söndag 15 juli 2007

Same procedure as every year, James!


Det enda som inte är status quo är väl deras ålder och utseende.

En del saker verkar aldrig förändras. Ett exempel är alla de rockgrupper som slog igenom när min föräldrageneration var tiotalet år yngre än jag är nu, och som fortfarande spelar samma låtar på samma stadionscener. En del är till och med en del av min barndom (man börjar bli gammal). Nyligen har The Who (DN), Metallica (DN) och Beastie Boys (DN) uppträtt i Sverige. Som ett slags instrumentutrustade Duracellkaniner reser de land och rike runt och upprätthåller drömmen om evig ungdom. Ett par av de här banden har namn som (med ålderns rätt) blivit mer och mer passande för varje år som går. De man kanske först och främst tänker på är Rolling Stones (länk), men musikvärldens mest väloljade perpetuum mobile (länk) har också det mest talande namnet: Status Quo (SAOB, Wikipedia). År efter år spelar de samma låtar, på samma sätt och för samma publik. Och de ger sagda publikum precis vad de vill ha, vilket visar på ett fantastiskt affärssinne, en kolossal lojalitet till de som köper konsertbiljetter men till priset av ett i det närmaste obefintligt nyskapande. Deras senaste spelning i Sverige (tillsammans med åldermannen Chuck Berry och barnrumpan i sammanhanget, Nisse Hellberg) recenserades i Svenska Dagbladet under rubriken "Status Quo är som en effektiv maskin" (SvD). Perpetuum mobile, indeed.

Nå, jag tycker nog att bristen på nyskapande ursäktas av att de som går på konserterna har förbaskat trevligt. Status Quo och de andra paleontologiska rockgrupperna har gått från att vara något nytt och fräscht till att bli traditionsbärare. I stället för rebelliskt kaos, står de för familjär trygghet precis som påskens fjäderfetischism, midsommaraftonens lövklädda jättepinne, julaftonseftermiddagens Kalle Anka och nyårsaftonskvällens Grevinnan och betjänten (länk).
- Same procedure as last year, Madam?
- Same procedure as every year, James!

Inga kommentarer: