torsdag 4 oktober 2007

In i dimman


Utsikter för söndagen: ca. 10 meter.

I helgen var jag upp till Östersund för att hälsa på en av mina allra bästaste vänner och hans flickvän. Pär och jag hade stora planer, fast på det lilla planet: Vi skulle vandra i fjällen, fast med måtta (givet mitt nuvarande, lätt labila hälsotillstånd). Jag hade packat min alldeles nya ryggsäck med en likaledes alldeles ny sovsäck och mina gamla, kära fältkläder som jag med anledning av min sjukdom inte hade burit på lite över ett år. Väderutsikterna talade om sol på lördagen och regn på söndagen, så vi siktade på att ta oss till en liten fjällstuga från 1896 och hoppades att den skulle vara ledig. För säkerhets skull hade Pär packat med tältet, men som fjällregn i slutet av september blir rätt kallt (ibland så kallt att det rent tekniskt sett mer är att betrakta som snö) och jag är i den yngre medelåldern (läs: lat och bekväm) korsade jag mina i lägenheten ännu varma små prinskorvar till fingrar med den förhoppningen att det skulle få stanna i obruten originalförpackning. Pär hävdar bestämt att han minsann helst av allt sover i tält, men det ser jag mest som en manifestering av hans manlighet och inte som en verklig önskan. När jag sublimerar mitt libido, gör jag det helst varm och torr och det gör nog med förlov sagt Pär också, särskilt som Sara inte var hemma och det sålunda inte fanns någon att imponera på (sådant är bortkastat på mig). Sara skulle komma hem till lägenheten på Frösön först på lördag eftermiddag, så med oss på färden följde hennes och Pärs hund, Bianca, för tillfället iklädd en orange väst för den skull någon Jägermeisterfryntlig jämtländsk jägare skulle ta fel på henne och en älg.

Lördagen var solig och rödflammande fantastisk, så länge som vi rörde på oss. Så fort vi stannade såg den vinande septembervinden till att förvandla våra kroppar till svettfrusna isglassar. Efter en stunds vandring nådde vi så Stenhyddan och kunde snabbt konstatera att den var ledig. I ett kort rus av övermod föreslog Pär att vi skulle ta en runda upp på topparna omkring stugan samt passa på att fylla våra vattenflaskor. I ett minst lika kort rus av rundhänt vänskaplighet sade jag ja till det förslaget. Vi kom ca. 50 meter, sedan vände vi. Vinden som tidigare bara gjort oss frusna, tycktes nu kunna frysa till och med urinen i våra prostatahärjade blåsor. Dessutom såg vi att en front med regn var på väg. Efter ett kort votum där samtliga parter utom Bianca deltog (hon sprang runt och bet på träbitar som stod att finna lite här och var i det annars så karga landskapet), beslöts det att vi bara skulle fylla på vattenflaskorna och det först efter att vi hade värmt oss i Stenhyddan.

Kvällen förflöt som det tarvar för två män ur TV-generationen i en nermörk fjällstuga, utan korv att grilla eller kortlekar att spela poker med, d.v.s. långsamt. Men det bekom oss inte det minsta, ty Pär hade i all sin nåd och klokhet medtagit en luxuös middag bestående av lövbiff, potatismos, bearnaissås och som avslutning chokladpudding. Till yttermera visso hade han tagit med sig sin kaffepetter och rikligt med kokkaffe, så vi hade minsann det inte så dåligt. Chokladpudding är förresten en lätt överdrift. Vi tröttnade nämligen på att vänta tills blandningen hade stelnat, så det blev något mer i stil med tjock O'Boy, och det är inte fy skam, det!

Efter en natt uppflugen på en läskigt smal brits, med Pär sovandes ungefär 150 cm nedanför mig, hade mästerfältkocken dukat upp till frukost. Gröt de luxe och kaffe. Jo, jo! Vi tyckte dock att det var lite mörkt och undrade om det möjligen var tidigt på morgonen eller om solen helt enkelt hade ledigt (det var ju ändå söndag). När vi tittade ut genom dörren såg vi varför solen inte syntes till, eller snarare: så såg vi varför vi inte såg att solen inte syntes till. Det var dimma på fjället. Tjock dimma. Sikten var visserligen god, men endast i ca. 10 meter. Dessutom regnade det. Det var bara att bylsa på sig, borra ner huvudet och försöka gissa var nästa ledmarkering stod (de står med 20 meters mellanrum, så det var lite knepigt). Men hem kom vi, visserligen blöta, men med den sköna känslan av att få ha varit ute i fält. Och dimma eller inte, fjällen är oerhört vackra i september. Ljung, blåbär, dvärgbjörk, fjällbjörk, fjällvide, krypvide, isranunkel och fjällranunkel. Alla byter de skrud till de mest underbart varma höstfärger. Starrar, gräs, mossor och lavar bryter av med gula, gröna, grå och vita färger. Wunderschönes, som min brors tysklärarinna hade sagt om hon hade varit där och pratat tyska (vilket hon inte var och därför heller inte gjorde).

Väl hemkommen till Uppsala såg jag att min hyresvärd, AP-fastigheter, hade skickat mig ett brev. "Vi ser att du inte har lämnat in den anonyma enkäten" skrev de. Om nu enkäten är anonym, hur vet de då vilka som har eller inte har lämnat in den? Jag skulle ha stannat i dimman.


Stenhyddan å traden till Västertoppen i Ovikenfjällen. 10 kr per person för vila och värme, 50 kr per person för övernattning. Vi betalade skamset ytterligare 50 kr i kråkeldningsavgift.

Inga kommentarer: