lördag 16 juni 2007

Mina demoner och andras


För ett par år sedan sände SVT en dokumentär om Ingmar Bergman (länk). Han satt i sitt hus på Fårö och talade om sina olika typer av ångest, sina "demoner"(*) som han kallade dem. "Demoner" är en bra liknelse. Under en ångestattack kan jag få känslan av att något eller någon förtär mig inifrån. Men det är bara en liknelse. Jag tror inte att demoner, spöken eller andra typer av andeväsen existerar. Ångesten är en stressreaktion, ett biokemiskt sätt för kroppen att göra sig beredd till flykt eller strid. Problemet är att det inte finns något att fly ifrån eller strida emot. Det finns ingenting att vara rädd för, rent förnuftsmässigt. Så hjärnan fylls till brädden av stresshormoner och jag blir panikslagen. Jag anser att min depression och ångest är frukten av ett komplext virrvarr av reaktioner och syntesvägar i min hjärna. Psyket är en abstraktion, själen likaså. Den abstrakta bilden av mig själv, "jaget" om ni så vill, är sammansmält med mitt mer konkreta, multicellulära jag (min kropp, alltså). Det ena kan påverka det andra, men till syvende och sist kokar allting ner till biokemiska reaktioner. Men det är bara min åsikt. Jag kan varken bevisa eller motbevisa den, och det är heller inte min avsikt att göra det. Frågorna kring varandets beståndsdelar och funktion har stötts och blötts under flera tusen år och jag anser mig inte veta sanningen. Kropp och själ, kött och ande. Vilket som är viktigast, vad som är "det verkliga jaget" - eller för all del vilket som kom först - är att likna vid frågan om hönan och ägget. Hur som helst tror jag inte att mitt sjukdomstillstånd har någon enkel förklaring. Det är ett lapptäcke av beteenden, föreställningar, händelser och livsval som har format mig och därmed också format min sjukdom. Det finns ingen totallösning och jag tror verkligen inte att exorcism hjälper mig att bli frisk.

Men för vissa är demoner verkliga. Ingmar Bergman är inte ensam. Idag gick jag tillsammans med en av Uppsala kommuns "boendestödjare" till den lokala träffpunkten för personer med psykiska funktionshinder. Sådana som jag, med andra ord. På en bänk satt en rundlagd, kedjerökande karl, som talade till mig på engelska. Eftersom jag är en väluppfostrad pojk, svarade jag artigt på hans frågor och ställde frågor tillbaka. Han sade sig vara anställd vid kommunen och vara en av boendestödjarna, ett påstående som visade sig vara falskt. Från början tyckte jag inte att det var något särskilt med honom, men efter ett tag blev hans blick märkligt genomträngande och hans tal osammanhängande. Och så kom den, förklaringen till mina problem: "You are possessed by demons". "Demons?", frågade jag utan att riktigt förstå vad han menade. "Yes, demons" svarade han. "They make you do things, but it's not really you". "I'm not sure I follow you..." sade jag trevande och svaret lät inte vänta på sig. "Just before, you were possessed by a persian demon, and now you are possessed by a german demon", förklarade han och tillade: "I can see them".

Jag hade en stund tidigare frågat honom om hans bakgrund, och han hade sagt att han kom från Iran. För att bryta den is som möjligen kunde finnas emellan oss, rabblade jag upp de enda fraser på persiska som jag kan. De rör sig inom kategorierna "Jag talar inte språket ifråga" och "Goddag, hur mår du? Jag mår bra". Av detta drog han slutsatsen att jag är besatt av en persisk demon. Varför han trodde att jag dessutom är besatt av en tysk demon vet jag inte. Jag talar måhända engelska med en tysk accent, vad vet jag? I vilket fall som helst började jag skyndsamt avveckla bekantskapen. Jag sade något om att "everyone is entitled to his/her own opinion about spirituality" och att jag "was sure that even if demons aren't real to me, they obviously are real to you" samt att jag inte är skickad att "judge others by their beliefs". Sen satte jag mig på behörigt avstånd och låtsades vara djupt engagerad i Hemmets Journal och ett däri publicerat hemma-hos-reportage om Thore Skogman. När han tittade åt ett annat håll passade jag på att smita iväg. Vi får se om jag besöker träffpunkten igen, men jag tror inte att jag kommer att göra det. Det känns liksom inte lika lockande längre.

Inga kommentarer: