söndag 19 augusti 2007

Monokultur och rostiga träd


Mitt ickevåldsamma sätt att lappa till och skriva folk om inte på näsan, så på dörren

Ett av de säkraste sätten att veta om man har ett svenskklingande namn eller ej, är huruvida man får flygblad och små informationsbroschyrer från de högerextrema organisationer som från tid till annan behagar sticka upp sina väteperoxidblekta kalufser ur den bruna mylla vari de finner sin grogrund. Idag fick jag ett sådant flygblad. Det är det förment rumsrena högerextrema partiet Nationaldemokraterna som önskade göra mig uppmärksam på mångkulturens faror för det Sverige som de anser att jag som "etnisk svensk" borde vilja leva i. Det Sverige de propagerar för är ett Sverige utan inneboende skillnader. Ett Sverige där alla invånare delar samma värderingar och firar samma traditioner. Ett Sverige där de recessiva alleler som gör människan lång, blond och blåögd genom inavel vårdas lika ömt som ett väl tuktat bonsaiträd (även om sådana inslag av japansk kultur antagligen inte premieras; bättre då att använda det pursvenska ordet "martall"). Idag meddelade dessutom tidningarna att Sverigedemokraterna närmar sig riksdagens fyraprocentsspärr (DN, SvD). Den utestängande, nazianstuckna svenskheten som politiskt slagträ blir mer och mer accepterad.

Men vad är då det svenska, den von heidenstamskt knätofsprydda minsta gemensamma nämnare som renderar de som omfattas ett omisskännligt drag av svenskhet? Sanningen att säga kan jag inte svara på den frågan. Men det beror inte på en okunskap om Sverige, utan snarare motsatsen, d.v.s. en djupgående kunskap om Sveriges historia och ett omhuldande av alla skillnader i detta vårt (med Verner von Heidenstams ord) avlånga land. Från de skånska gåsgillena via Ölands kroppkakor. Från den norrländska pitepalten över de gotländska fårskallarna nedsköljda med gotlandsdricku. Från Smålands ostkakor till österbottnisk knackkorv. Sanningen är att vi inte är ett folk knutna samman av en samling äktsvenska, endemiska traditioner och maträtter, utan fastmer en blandning av alla de som kommit och gått i vårt land. Vi är i grunden lokalpatrioter, hembygdsälskare och sockenkramare med de traditioner och föreställningar i bagaget, som våra föräldrar har givit oss. Varje familj har sitt sätt att fira jul på (om man nu firar jul), liksom varje familj har sina egna förställningar om hur skinkan skall griljeras (om den nu skall griljeras, eller ens bestå av griskött).

Beroende på arenan byter vi skepnad, i andras ögon liksom i våra egna. Som barn definieras man efter den gata eller det bostadsområde man bor i. Flyttar man till Uppsala för att studera förändras perspektivet och man blir plötsligt västgöte, skåning, jämtlänning eller dansk utbytesstudent beroende på postnummer och dialekt. Åker man sedan utomlands blir man i första hand svensk, inte som en följd av blondhet eller oförmåga att prata tyska utan brytning, utan som en direkt följd av ens svenska medborgarskap. Vi är alla allt detta samtidigt. Jag är t.ex. svensk Uppsalabo med rötterna i Stockholm, Nacka, Mariestad, Värmland och Nyland. Jag vägrar att låta Nationaldemokraterna tvinga in mig i en etnisk och genetisk grupptillhörighet som jag anser inte existerar. En grupptillhörighet som begränsar individens möjlighet att uttrycka sina olika roller, snarare än att tillåta henne att utveckla sig inom desamma. Det finns inte en enda svenskhet, utan snarare nio miljoner svenskheter. Mångkulturen är en naturlag, eftersom det finns lika många kulturella uttryck som det finns människor. Nationaldemokraternas idéer om att värna det genuint svenska, att skapa ett monokulturellt samhälle, syftar till konformism, men leder i själva verket endast till att täcka alla de skillnader som finns mellan svenskar i dagens samhälle med ett tunt lager spackel och teatersmink. Men under den ljushylta ytan finns skillnaderna kvar. De skillnader som gör Sverige till ett så fantastiskt land att leva i.

Apropå monokultur och martallar så såg jag en av mina handledare, Pia Barklund, på TV4-nyheterna kommenterandes det pågående angreppet av törskaterost (orsakad av rostsvampen Peridermium pini; på engelska "pine stem rust") i framförallt Norrland. Många tallar av en törskatekänslig proveniens på samma ställe är aldrig bra, i alla fall om man är skogsbrukare. Blandskog är måhända ett mindre rationellt sätt att producera timmer på, men det ger inte lika förödande konsekvenser när skadegörarna smäller till. Mångkultur före monokultur, med andra ord.


Törskaterost (Peridermium pini) på en av växelvärdarna, ängskovall (Melampyrum pratense)


Törskaterost (Peridermium pini) på tall (Pinus sylvestris). Det börjar ofta i ett skott och sprider sig sedan vidare och snörper av först en gren och sedan huvudstammen

Inga kommentarer: