lördag 21 juli 2007

Give the Jew Girl Toys

I found this charming video of Sarah Silverman performing a lovely song titled Give the Jew Girl Toys on my baby brother Tobias' MySpace site (link). And since Christmas is closing in on us (in three days time it's only five months to Christmas Eve), I think we should try our best to get into the Christmas mood. So put some glitter on one of your indoor plants, light a red candle, turn your thermometer upside down and just listen. In no time, you'll get the warm feeling of family-coming-togetherness-yada-yada and the cold feeling of freezing your butt off.

fredag 20 juli 2007

Ångest, ångest är min arvedel


Pär Lagerkvist.

Det är verkligen jobbigt att vara deprimerad, tillståndet sliter både på kropp och själ. Av någon anledning är det svårt att få saker gjorda, svårt att organisera t.o.m. enkla saker som tvättning och betalning av räkningar. Men det som är mest handikappande är mina ångestbesvär, särskilt panikångesten. Den kan slå till när jag minst anar det, och när den slår till blir jag i det närmaste utslagen. Hjärnan slutar att sortera bland sinnesintrycken, allt registreras. Om ni bara kunde ana hur mycket ljud det finns omkring oss i vardagen. Ljud som man i vanliga fall aldrig tänker på. Surrande, brummande, dova biljud. Susande, svischande, skärande biljud. När ångesten kommer blir alla ljud så höga att de ekar runt i mitt huvud. Jag blir förvirrad, trött, matt, tappar balanssinnet och blir vrålhungrig. Alla kolhydratdepåer i kroppen töms på en gång för att ge kroppen den energi som hjärnan anser att den behöver för att fly från den fara jag inte befinner mig i. Mina binjurar vrider sig som vore de dammtrasor för att klämma ut varenda droppe adrenalin som de kan producera. Varenda cell i kroppen aktiverar varje ATP-pump som finns, för att omsätta socker och adrenalin till explosiv muskelverksamhet. Hjärnan reagerar med andra ord som om jag borde springa för livet. Men det finns ingenting att fly ifrån, det finns ingen reell fara. Konsekvensen blir att kroppen jobbar för högtryck medan jag inte klarar annat än att bara sätta mig ner.

Pär Lagerkvist (länk) skrev mycket om sorg, depression och ångest. Kanske är det de mörka dikterna han är mest känd för. Det är en smula orättvist, för han skrev väldigt mycket om glädje och förtröstan också. Ofta använder han en svart humor, med en glimt i ögat som får mig att skratta till åt det som egentligen är ämnat åt eftertanke. Läs gärna hans novellsamling Onda sagor (Bonniers förlag, utgiven första gången 1924, länk). Den är lysande, helt enkelt lysande. Men eftersom det här inlägget handlar om ångest, kan jag inte - vill jag inte - komma undan en dikt som på ett väldigt träffsäkert vis visar på känslan av ångest och depressionens sugande sorgekänsla, Ångest, ångest är min arvedel.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

onsdag 18 juli 2007

On the brink of collapse - a Danish cry for help

If you have problems understanding Danish, just think of how hard it is for the Danes... This little video deals with that problem (from the Norwegian state broadcasting company NRK. Norwegian subtitles, English dialogue).

Samtidigt, i Nollberga


Razor, vad Bamse skulle kalla en riktig ding-dummer. (Bild: Ulf Lundkvist)

Någon har tänt eld på en s.k. "fiskvagn" i Gustavsberg utanför Stockholm (DN, SvD). Nog för att rötmånaden har börjat, men dålig är väl inte Fisk-Gunnars strömming? Förrövaren påstås vara en kvinna i 40-årsåldern, men jag tvivlar. Jag tror att det var Razor som slog till, han har ju förklätt sig förut. Hoppas att Bimbo tar fast honom. Fy bubblan för ondska!

måndag 16 juli 2007

Apropå gamla hjältar...

I nedanstående inlägg framgår det inte att jag faktiskt kackar i eget bo. Jag har inget emot de här banden, tvärtemot. Beastie Boys, Metallica och många andra "gubbrockare" står högt i kurs hos mig, både av nostalgiska och musikaliska skäl. Eftersom jag sålunda själv är en del av det garde som föder gamla rockrävar, vill jag gärna dela med mig av en väldigt bra video (?) med en väldigt bra låt (!), framförd av några av mina stora hjältar här i livet, Judas Priest! Säkerhetsvaktens dans i slutet av videon påminner mig dessutom om en annan bra låt, med ett annat bra band: "Strutter" med Kiss. Bara bra känslor just för tillfället med andra ord. Judas is rising, baby!

söndag 15 juli 2007

Same procedure as every year, James!


Det enda som inte är status quo är väl deras ålder och utseende.

En del saker verkar aldrig förändras. Ett exempel är alla de rockgrupper som slog igenom när min föräldrageneration var tiotalet år yngre än jag är nu, och som fortfarande spelar samma låtar på samma stadionscener. En del är till och med en del av min barndom (man börjar bli gammal). Nyligen har The Who (DN), Metallica (DN) och Beastie Boys (DN) uppträtt i Sverige. Som ett slags instrumentutrustade Duracellkaniner reser de land och rike runt och upprätthåller drömmen om evig ungdom. Ett par av de här banden har namn som (med ålderns rätt) blivit mer och mer passande för varje år som går. De man kanske först och främst tänker på är Rolling Stones (länk), men musikvärldens mest väloljade perpetuum mobile (länk) har också det mest talande namnet: Status Quo (SAOB, Wikipedia). År efter år spelar de samma låtar, på samma sätt och för samma publik. Och de ger sagda publikum precis vad de vill ha, vilket visar på ett fantastiskt affärssinne, en kolossal lojalitet till de som köper konsertbiljetter men till priset av ett i det närmaste obefintligt nyskapande. Deras senaste spelning i Sverige (tillsammans med åldermannen Chuck Berry och barnrumpan i sammanhanget, Nisse Hellberg) recenserades i Svenska Dagbladet under rubriken "Status Quo är som en effektiv maskin" (SvD). Perpetuum mobile, indeed.

Nå, jag tycker nog att bristen på nyskapande ursäktas av att de som går på konserterna har förbaskat trevligt. Status Quo och de andra paleontologiska rockgrupperna har gått från att vara något nytt och fräscht till att bli traditionsbärare. I stället för rebelliskt kaos, står de för familjär trygghet precis som påskens fjäderfetischism, midsommaraftonens lövklädda jättepinne, julaftonseftermiddagens Kalle Anka och nyårsaftonskvällens Grevinnan och betjänten (länk).
- Same procedure as last year, Madam?
- Same procedure as every year, James!

torsdag 12 juli 2007

Att sjunga fritt är stort, att sjunga rätt är större


Att spela trumpet går fortfarande för sig, vad det verkar.

Nordkoreas ministerium för folkets säkerhet (det heter faktiskt så) har beslutat att förbjuda privatägda internetkaféer och likaledes privatdrivna karaokebarer (DN, Reuters). Skälet är att de "hotar det socialistiska systemet". Uppvuxen i ett proggarhem under det fotriktiga och unisexuniformerade 1970-talet, kan jag inte annat än att hålla med om den slutsatsen. Det är min fasta övertygelse att det var den usla politiska proggmusikens fel att vänstervågen avtog, snarare än dess utövares förkärlek till och agiterande för repressiva diktaturstater. Se bara på de vänsteraktivister som har överlevt in i våra dagar: Lars Ohly och Jan Myrdal. Har de någonsin sjungit offentligt? Knappast. Har de övertvingats till den politiska mittenfåran? Näppeligen. Står de benhårt fast vid föråldrade, arkaiska, mer eller mindre odemokratiska principer? Javisst! Land skall med lag byggas, som Karl XV uttryckte det, efter att ha finkammat Upplandslagen efter slagfärdiga motton. Och hur håller man bäst lagandan uppe, om inte med rensjungen allsång, uppbyggd efter den musikaliska harmonikens alla regler (gärna med inslag av synkroniserad massgymnastik)?

Kim Jong Il är något stort på spåren här. För att travestera devisen över porten till universitetshuset i Uppsala: Att sjunga fritt är stort, att sjunga rätt är större. Själv hoppas jag att den finska karaoken på Finlandsfärjorna snart är ett minne blott.

måndag 9 juli 2007

Bryt upp, bryt upp!



Resandet ökar tydligen. I alla fall om man får tro Statistiska Centralbyrån, och det får man ju om man så önskar (DN, SvD, SCB). Också USA:s president George W. Bush verkar haka på den trenden, även om det i hans fall inte rör sig så mycket om att resa själv, som att låta andra resa hem från Irak (DN, SvD). "Vita huset överväger ny kurs i Irak" står det att läsa på nyhetssidorna. I förstone kan man ju tro att det rör sig om ett miljardkontrakt för ABF, men det verkar alltså som om USA planerar att avsluta sina militära operationer i Irak tidigare än väntat. Eller senare än väntat, eftersom det egentligen var tänkt att man skulle gå in i landet, avsätta diktatorn och sedan lämna över en spirande demokrati till överlyckliga irakier. Men så blev det ju inte. Hela spektaklet påminner om Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot, där de två huvudfigurerna väntar på en diffus figur, Godot, vid en i förväg uppgjord mötesplats. Av rädsla för att missa mötet vågar de inte gå därifrån, trots att Godot aldrig kommer och mötet sålunda aldrig kommer till stånd. Och medan de väntar rinner tiden och livet iväg. Den som väntar på Godot, väntar alltid för länge.

Nåväl. Även jag tänker, som den ytlige trendnisse jag är, ge mig ut på en resa. Den kommer att gå till Göteborg. För att slippa släpa på väskor på bussar och längs gator, bokade jag igår en taxi. Klockan halv fem i morse ringde taxichauffören och undrade var fan jag var någonstans. Jag förklarade för honom att vid den tiden på dygnet undrade jag det också. Det visade sig att bokningscentralen hade bokat in taxin tolv timmar tidigare än det var tänkt. Chauffören visste nog inte om det, men han fick mig att tänka på en av Karin Boyes mest kända dikter som avslutas:

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Kanske väntar äventyret på mig någonstans mellan Stockholm och Göteborg, i Töreboda eller Flen. Jag skall titta efter det när jag susar förbi.