söndag 10 juni 2007

Morfin är ett opium för folket


Opievallmo (Papaver somniferum)

När man som jag spenderar lejonparten(*) av dagen med att må dåligt, funderar man gärna över lycka och vad det innebär att vara lycklig. En ganska oväntad och trist bieffekt av depressionen är att jag helt enkelt har glömt bort hur det känns att vara riktigt euforiskt glad (eller bara glad, eller för den delen mer eller mindre nöjd), d.v.s. det som brukar kallas "lycka". När jag mår som sämst, har jag en ganska skev bild av hur det kommer att vara när jag är frisk igen. Att vara frisk representeras av en bild av mig själv som lycklig. Hela tiden lycklig. Jag är väl medveten om att livet inte ser ut så. En hel människa är både glad och ledsen, lycklig och olycklig, nöjd och missnöjd. Man måste ta det onda med det goda och allt det där. Men jag behöver ändå minnen av lycka för att ha något att se fram emot, att ha ett mål att sikta på. För att hjälpa minnet på traven, brukar jag därför ur min hjärnas allra innersta vrår och smattar plocka ut och damma av den lyckligaste stunden i mitt liv. Eller rättare sagt, den kemiskt sett lyckligaste stunden i mitt liv.

Jag var 22 år gammal och låg i en sjukhussäng på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Min blindtarm hade gått och inflammerat sig, antagligen i ett försök att visa resten av inälvorna att den minsann inte alls var så obetydlig som man gärna kan tro. Tanken var att jag skulle opereras akut vid pass klockan tio på kvällen och hade sålunda i god tid innan noggrant duschat och tvättat mig med klorhexidin, för att ta död på de bakterier som oförhappandes råkade befinna sig på utsidan av mig den dagen.

Timmarna gick, men ingenting hände. Jag antar att det var andra, mer akuta fall som behövde tas om hand innan jag gick under kniven. Vid pass tre på natten kom så en sjuksköterska in till mig och upplyste mig om att nu var det så äntligen dags.
- Du skall bara få morfin först, sade hon varefter hon med ett vant grepp injicerade morfinet i sätesmuskeln (min, inte hennes).

Jag låg och funderade över hur lång tid det skulle ta för morfinet att börja verka, när en annan sjuksköterska kom in och berättade att hon också skulle ge min en morfinspruta.
- Visst, sade jag och erfor återigen en stickande känsla i Musculus gluteus maximus.

Den här gången hann jag inte fundera över tidsbegrepp och verkan innan jag översköljdes av ett lyckorus som inte var av denna världen. Alla var snälla, allting var intressant och framförallt: Allting var suddigt. När jag tänker efter, hade nog synrubbningarna mer att göra med det faktum att de tog av mig mina glasögon. Men icke desto mindre minns jag att allting var suddigt. Under resan till operationssalen låg jag i min säng och förundrades över allt som for förbi och alla som gick bredvid mig.
- Vart skall vi?
- Till operationssalen.
- Vad häftigt! Vem skall opereras?
- Du.
- Nähä?! Vad ballt! Får jag titta?
- Det går tyvärr inte. Du kommer att vara sövd under operationen.
- A' men schyssta 'rå. Jag lovar att inte störa.

Sålunda fortgick konversationen. Efter vad som kändes som en evighet (en mycket lycklig evighet) låg jag så med näsan upp på ett operationsbord.
- Nu tillför jag narkosmedlet, berättade narkosläkaren. Börja räkna för dig själv när jag säger till. Du kommer att hinna räkna till ungefär tjugo innan du somnar.
Stärkt av denna upplysning, som syntes minst lika intressant som allting annat som hade företagits från det att jag fick min andra morfinspruta, började jag att räkna. Jag kom inte så långt som läkaren hade sagt.
- Ett... Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz...

När jag vaknade satt morfinruset fortfarande i. Jag minns tydligt att jag var arg för två saker. Först och främst för att de hade lovat att jag skulle vara vaken när de tog ut intuberingen (vilket jag säkert var, även om jag inte minns det). När jag vaknade till var den redan uttagen. I morfin- och anestesiruset ansåg jag mig ha blivit offer för ett enormt svek och löftesbrott. Det andra som gjorde mig ilsk, var det att jag inte hade fått se min egen operation. När jag väl landade efter trippen var jag överlycklig över att ha sluppit den erfarenheten, men just då var jag mest arg. Arg, trött och fortfarande märkligt lycklig.

Det var den kemiskt sett lyckligaste stunden i mitt liv. Men jag vill aldrig uppleva den igen. Nu skall jag kämpa för att komma ur den här depressionen, utan hjälp av mediciner som lindar in en i en konstgjord lyckokänsla. Därmed inte sagt att jag skall sluta att ta mina antidepressiva. De är livsviktiga som grund för mitt blivande liv som frisk människa. En depression består enkelt talat av två delar; en psyksik och en kroppslig. Dessa två påverkar varandra, men måste i många avseenden bemötas på olika sätt. Antidepressiva är inga "lyckopiller", som de felaktigt benämns i kvällspressen. De är mer att betrakta som mediciner som hjälper den deprimerade patienten med den kroppsliga sjukdomen. När den börjar fås under kontroll, kan psykologisk terapi hjälpa till med att rätta till den psykiska sjukdomen. I mitt och många andra medpatienterns fall stämmer verkligen den gamla latinska sentensen mens sana in corpore sano, "en sund själ i en sund kropp". Riktig, äkta lycka tar lång tid att lära sig att känna. Genvägar som morfin och andra narkotika kan verka lockande för en del, det har jag all förståelse för. Men det är ändå inte rätt väg. Att vara slav under narkotikan är inte bättre än att vara slav under depressionen. För att på ett putslustigt sätt travestera Karl Marx: Morfin är ett opium för folket.

Inga kommentarer: