fredag 7 september 2007

Katten på råttan, råttan på repet och repet tillbaka på katten


En bild ur the Times som likaväl skulle kunna illustrera komplexiteten i den vietnamesiska statliga organisationen. Byt bara ut namnen mot myndigheter.

I tisdags ringde en mycket stressad Mårten och förklarade att Lena inte kunde hämta ut visumen för familjen, och att hon därför var fast i provinshuvudstaden Yen Bai. Efter att mina vänner under flera månader nogsamt hade förberett ansökningshandlingarna, ansåg en nitisk tjänsteman i sista stund att han var tvungen att få ytterligare dokument som styrkte Mårtens och Lenas äktenskap samt lille Torstens identitet. Mer om hur hela härvan nystades står att läsa på Mårtens och Lenas resblogg (länk).

Hur tragikomisk situationen än kan te sig, visar den på ett av de största problemen hos repressiva stater med ett stort behov av att kontrollera sina medborgare (eller - som i det här fallet - andra länders medborgare). Organisationen hos sådana stater kännetecknas av ett oerhört hierarkiskt tänkande kombinerat med ett intrikat närverk av kontrollinstanser. Alla kontrollerar alla, så att säga. Men för att alla skall kunna kontrollera alla behövs regler för hur kontroller skall utövas. Det finns med andra ord en uppsjö av lagar, förordningar och regler som överlappar varandra, motsäger varandra och som kräver så mycket dokumentation att de inblandade drunknar i papper. Det här leder till att ingen människa, varken den sökande eller handläggarna, har en möjlighet att överblicka regelverket. Det leder i sin tur till att den enskilde tjänstemannen hellre gör ett överdrivet nitiskt arbete än riskerar att bli åthutad av en (eller i värsta fall flera) överordnade, som i sin tur vill undvika att bli åthutade av sina överordnade o.s.v. Slicka uppåt och sparka nedåt är parollen, och eftersom det genom den komplicerade kontrollapparaten finns väldigt många att slicka på och sparka på, blir det till slut den som står längst ner på stegen som får ta emot mest stryk. I det här fallet var det Mårten och Lena.

Det finns också en tendens att skapa särskilda myndigheter för varje upptänklig liten situation som kan tänkas uppkomma. Alla dessa myndigheter skall sedan ha varsitt enormt, gult stenhus att residera i. Det kostar med andra ord väldiga summor för att upprätthålla bilden av att den gistna statsskutan är sjöduglig. Från min vistelse i Vietnam i vintras minns jag framförallt två saker som rör vietnamesisk statlig organisation och båda rör av någon anledning energimyndigheter.

Den första minnesbilden är från Hanoi. I den vietnamesiska huvudstaden finns ett varuhus, i vilket Mårten och Lena inhandlar en del saker som det inte går att få tag på i Van Chan. Under min vistelse gick vi sträckan mellan hotellet och varuhuset några gånger, och jag började efterhand att lägga märke till de myndighetsbyggnader som kantar vägen. Tre av dessa var statliga elenergiverk. Skulle man översätta namnen på dessa till svenska förhållanden, vore det som att vi hade "Socialstyrelsen", "Styrelsen för social- och vårdande verksamhet" och "Uppsaladivisionen av den demokratiska folkmonarkin Sveriges särskilda överstyrelse för folkets hälsotillstånd och generella friskhet".

Den andra minnesbilden är från elenergimyndighetens i Van Chan kontor. Mårten och jag hade lyckats få låna Lenas chefs tennisracketar med medföljande tennisbollar och traskade glada i hågen iväg mot byns enda tennisplan, som ligger innanför murarna hos elverket. Vi undrade så smått om de skulle avhysa oss, men tänkte att det nog inte skulle bli några problem, eftersom vi alltid kunde reda ut eventuella svårigheter genom Lenas tolk. Som vi vandrade upp mot det stora, gula huset (myndighetshus är alltid gula i Vietnam) såg vi hur det stod en man och iakttog oss från den altan som löpte längs framsidan på huset. Vi vinkade lite, sa xin chào (goddag) och traskade bestämt bort mot tennisplanen. Knappt hade vi hunnit börja spela, förrän mannen vi just vinkat till kom utrusande, under glada tillrop svingandes ett tennisracket. Vi lät honom vara med och spela ett tag, men eftersom det var varmt och tennis går ut på att man skall röra sig, blev jag törstig. Jag gick därför till elverkets stora, gula hus och försökte förgäves hitta någon som visste var jag kunde hitta vatten att dricka. Det visade sig att alla rum i det två-tre våningar höga huset var tomma, utom ett. I det satt en man påtagligt ickearbetande och undrade var det var för en västerländsk fyr som plötsligt dök upp och på usel vietnamesiska försökte be om vatten. När jag kom tillbaka till tennisplanen, passade vår vietnamesiske medspelare på att avsluta träningspasset för sin del. Strax därefter lade också jag och Mårten upp våra racketar för dagen. Eftersom vi hade fått låna lite extra bollar av vår vän elverksarbetaren/tennisspelaren, gick vi för att lämna tillbaka dem. I det enda befolkade rummet i det stora, gula huset fann vi de två enda tjänstemännen sittandes vid ett skrivbord, drickandes läsk framför en bordsfläkt. Ingen överordnad var där. Alltså fanns det ingen anledning att utföra något arbete som man kunde få skäll för att ha utfört dåligt. Allt detta i ett enormt överdimensionerat hus. Pengaslöseri av grandiosa mått i en av de fattigaste delarna av Vietnam.

Inga kommentarer: