lördag 13 oktober 2007

Kampen för och mot mig själv


Depressionen är ett flegmatiskt kaos, ett svart hål, vari allt försvinner.

Sedan några veckor har jag återigen kastats ner i den djupa depressionens purgatorium och den starka ångestens underjordiska rike. Precis som Euridike kunde jag inte motstå frestelsen att kasta en blick tillbaka, när jag stöttad av mediciner och terapi undfägnades chansen att lämna dödsriket. Och precis som Orfeus älskade slungades jag med ens tillbaka och föll handlöst ner igen. Charon har synat mitt kopparmynt och funnit det förfalskat. Hänvisad till att själv korsa Styx simmar jag mot den andra stranden, mot den stig som leder till Lethe, glömskans flod. De saligas ängder skönjer jag endast som en ljus strimma bakom mig i slutet av det mörker som omsluter mig. Men jag skall tillbaka, tillbaka till trappan som leder upp ur underjorden.

Under den tretton veckor långa dagvårdsbehandlingen jag fick möjligheten att deltaga i under våren och sommaren, fick jag lära mig en hel del om mina sjukdomar och hur jag kan handskas med dem. Till skillnad mot alla andra gånger jag har varit djupt deprimerad, har jag den här gången en möjlighet att försvara mig. Men depressionen är en illistig kombattant. Den angriper min akilleshäl, den förgiftar själva basen för mitt varande: Tanken. Cogito, ergo sum sammanfattade Descartes sin definition av existensen, "Jag tänker, alltså är jag". Depressionen har läst sin Descartes och försöker genom att angripa mina tankar få mig att tvivla på min existens, eller snarare på min rätt till att existera.

Men jag tänker slåss för min sak, för min rätt, för det viktigaste jag har. Mitt liv. Jag skall genomborra mina demoner, en efter en, med min bajonett. Jag skall likt Sven Duva försvara den bro, som demonerna måste korsa för att inta min själ. Och vare sig jag lyckas eller ej, skall jag kämpa för allt jag är värd. Månne hinner Sandels komma till min undsättning, men annars får han väl återigen slå fast att "ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott".

Jag är nödsakad att ta en paus i bloggandet för att ta hand om mig själv, för att än en gång försöka bli fri från detta satans järn, som fru Fortuna beslagit mig med. Men jag kommer förhoppningsvis tillbaka. Tills dess bjuder jag er farväl.

Inga kommentarer: