onsdag 12 september 2007

Sittplats i Nybroviken


Var tjuvarnas mening att min hinsida skulle gå ett smärtsamt (se t.v. i bilden) öde tillmötes?

I eftermiddags när jag skulle gå och handla upptäckte jag att någon hade stulit min cykelsadel. Senast jag hade sett den satt den fäst på en stång, som i sin tur var nerkilad i ett hål i cykelramen, men nu var den alltså försvunnen tillsammans med flera andra cyklars diton. I vredesmod gick jag ändå och handlade (man kan inte vara förbannad på fastande mage), mellan tänderna besvärjande de nidingar som tagit mitt fina, geléfyllda och splitternya rumpstöd. Väl hemma ringde jag fortfarande förargad polisen, fullt medveten om att de visserligen inte bryr sig ett spår om försvunna cykelsadlar, men som ansvarsfull medborgare kände jag ändå att det var min plikt att meddela myndigheterna detta övergrepp på min nya, fina cykel. Därefter tog jag min cykel, ställde jag mig på pedalerna (jag hade ju ingenstans att placera min välsvarvade och ömtåliga bak) och trampade iväg till Eriksbergs Cykel (länk), där jag inhandlade en ny sadel samt ett litet vajerlås.

När jag kom tillbaka hem, monterade jag först på den nya sadeln och låste sedan fast den i ramen med hjälp av vajerlåset. Mitt rika förråd av svordomar lockade till sig grannungarna, som höll med om att det var vad Bamse skulle kalla en riktig ding-dummer som gick runt och stal cykelsadlar. Just när jag ojat klart, vilket praktiskt nog inföll samtidigt som den nya sadeln var fastmonterad och fastlåst, kom en av ungarna rusande glatt viftande min gamla sadel i luften: "Titta vad jag hittade i buskarna!". Så nu har jag två cykelsadlar, en med tillhörande cykel och en utan. Vem i hela fridens namn stjäl en sadel, bara för att kasta den ifrån sig sekunden efteråt? Om jag kommer på honom (för det är med största säkerhet en han) med att stjäla nästa gång, skall han fanimig hivas i sjön! Det blir en sittplats i Nybroviken för unge herrn.

Nåja, jag får väl glädja mig med att ha undfägnat barnen i huset en stor portion ursvenska svordomar. Ett välfyllt ordförråd är en skatt man har kvar för livet. Men om jag springer på killen som hittade sadeln skall han få en liten hittelön också.

Inga kommentarer: