måndag 8 oktober 2007

Därför är jag republikan


A kung's gotta do what a kung's gotta do, eller måste han verkligen göra det?

På Dagens Nyheters debattsida denna måndag den 8 oktober, tar Lars Danielsson upp frågan om statschefens ordförandeskap i utrikesnämnden (DN, SvD). Danielsson menar att det är en kvarleva från en tid då Kungen hade en tydlig och grundlagsstadgad politisk roll, en roll denne nästan helt förlorade i och med Torekovsöverenskommelsen 1971 och slutligen med klubbandet av 1974 års Regeringsform. Han anför också argument som att mötena är onödigt hemliga, att de tar tid och kraft från Utrikesdepartementet samt att utrikesnämndens arbete dubblerar det arbete som redan görs i utrikesutskottet och EU-nämnden. Slutligen konstaterar Danielsson att statschefen kan informeras om regeringens politik i utrikesfrågorna på annat sätt än genom utrikesnämnden. Jag kan inte annat än hålla med Danielsson i sak, men blir samtidigt bedrövad när denne missar att kommentera en långt viktigare uppgift för Sveriges riksdag, än denna rent protokollsmässiga fråga, nämligen avskaffandet av arvsmonarkin och ett införande av en Regeringsform, där statschefen väljs i öppna och fria val.

För mig är frågan om en vald statschef principiellt viktig. Det är min bestämda uppfattning att Sverige genom att dess högsta offentliga ämbete tillsätts genom en successionsordning lider av ett grundläggande demokratiskt underskott. I en tid när många människor fortfarande sätter sina liv på spel för den grundläggande rättigheten att välja sina egna ledare (t.ex. i Vitryssland, på Kuba, i Kina och nu senast i Burma) och Sverige genom de internationella institutionerna försvarar dessa människors kamp för demokrati och öppenhet, så lämnar den svenska arvsmonarkin en fadd smak efter sig. Det är nog väldigt få svenskar som skulle acceptera att riksdagsstolar, regeringsportföljer och andra offentliga ämbeten skulle tillsättas genom ett system där barnen ärver desamma från sina föräldrar den dagen dessa dör. Genom avskaffandet av ståndsriksdagen, tvåkammarriksdagen och statschefens starka politiska roll, har Sverige blivit ett land där medborgarna inte bara har en rätt att utkräva ansvar av sina representanter, men också ett land där medborgarna har en skyldighet att aktivt delta i rikets affärer genom val och debatt. Det enda ämbete som är helt undantaget insyn och ansvarsutkrävande är statschefens. Jag är medveten om att det finns offentliga ämbeten som inte direkt annonseras i Arbetsförmedlingens listor (t.ex. ambassadörsposter och landshövdingsposter), men de är åtminstone underställda antingen riksdagen eller regeringen, utan krav på att efterträdaren skall bära åtminstone hälften av sin företrädares genetiska uppsättning.

Innan jag går in på de argument som de båda kontrahenterna i frågan om arvsmonarkins avskaffande eller ej brukar använda, vill jag än en gång understryka att min inställning i frågan helt vilar på uppfattningen att alla offentliga ämbeten skall vara tillgängliga för alla som önskar söka den positionen. Jag har ingenting emot Kungen som person, inte heller Kronprinsessan eller någon annan medlem av kungahuset eller hovet, utan är endast intresserad att diskutera frågan på ett principiellt plan. Jag skiter dessutom fullständigt i om en vald statschef kallas "kung", "president" eller "överkucku över Säffle med omnejd". Det viktiga är att hon eller han är vald i fria och öppna val, titeln är i viss mån ovidkommande. Det är likaså min bestämda uppfattning att en så genomgripande ändring av det svenska statsskicket skall underkastas en fri och öppen folkomröstning och inte endast diskuteras och beslutas av riksdagen, även om det rent formellt är riksdagen som måste ta det beslutet. Många av de som delar min uppfattning om att Sverige bör avskaffa arvsmonarkin kan däremot inte skilja på sak och person, utan angriper i första hand Kungen som person och inte Kungen som funktion. De anför ofta argument som att kungafamiljens mänskliga rättigheter inte tillgodoses på ett korrekt sätt, att Kungen på grund av sin bakgrund och tillvaro i ett slutet system inte kan anses företräda hela svenska folket samt att hans uppgifter är av sådan påfågelmässig art att de inte behövs. Tillskyndarna av monarkin hävdar å sin sida att kungafamiljen visst åtnjuter samma rättigheter som alla andra i Sverige, att Kungen genom att hela livet ha övats i rollen som statsman visst kan företräda Sveriges folk samt att all pompa och ståt tjänar det syftet att dra uppmärksamhet till lilla Sverige. Min åsikt är att båda dessa parter är helt fel ute och att ingen av dem förstår eller ens har förmågan att föreställa sig hur organisationen kring en vald statschef skulle se ut.

Låt mig utveckla mina tankar. Medlemmarna av kungafamiljen lever hela sina liv under lupp. Varje rörelse noteras av sensationspressen och de mer seriösa medierna. Det här leder till att de inte kan bete sig hur som helst, eftersom de hela tiden ses som representanter för Sverige, vad de än företar sig. De har t.ex. rätt att rösta i allmänna val, men avstår från det för att inte visa sig partiska. På samma sätt har t.ex. Kronprinsessan rätt att avstå från sin rätt till statschefsposten om hon vill, men det kan naturligtvis diskuteras om hon och de andra inblandade ens ser det som en möjlighet, eftersom det mer eller mindre från det att den könsneutrala successionsordningen beslutades av riksdagen har förväntats av henne att hon en dag skall axla sin fars mantel. Det enda som statschefen inte har rätt till är att fritt välja (eller avstå från) sin religiösa övertygelse. En svensk statschef skall vara lutheran och därmed basta. Å andra sidan åtnjuter statschefen åtalsimmunitet. Det här leder till den rätt bisarra situationen att Kungen kan begå brott, men ändå stanna kvar som statschef. Men om han som sin företrädare drottning Kristina skulle gå och bli, med Tage Danielssons ord, spritt språngande katolsk har riksdagen ingen annan råd än att avsätta honom. En fråga man kan ställa sig är om du själv skulle vilja att mer eller mindre vara tvungen att ta över din fars VVS-firma, naprapatklinik eller anställning som psykolog den dagen han går bort. De flesta skulle nog helst vara herre över sitt eget öde. Jag vet att i alla fall jag skulle vilja det. Att ärva ett offentligt ämbete, och det dessutom på livstid, är enligt min mening på intet sätt förenligt med grundläggande demokratiska principer. Torbjörn Tännsjö snuddar vid ämnet i en debattartikel i gårdagens Dagens Nyheter (DN). En ordning med en vald statschef som innehar ämbetet under en viss, tidsbegränsad mandatperiod är att föredra.

Vad gäller frågan om monarkens folkliga stöd, är det på sin plats att skilja mellan Kungen som samhällelig institution och Kungen som symbol. I det förra fallet kan man nog med säkerhet säga att det finns andra som skulle kunna sköta de representativa uppgifterna lika väl som en kung eller drottning, valda av folket eller ej. Skulle posten som statschef vara valbar är det troligt att de kandiderande kommer från en tidigare politisk karriär, i sina karriärers Kånkenryggsäckar bärandes alla de sym- och antipatier som folk har gentemot politiker. Men oavsett om en person väljs till en post eller tillsätts på grund av sina gener, kan hon eller han aldrig företräda alla i Sverige. För min egen del har jag svårt att känna någon samhörighet med Kungen, mest beroende på att jag aldrig har varit ofantligt rik, på att jag har fått växa upp och skapa min egen framtid samt på att jag aldrig har behövt att få mitt liv sönderfotograferat av sensationspressen. Men jag har på samma sätt svårt att känna någon samhörighet med släkten Wallenberg, eller för den delen alla de uteliggare som jag ser här hemma i Uppsala. Jag kan känna medlidande med, solidaritet med eller illvilja mot olika grupper i samhället, men samhörighet känner jag bara med de personer som jag delar mitt liv med och i den gruppen ingår varken dagens statschef eller (med största sannolikhet) framtidens statschefer.

Men när det gäller Kungens arbetsuppgifter, är de till skillnad från de flesta andras i högsta grad sammanlänkade med symbolen av honom som en figur som står över vardagens gråa slit och politikernas gnabbande. Jag anser att Kungen i det stora hela gör ett alldeles utmärkt jobb. En av folket tillsatt statschef kan vad mig anbelangar gärna ta över hans arbetsuppgifter. På samma sätt kan vi behålla all den pompa och ståt som omger statschefens offentliga framträdanden. Betänk att också en vald statschef måste ha livvakter, lön och någonstans att bo. Dessutom är de kungliga slotten viktiga historiska byggnader, som är värda att ta väl hand om även om monarkin formellt är avskaffad. Det finns också en uppsjö av institutioner förknippade med monarkin som bör få finnas kvar. Jag kan med andra ord inte se att en vald statschef skulle vara billigare i drift än vår nuvarande dito, eller ens om det är önskvärt. Men när det gäller rojalisternas och monarkisternas argument att Kungen är en viktig symbol för Sverige i utlandet och att han dessutom skulle ha rätt till sitt ämbete av tradition och hävd, så har de fel.

När jag har talat med kollegor i utomnordiska länder känner de väldigt ofta till Sverige, men de har ingen aning om att det är en monarki och de blir heller inte gråtmilda och barnsligt fascinerade av Sverige när de får veta det. Det är snarare så att de undrar hur i hela fridens namn Sverige, som i mångas ögon är ett praktexempel på en sund demokrati, kan ha ett så akaiskt ämbete som arvsmonarkens. De är alla av den uppfattningen att det inte spelar någon roll om Sverige skickar en kung, president eller överkuckun över Säffle med omnejd som representant för riket, utan att det är själva gesten att faktiskt sända landets främsta företrädare som räknas. Och jag är böjd att hålla med.

Att anföra tradition som det starkaste argumentet för att behålla en otidsenlig ordning är att förklara att ämnet inte ens bör vara öppet för diskussion på samma sätt som anhängarna av kreationismen avfärdar flera hundra års forskning med att förklara att man inte längre behöver söka efter svar eftersom det står i en bok att en gud skapat den värld vi uppfattar som vår. Men traditioner är inte statiska, de ändras hela tiden som en reaktion på trender och kulturella och etiska/moraliska strömningar i samhället. Ginge vi bara tillbaka etthundrafemtio år i tiden, skulle vi inte känna igen oss i t.ex. julfirandet, midsommarfirandet, synen på kvinnans rättigheter och synen på dödsstraffet. För bara etthundra år sedan hade vi inte ens allmän och lika rösträtt. För män! Och på samma sätt som de allra flesta av oss nu anser det vara en självklarhet att både kvinnor och män så snart de har uppnått myndighetsåldern har rätt att deltaga i allmänna val, så anser jag att den femhundraåriga traditionen att låta rikets högsta ämbete gå i arv har spelat ut sin roll. Det är dags för en ny ordning, en ordning värdig det demokratiska samhälle, som vi anser oss leva i. Låt oss tillsammans driva igenom ett avskaffande av arvsmonarkin!


Om du som jag är intresserad att föra en saklig debatt i den här frågan, med målet att låta Kungen slutgiltigt lägga ner sina regalier i ett för ändamålet avsett skrin, så gå gärna med i Republikanska Föreningen (RepF).

Inga kommentarer: