fredag 14 september 2007

Urea Heep


Det här är vad jag kallar en förebild, det!

För några dagar sedan såg sig min vän och kollega Nicklas nödsakad att å det bestämdaste försvara den bortglömda, men ack så viktiga gren av punkens martall som värnar könsrocken (länk). Hans brandtal för sånger (nåja...) om bajs är rörande, men jag har alltid lutat mer åt ett annat håll: Kiss. Inte kroppsvätskan, utan hårdrocksgruppen. Ja, jag vet att Kiss i jämförelse med dagens tungmetall mer framstår som bröderna Herreys, men när det begav sig var de ansedda som "the hardest band in the world".

Alltnog. När jag för några dagar sedan talade med min yngste bror (länk) i telefon, berättade han att han hade hittat "en stor och tung grej som du kommer tycka djävligt bra om". Under veckan som gått har det inte gått en dag utan att jag sprickfärdig av nyfikenhet har velat ringa upp honom och fråga om vad det kan tänkas vara för en tingest. Idag slets slöjan från mitt anlete, när jag såg honom komma mot mig på Uppsala Centralstation kånkandes på en i stål och glas inramad affisch på min barndoms kanske största hjälte (efter Bamse): Gene Simmons, basisten i Kiss; the God of thunder and rock and roll! Mannen som kräktes blod på scenen och enligt uppgift hade världens längsta tunga. Det ni!

Nu pryder Gene min hallvägg, varifrån han med tungan utsträckt och iklädd monsterstövlar med decimeterhöga klackar i ensamt majestät stirrar på var och en som dristar sig att gå förbi honom. Tack, älskade käre lillebror för den presenten, och tack snälla söta mor, som varit med på ett hörn! Rock on and rock hard! \m/

Inga kommentarer: