fredag 20 juli 2007

Ångest, ångest är min arvedel


Pär Lagerkvist.

Det är verkligen jobbigt att vara deprimerad, tillståndet sliter både på kropp och själ. Av någon anledning är det svårt att få saker gjorda, svårt att organisera t.o.m. enkla saker som tvättning och betalning av räkningar. Men det som är mest handikappande är mina ångestbesvär, särskilt panikångesten. Den kan slå till när jag minst anar det, och när den slår till blir jag i det närmaste utslagen. Hjärnan slutar att sortera bland sinnesintrycken, allt registreras. Om ni bara kunde ana hur mycket ljud det finns omkring oss i vardagen. Ljud som man i vanliga fall aldrig tänker på. Surrande, brummande, dova biljud. Susande, svischande, skärande biljud. När ångesten kommer blir alla ljud så höga att de ekar runt i mitt huvud. Jag blir förvirrad, trött, matt, tappar balanssinnet och blir vrålhungrig. Alla kolhydratdepåer i kroppen töms på en gång för att ge kroppen den energi som hjärnan anser att den behöver för att fly från den fara jag inte befinner mig i. Mina binjurar vrider sig som vore de dammtrasor för att klämma ut varenda droppe adrenalin som de kan producera. Varenda cell i kroppen aktiverar varje ATP-pump som finns, för att omsätta socker och adrenalin till explosiv muskelverksamhet. Hjärnan reagerar med andra ord som om jag borde springa för livet. Men det finns ingenting att fly ifrån, det finns ingen reell fara. Konsekvensen blir att kroppen jobbar för högtryck medan jag inte klarar annat än att bara sätta mig ner.

Pär Lagerkvist (länk) skrev mycket om sorg, depression och ångest. Kanske är det de mörka dikterna han är mest känd för. Det är en smula orättvist, för han skrev väldigt mycket om glädje och förtröstan också. Ofta använder han en svart humor, med en glimt i ögat som får mig att skratta till åt det som egentligen är ämnat åt eftertanke. Läs gärna hans novellsamling Onda sagor (Bonniers förlag, utgiven första gången 1924, länk). Den är lysande, helt enkelt lysande. Men eftersom det här inlägget handlar om ångest, kan jag inte - vill jag inte - komma undan en dikt som på ett väldigt träffsäkert vis visar på känslan av ångest och depressionens sugande sorgekänsla, Ångest, ångest är min arvedel.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Inga kommentarer: