söndag 17 juni 2007

Nu ska de styva leder bliva smorda


Moloken Bellman, ovetandes om vetenskapens framsteg.

DN:s och SvD:s hemsidor går idag att läsa att ett veckovis intag av alkohol motsvarande tre starköl eller sju glas vin väsentligen minskar risken att drabbas av ledgångsreumatism. Nya rön i det avseendet att man statistiskt har kunnat belägga alkoholens gynnsamma effekt, men jag drar mig till minnes några rader av Carl Michael Bellman, ur Fredmans epistlar. I epistel nr. 23 står att läsa följande:

Nå så gutår, vill jag mig omgjorda,
ragla till bord och stop.
Nu ska de styva leder bliva smorda,
smorda allihop.

Episteln ifråga handlar visserligen om en alkoholists vedermödor, men utdraget visar kanske på en redan då upplevd effekt, som nu har kunnat konstateras. Och här sitter jag, nykter och med värkande knän...

lördag 16 juni 2007

Mina demoner och andras


För ett par år sedan sände SVT en dokumentär om Ingmar Bergman (länk). Han satt i sitt hus på Fårö och talade om sina olika typer av ångest, sina "demoner"(*) som han kallade dem. "Demoner" är en bra liknelse. Under en ångestattack kan jag få känslan av att något eller någon förtär mig inifrån. Men det är bara en liknelse. Jag tror inte att demoner, spöken eller andra typer av andeväsen existerar. Ångesten är en stressreaktion, ett biokemiskt sätt för kroppen att göra sig beredd till flykt eller strid. Problemet är att det inte finns något att fly ifrån eller strida emot. Det finns ingenting att vara rädd för, rent förnuftsmässigt. Så hjärnan fylls till brädden av stresshormoner och jag blir panikslagen. Jag anser att min depression och ångest är frukten av ett komplext virrvarr av reaktioner och syntesvägar i min hjärna. Psyket är en abstraktion, själen likaså. Den abstrakta bilden av mig själv, "jaget" om ni så vill, är sammansmält med mitt mer konkreta, multicellulära jag (min kropp, alltså). Det ena kan påverka det andra, men till syvende och sist kokar allting ner till biokemiska reaktioner. Men det är bara min åsikt. Jag kan varken bevisa eller motbevisa den, och det är heller inte min avsikt att göra det. Frågorna kring varandets beståndsdelar och funktion har stötts och blötts under flera tusen år och jag anser mig inte veta sanningen. Kropp och själ, kött och ande. Vilket som är viktigast, vad som är "det verkliga jaget" - eller för all del vilket som kom först - är att likna vid frågan om hönan och ägget. Hur som helst tror jag inte att mitt sjukdomstillstånd har någon enkel förklaring. Det är ett lapptäcke av beteenden, föreställningar, händelser och livsval som har format mig och därmed också format min sjukdom. Det finns ingen totallösning och jag tror verkligen inte att exorcism hjälper mig att bli frisk.

Men för vissa är demoner verkliga. Ingmar Bergman är inte ensam. Idag gick jag tillsammans med en av Uppsala kommuns "boendestödjare" till den lokala träffpunkten för personer med psykiska funktionshinder. Sådana som jag, med andra ord. På en bänk satt en rundlagd, kedjerökande karl, som talade till mig på engelska. Eftersom jag är en väluppfostrad pojk, svarade jag artigt på hans frågor och ställde frågor tillbaka. Han sade sig vara anställd vid kommunen och vara en av boendestödjarna, ett påstående som visade sig vara falskt. Från början tyckte jag inte att det var något särskilt med honom, men efter ett tag blev hans blick märkligt genomträngande och hans tal osammanhängande. Och så kom den, förklaringen till mina problem: "You are possessed by demons". "Demons?", frågade jag utan att riktigt förstå vad han menade. "Yes, demons" svarade han. "They make you do things, but it's not really you". "I'm not sure I follow you..." sade jag trevande och svaret lät inte vänta på sig. "Just before, you were possessed by a persian demon, and now you are possessed by a german demon", förklarade han och tillade: "I can see them".

Jag hade en stund tidigare frågat honom om hans bakgrund, och han hade sagt att han kom från Iran. För att bryta den is som möjligen kunde finnas emellan oss, rabblade jag upp de enda fraser på persiska som jag kan. De rör sig inom kategorierna "Jag talar inte språket ifråga" och "Goddag, hur mår du? Jag mår bra". Av detta drog han slutsatsen att jag är besatt av en persisk demon. Varför han trodde att jag dessutom är besatt av en tysk demon vet jag inte. Jag talar måhända engelska med en tysk accent, vad vet jag? I vilket fall som helst började jag skyndsamt avveckla bekantskapen. Jag sade något om att "everyone is entitled to his/her own opinion about spirituality" och att jag "was sure that even if demons aren't real to me, they obviously are real to you" samt att jag inte är skickad att "judge others by their beliefs". Sen satte jag mig på behörigt avstånd och låtsades vara djupt engagerad i Hemmets Journal och ett däri publicerat hemma-hos-reportage om Thore Skogman. När han tittade åt ett annat håll passade jag på att smita iväg. Vi får se om jag besöker träffpunkten igen, men jag tror inte att jag kommer att göra det. Det känns liksom inte lika lockande längre.

söndag 10 juni 2007

Morfin är ett opium för folket


Opievallmo (Papaver somniferum)

När man som jag spenderar lejonparten(*) av dagen med att må dåligt, funderar man gärna över lycka och vad det innebär att vara lycklig. En ganska oväntad och trist bieffekt av depressionen är att jag helt enkelt har glömt bort hur det känns att vara riktigt euforiskt glad (eller bara glad, eller för den delen mer eller mindre nöjd), d.v.s. det som brukar kallas "lycka". När jag mår som sämst, har jag en ganska skev bild av hur det kommer att vara när jag är frisk igen. Att vara frisk representeras av en bild av mig själv som lycklig. Hela tiden lycklig. Jag är väl medveten om att livet inte ser ut så. En hel människa är både glad och ledsen, lycklig och olycklig, nöjd och missnöjd. Man måste ta det onda med det goda och allt det där. Men jag behöver ändå minnen av lycka för att ha något att se fram emot, att ha ett mål att sikta på. För att hjälpa minnet på traven, brukar jag därför ur min hjärnas allra innersta vrår och smattar plocka ut och damma av den lyckligaste stunden i mitt liv. Eller rättare sagt, den kemiskt sett lyckligaste stunden i mitt liv.

Jag var 22 år gammal och låg i en sjukhussäng på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Min blindtarm hade gått och inflammerat sig, antagligen i ett försök att visa resten av inälvorna att den minsann inte alls var så obetydlig som man gärna kan tro. Tanken var att jag skulle opereras akut vid pass klockan tio på kvällen och hade sålunda i god tid innan noggrant duschat och tvättat mig med klorhexidin, för att ta död på de bakterier som oförhappandes råkade befinna sig på utsidan av mig den dagen.

Timmarna gick, men ingenting hände. Jag antar att det var andra, mer akuta fall som behövde tas om hand innan jag gick under kniven. Vid pass tre på natten kom så en sjuksköterska in till mig och upplyste mig om att nu var det så äntligen dags.
- Du skall bara få morfin först, sade hon varefter hon med ett vant grepp injicerade morfinet i sätesmuskeln (min, inte hennes).

Jag låg och funderade över hur lång tid det skulle ta för morfinet att börja verka, när en annan sjuksköterska kom in och berättade att hon också skulle ge min en morfinspruta.
- Visst, sade jag och erfor återigen en stickande känsla i Musculus gluteus maximus.

Den här gången hann jag inte fundera över tidsbegrepp och verkan innan jag översköljdes av ett lyckorus som inte var av denna världen. Alla var snälla, allting var intressant och framförallt: Allting var suddigt. När jag tänker efter, hade nog synrubbningarna mer att göra med det faktum att de tog av mig mina glasögon. Men icke desto mindre minns jag att allting var suddigt. Under resan till operationssalen låg jag i min säng och förundrades över allt som for förbi och alla som gick bredvid mig.
- Vart skall vi?
- Till operationssalen.
- Vad häftigt! Vem skall opereras?
- Du.
- Nähä?! Vad ballt! Får jag titta?
- Det går tyvärr inte. Du kommer att vara sövd under operationen.
- A' men schyssta 'rå. Jag lovar att inte störa.

Sålunda fortgick konversationen. Efter vad som kändes som en evighet (en mycket lycklig evighet) låg jag så med näsan upp på ett operationsbord.
- Nu tillför jag narkosmedlet, berättade narkosläkaren. Börja räkna för dig själv när jag säger till. Du kommer att hinna räkna till ungefär tjugo innan du somnar.
Stärkt av denna upplysning, som syntes minst lika intressant som allting annat som hade företagits från det att jag fick min andra morfinspruta, började jag att räkna. Jag kom inte så långt som läkaren hade sagt.
- Ett... Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz...

När jag vaknade satt morfinruset fortfarande i. Jag minns tydligt att jag var arg för två saker. Först och främst för att de hade lovat att jag skulle vara vaken när de tog ut intuberingen (vilket jag säkert var, även om jag inte minns det). När jag vaknade till var den redan uttagen. I morfin- och anestesiruset ansåg jag mig ha blivit offer för ett enormt svek och löftesbrott. Det andra som gjorde mig ilsk, var det att jag inte hade fått se min egen operation. När jag väl landade efter trippen var jag överlycklig över att ha sluppit den erfarenheten, men just då var jag mest arg. Arg, trött och fortfarande märkligt lycklig.

Det var den kemiskt sett lyckligaste stunden i mitt liv. Men jag vill aldrig uppleva den igen. Nu skall jag kämpa för att komma ur den här depressionen, utan hjälp av mediciner som lindar in en i en konstgjord lyckokänsla. Därmed inte sagt att jag skall sluta att ta mina antidepressiva. De är livsviktiga som grund för mitt blivande liv som frisk människa. En depression består enkelt talat av två delar; en psyksik och en kroppslig. Dessa två påverkar varandra, men måste i många avseenden bemötas på olika sätt. Antidepressiva är inga "lyckopiller", som de felaktigt benämns i kvällspressen. De är mer att betrakta som mediciner som hjälper den deprimerade patienten med den kroppsliga sjukdomen. När den börjar fås under kontroll, kan psykologisk terapi hjälpa till med att rätta till den psykiska sjukdomen. I mitt och många andra medpatienterns fall stämmer verkligen den gamla latinska sentensen mens sana in corpore sano, "en sund själ i en sund kropp". Riktig, äkta lycka tar lång tid att lära sig att känna. Genvägar som morfin och andra narkotika kan verka lockande för en del, det har jag all förståelse för. Men det är ändå inte rätt väg. Att vara slav under narkotikan är inte bättre än att vara slav under depressionen. För att på ett putslustigt sätt travestera Karl Marx: Morfin är ett opium för folket.

tisdag 5 juni 2007

Om civildemens och senilkurage

Jag är civildement. Flera års omedveten stress och depression (och ett och ett halvt års medvetenhet om, men inte acceptans för detsamma) har enligt mina läkare föranlett de hjärncentra som handhar minne, organisation samt tids- och rumsuppfattning att krympa till att uppta ungefär samma utrymme som en medelstor Findusärta. Saker som egentligen är väldigt enkla och som förut var självklarheter för mig blir med ens oöverstigliga hinder; matlagning, disk, tvätt och andra göromål som kräver ett visst mått av planering, parallellarbete och organisation. Jag klarar med andra ord inte riktigt av det civila livet. Jag är civildement.

Tidsbegreppet överhuvudtaget har blivit mer abstrakt än tidigare. Jag vet t.ex. hur många dagar det går på en vecka, men jag kan inte förstå eller känna hur lång tid det är. Också konkreta tidsbegrepp som "den 20 juni", blir oöverskådliga för mig. Jag kommer ihåg två dagar bakåt och kan se ungefär en dag framåt. Riktigt dåliga dagar blir jag förvirrad och tappar i ännu högre grad uppfattningen om tid och rum. Jag kan gå vilse, glömma spisplattor och kranar på och få timslånga blackouter. Ofta minns jag heller inte de dagarna så bra efteråt. Det är väldigt obehagligt att förlora sig själv så där. Jag skulle behöva senilkurage. Våga vara borta, rent mentalt. Jag skulle vilja lära mig en laissez-faire-inställning till mina mest förvirrade stunder, men gång efter annan vaknar jag upp ur dimman och blir livrädd. Inte så mycket för det som kanske har hänt under tiden (även om badkaret har svämmat över ett par gånger och kastruller har torrkokat), utan för vad som skulle kunna ha hänt.

Det behövs ett stort mått senilkurage för att klara av sin civildemens vissa stunder.

Jag såg förresten att en av mina barndomshjältar har avlidit. Povel Ramels skivor gick heta på grammofonen när jag var barn. Jag gillade hans finurliga ordvitsande. Han hade nog gillat orden "civildemens" och "senilkurage". Jag hoppas det i alla fall.

[Uppdatering] Idag den 10 juni, finns ett reportage om demens i SvD.

måndag 4 juni 2007

Solen glimmar blank och trind

Vilken dag! Himlen är klarblå och solstrålarna står som spön i backen. Spanar man upp mot vår närmaste stjärna, hinner man strax innan man blir blind för livet förnimma den svenska flaggans färger i det celesta ljusspelet. Gult och blått. Så här två dagar innan den svenskaste av nationaldagar, drar jag mig till minnes att den 6:e juni tidigare var känd som svenska flaggans dag. För att starta firandet, tänker jag högtidligen kungöra min tre-i-topp-lista över solbeprydda landsflaggor som också har inslag av blått i sig (poängskalorna är, i den mån de existerar, alltigenom subjektiva):

På första plats: Argentina



Sol med ansikte och ljusblå himmel! Visserligen ser solen lite trumpen ut, men det kan man förstå, eftersom den ligger mitt i ett molnstråk. Himmelsfärgen är däremot i det närmaste perfekt.

På andra plats: Kazakstan



Att solen saknar ansikte drar ner betyget. Visserligen kan man hävda att en sol utan ansikte är mer naturtrogen än en sol med ett dito. Men allvarligt talat, visst är det roligare med en glad dagissol än med en klotrund paintballfläck? Den pastellartade blå himmelsfärgen gör också den att betyget dras ner en smula. På pluskontot finns rovfågeln, som konstnären turligt lyckades fånga på bild, när han var ute och skissade av solen. Den gula kurbitspinnen till vänster känns visserligen en smula malplacerad, men är snygg och ger därför också den ett pluspoäng.

På tredje plats: Uruguay



Återigen en sol med ansikte, den här gången med åtminstone ett drag av glädje över sig. Den här solen är i det närmaste perfekt. Den är snygg, fantasifull och framförallt stor. Det som tynger ner Uruguays flagga till en tredjeplats är resten av flaggan. Himmelsfärgen är för mörk och de vita ränderna får mig att tänka på antingen att det drar in en kallfront, eller att man allvarligt måste överväga att dra ner på flygtrafiken i landet. Dessutom har man placerat den fantastiska solen uppe i ett hörn, som om den vore ett förskrämt litet barn.

Som vanligt på nationaldagen, firar Republikanska Föreningen (RepF) Republikens dag. Glatt, uppsluppet och trevligt brukar det vara. På programmet står bl.a. utdelandet av utmärkelsen "Årets republikan". Bege dig sålunda till Mynttorget i Gamla stan i Stockholm mellan kl. 12.30 och 14.30 onsdagen den 6:e juni! Också i Lund kommer RepF att anordna ett nationaldagsfirande. Platsen är Stortorget och det hela går av stapeln mellan kl. 11.00 och 14.00. Gratis fika och kubbspel utlovas. Mer information om evenemangen finns på RepF:s hemsida.

lördag 2 juni 2007

Opp och ner, ner och opp

En match som hade allt, blev en match som förlorade allt. All spänning förbyttes i ett rungande antiklimax i och med det huvudlösa angreppet mot domaren. Visserligen startar hela debaklet genom Poulsens idiotiska nedsabling av Rosenberg, men jag tycker ändå att det danska laget hanterar den efterföljande situationen på ett sportsmannamässigt vis.

Alltså: Heder åt de danska landslagsspelarna, som stod upp för domaren när denne blev påhoppad av den danske supportern! De visade med all önskvärd tydlighet att ett sådant uppträdande inte hör hemma på en fotbollsarena, trots att en av de egna utvisats och Sverige tilldömts en straff. Sådant sportsmanship vill jag se mer av i en sport, där domaren ofta blir ansatt från alla håll och kanter, också från spelare och tränare.

fredag 1 juni 2007

När Fan blir gammal, blir han kvasibiolog

På DN:s debattsida denna den 1 juni 2007, får man ta del av Thorbjörn Fälldins, Alf Svenssons och sex andra gamängers(*) brist på kunskap om biologi. I artikeln "Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel" hävdar de, med stöd av en fransk utredning, att "äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion. Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön - detta som ett biologiskt faktum...".

Sexuell reproduktion sammankopplas med äktenskapet. Jag menar att det är att jämföra äpplen och päron. Skribenterna blandar ihop den biologiska människan (själva djuret) med den kulturella, ideologiska människan; den del av oss som kan tänka bortom det rent biologiskt-genetiska (filosofi om ni så vill). Den sexuella reproduktionen är hos människan något som evolverats fram under lång tid, och som inte kan förändras i brådrasket. Äktenskapet är däremot någonting som är högst föränderligt, eftersom det är ett mänskligt påfund; drivet ur dels ett behov av att klargöra de juridiska aspekterna mellan de båda personerna i ett parförhållande, dels ur dessa personers behov av att för varandra och omvärlden betyga sin kärlek och vilja att leva tillsammans resten av livet. Om sexuell reproduktion vore det enda syftet med äktenskapet skulle äktenskap där endera parten är steril, kvinnan har passerat klimakteriet eller där ingen av parterna vill skaffa barn, inte existera. Preventivmedel och onani vore inte att tänka på när löftena väl givits. Nej, sexuell reproduktion har ingenting med företeelsen "äktenskap" att göra. Äktenskapet är en institution och tradition som vi människor har skapat, och med det följer förmågan och rätten att förändra den institutionen/traditionen. Människan är ett socialt djur. Liksom hos andra grupplevande organismer finns det ett behov av ett socialt ramverk, kring vilket livet i gruppen är uppbyggt. Till skillnad från alla andra organismer, har människan en oslagbar förmåga att kommunicera. Kommunikationsförmågan ger i sin tur en möjlighet att dela tankar och idéer om det sociala ramverket och hur det bäst skall fyllas ut.

Medan äktenskapet sålunda är en juridisk-kulturell överenskommelse, är sex en rent biologisk funktion. För att ett barn skall bli till krävs i normalfallet att en manlig könscell smälter samman med en kvinnlig könscell. Om två personer av olika kön genomför ett oskyddat vaginalsamlag, finns alltså möjligheten att kvinnan blir gravid. Detta alldeles oavsett om hon är gift med fadern eller ej. Man kan inte med stöd av den biologiska vetenskapen hävda, att en juridisk överenskommelse mellan två personer av samma kön (s.k. "homoäktenskap") inte är giltig. Däremot kan man på känslomässig och/eller religiös grund hävda detsamma, men det är en helt annan sak. Äktenskap är juridik. För att travestera Sigmund Freud, så att hr Fälldin förstår: Ibland är en pipa bara en pipa. Övertolka inte begreppen.

I våra dagar, där de flesta gifter sig av kärlek till varandra, borde en samlevnadslag ("äktenskapslag") inte ta hänsyn till om paret är av samma kön eller inte. Precis som den inte bör ta hänsyn till om de som gifter sig är religiösa. Nej, en modern äktenskapslag skall i alla avseenden vara civil. Fråntag de religiösa samfunden rätten att lagligt viga två människor. Det enda juridiskt giltiga äktenskapsbeviset, skall vara det som kommer från Skatteverket. Låt sedan samfunden besluta om de utöver det vill ha äktenskapliga ceremonier. Vare sig de tillåter samkönade par eller ej.