fredag 31 augusti 2007

Långsamma kvarnar ger finare mäld


Sladdlös skrivare, som med tanke på dåtidens usla tandhygien möjligen kom med bluetooth.

Idag installerade jag min nya bläckstråleskrivare. Eller ny och ny, den inhandlades i slutet av januari. Men nu har den alltså blivit installerad och vederbörligen provkörd. Tidigare hade jag en laserskrivare, som jag hade fått av min mor efter att hon bytt ut den p.g.a. dess arkaiska natur. För två och ett halvt år sedan dog den efter att först ha blivit av med funktionen som matade endast ett papper åt gången och sedan slutat att bränna fast tonerpulvret vid pappret, varefter den slutade att administrera tonerpulvret över huvud taget. "Säg det med toner och inte med ord", kan man sammanfatta det hela.

För er som tänker att "den där Micke måste vara en lat och teknofobisk djävel", vill jag bara meddela att här i Uppsala tar vi tid på oss innan ett projekt genomförs. I veckan invigs Musikens hus (eller Uppsala Konsert och Kongress, som det heter i officiella sammanhang) efter att först ha kommit på tal 1912 (SvD, UNT, UKK). Vidare kommer snart den nya sträckningen av E4:an, förbi Uppsala i stället för igenom Uppsala, att stå klar efter att det har stötts och blötts alltsedan 1960-talet. Faktum är att man samtidigt som den nuvarande sträckningen igenom Uppsala blev färdigasfalterad, kunde konstatera att den var på tok för underdimensionerad, varför man satte igång diskussionerna på nytt. Och nu, bara 40 år senare, är man nästan framme vid målet. Dessutom bygger man för tillfället om den sedan 1950-talet groteskt underdimensionerade järnvägsstationen till ett resecentrum.

Stora projekt tarvar således ett minst lika stort mått av tankemöda, och eftersom jag är inte sämre än att jag tar seden dit jag kommer, lät jag skrivaren stå tryggt förpackad i sin originalkartong i lite över ett halvår. Nu skall jag bara skaffa skrivarpapper. Fast det får nog bero ett tag. Det blir en bra julklapp.

tisdag 28 augusti 2007

Mohamed, Muhammed, Abdullah och en Bellman


En Mohamed-bild som Irans president nog inte har något emot.

Det har varit en bra dag för Mohamed, både löparen och profeten. Lysekilssonen Mustafa Mohamed visade att lilla Sverige åter har en hinderlöpare i världsklass. I och med sin fantastiskt fina fjärdeplats i dagens mycket nervkittlande 3000 m hinder-lopp under VM-tävlingarna i japanska Osaka, såg han till att Sverige blev andra bästa nation, endast slaget av Kenya (DN, SvD). Tre kenyanska medaljer gör att Mustafa behöver förbättra sig med en kenyan per kilometer till OS i Peking. Jag tror att han kan göra det. Heja, heja och grattis, grattis unge herr Mohamed, till ett väl genomfört lopp!

Vad gäller profeten, har en avbildning av densamme som rondellhund tecknad av konstnären Lars Vilks och publicerad i landsortsbladet Nerikes Allehanda, föranlett Irans president att ta till brösttoner (vilket - med tanke på hans korthet - för en person av normallängd snarare innebär höfttoner) mot Sverige i allmänhet och den nyss nämnda blaskan i synnerhet (DN, SvD). I tron att den lilla Örebrotidningen kan tas i hampan av den svenska staten och att den (tidningen alltså) styrs av ondsinta sionister, manar han till protester. Efter att ha sett andra av Lars Vilks teckningar kan jag förstå varför. Maken till uselt klotter har jag inte skådat sedan ett-tiden i eftermiddags, när jag skrev min autograf på ett kvitto på Redins Antikvariat här i Uppsala (länk). Däremot kan jag inte förstå upprördheten över ämnet för teckningen, d.v.s. profeten Muhammed. Precis som Jesus är frontfiguren för kristenheten, är Muhammed detsamma för islam. Det är sålunda naturligt att politiska kommentarer i bildform i det förra fallet inkluderar en skäggig typ från Nasaret och i det senare fallet en skäggig typ från Medina. Dessutom har det allt sedan islams uppkomst förekommit religiösa avbildningar av profeten (länk, länk). Skulle redaktörerna för landets tidningar ta hänsyn till alla som möjligtvis skulle kunna bli förolämpade eller smått upprörda över det som publiceras, skulle samma tidningar bli väldigt tunna och dessutom endast innehålla annonser (om ens det). En president för ett så repressivt land som Iran, skall naturligtvis inte kunna besluta om repressalier mot medier i ett såpass fritt land som Sverige. Att denne dessutom använder sig av ord och begrepp som för tankarna till 1930-talets Tyskland gör bara att jag stärks i min uppfattning om att Irans inlägg i debatten bör bemötas med största möjliga avsmak. Sedan kan man ju naturligtvis diskutera huruvida artikeln/bilden faktiskt har något att tillföra debatten eller ej, men det är en annan fråga.

En annan president med en grundmurad tro på islam, har däremot bara genom att bli vald till president gjort sitt land en stor demokratisk välgärning. Valet av Abdullah Gül visar att Turkiet (till skillnad från exempelvis Sverige) inte längre låter en kandidats religiösa tro vara en grund till diskvalificering till landets högsta offentliga ämbete (DN, SvD). Jag hoppas verkligen att det här öppnar för ett turkiskt medlemskap i EU och att herr Gül fortsätter sitt arbete med att minska militärens inflytande över turkisk politik. Missförstå mig rätt, jag är en stark förespråkare för den sekulära staten och dess fristående från diverse religioner (t.ex. i fråga om äktenskapslagar), men sekularisering får aldrig innebära att troende utestängs från offentliga ämbeten. Nåväl. För att understryka de två sista styckena i detta inlägg tänker jag till sist skämta om Güls utnämning och hans islamiska tro: "Eftersom Gül i och med presidentskapet får tjänstebil, kommer han inte längre att behöva Mekka".

fredag 24 augusti 2007

Stoppa pressarna!


Den djävulsbild som i folkmun kallas "blöjsatan". Ur Codex Gigas (Djävulsbibeln) på Kungliga Biblioteket i Stockholm.


I lördags hälsade jag på min lillebror Tobias, som residerar på Söder i Stockholm. Jag bjöd honom på födelsedagslunch (kebab) och en födelsedagspresent (en stålkam i äkta aluminium för kr. 65). Kort sagt: Jag slog på stort. I alla fall i ljuset av att jag fortfarande ser mina småbröder som busiga småpojkar, trots att de uppnått de aktningsvärda åldrarna av 30 (Ludvig) respektive 27 (Tobias) år.

Alltnog. Under vår vandring längs det undersköna gatunätet på det precis lika undersköna Södermalm i det minst sagt sköna vädret (jag hade väldigt lite under), såg vi att Expressen braskade med en löpsedel som i korthet fastslog att "Harald Treutiger utsparkad från TV. 'Jag är för ful'". Vi skrattade lite föraktfullt åt först Expressen och sedan hr Treutiger, som kände sig så avpoletterad att han författat ett öppet brev om sin allt annat än Adonislika uppenbarelse, och tänkte i våra respektive stilla sinnen att nu hade väl ändå Expressen (som grundades med den uttalade tanken att vara folkbildande (sic!)) nått ett tidigare onernåeligt lågvattenmärke. Föga anade jag då att jag ännu inte hade upplevt den 24 augusti 2007 (d.v.s. idag).

Toppnyheten på Expressens hemsida rör den kvinnliga astronaut, som överföll en likaså kvinnlig kollega i ett utbrott av svartsjuk vrede (länk). Rubriken, "Nu talar Lisa Nowak ut", är inte mycket att oja sig över, men ingressen slår fanimig alla rekord. Den lyder som följer:

"Den svartsjuka astronauten Lisa Nowak anklagas för att - iförd vuxenblöja - ha överfallit sin kärleksrival.Men på fredagen avslöjades sanningen när rättegången inleddes.Det var inte vuxenblöjor, utan vanliga barnblöjor."

Jösses. Ett ord som konstigt nog kommer för mig är "scoop". Inte för dess användning i betydelsen "storstilat avslöjad jättesensation" (länk), utan för den mer prosaiska engelska användningen "scooping manure".

onsdag 22 augusti 2007

I oxelns töcken - skogspatologisk mikropaus


Oxel (Sorbus intermedia); artepitetet suecica under teckningen ovan är inte längre det som används.

Solen skiner från en klarblå himmel och det är runt 25°C varmt när jag trött av dagens rehabiliteringsträning stiger av bussen från Ulleråker vid hållplats "Slottsbacken" för att byta till Eriksbergsbussen. Jag tänker att det är en evig tur att jag inte sitter vid spakarna på ett flygplan eller liknande, så trött som jag är. För att råda bot på trötthet på arbetsplatser, har danska myndigheter börjat tillämpa s.k. power naps och mikropauser.

En power nap är en kort vilopaus/sömnpaus som skall vara 20 minuter lång, varker mer eller mindre. Tanken är att kroppen skall få den vila den skaffar sig genom sömnen, men utan biverkningarna av längre tupplurar (d.v.s. dåsighet och en lång uppvaknandeprocess). Jag har testat power naps under en konferens i Danmark för några år sedan och kan varmt rekommendera metoden. Man lägger sig ner, sätter alarmet på 20 minuter och däckar. När klockan ringer, vaknar man och känner sig riktigt utvilad.

En mikropaus går i korthet ut på att för ett ögonblick (runt fem minuter eller så) släppa tankarna på det man för tillfället sysslar med och tillåta sig själv att slappna av, göra någon enklare gymnastikövning, läsa lite ur en trevlig bok el. dyl. Idén går ut på att med jämna mellanrum rensa skallen och låta hjärnan vila från den typ av koncentration som ens arbete kräver. När pausen är över skall man kunna fokusera på sin uppgift igen.

Men, tillbaka till hållplats "Slottsbacken". Omkring hållplatsen, på den sida av vägen där Carolina Rediviva ligger, står ett antal oxelträd (Sorbus intermedia). Under flera år har jag noterat att nästan alla oxlar är angripna av eldticka (Phellinus igniarius), men idag såg jag också en samling (de kommer ofta i samlingar) fantastiskt fina fruktkroppar av fjällticka (Polyporus squamosus). Fjälltickan blev min mikropaus. Under de fåtal minuter som jag spenderade på hållplatsen innan 4:ans buss enleverade mig, hann jag slappna av totalt i djup fascination över denna härliga rötsvamp. Så, om ni känner er trötta och behöver försättas i det kolugna transtillstånd endast skogspatologiska funderingar kan ge, bege er då till Uppsala och hållplats "Slottsbacken" vid Carolina Rediviva. Men skynda på, fjälltickans fruktkroppar är anuella. Eldtickan däremot, kan ni se året om.


Fjällticka (Polyporus squamosus) på oxel (Sorbus intermedia). Squamosus betyder "fjällig".


Eldticka (Phellinus igniarius) på oxel (Sorbus intermedia).

söndag 19 augusti 2007

Monokultur och rostiga träd


Mitt ickevåldsamma sätt att lappa till och skriva folk om inte på näsan, så på dörren

Ett av de säkraste sätten att veta om man har ett svenskklingande namn eller ej, är huruvida man får flygblad och små informationsbroschyrer från de högerextrema organisationer som från tid till annan behagar sticka upp sina väteperoxidblekta kalufser ur den bruna mylla vari de finner sin grogrund. Idag fick jag ett sådant flygblad. Det är det förment rumsrena högerextrema partiet Nationaldemokraterna som önskade göra mig uppmärksam på mångkulturens faror för det Sverige som de anser att jag som "etnisk svensk" borde vilja leva i. Det Sverige de propagerar för är ett Sverige utan inneboende skillnader. Ett Sverige där alla invånare delar samma värderingar och firar samma traditioner. Ett Sverige där de recessiva alleler som gör människan lång, blond och blåögd genom inavel vårdas lika ömt som ett väl tuktat bonsaiträd (även om sådana inslag av japansk kultur antagligen inte premieras; bättre då att använda det pursvenska ordet "martall"). Idag meddelade dessutom tidningarna att Sverigedemokraterna närmar sig riksdagens fyraprocentsspärr (DN, SvD). Den utestängande, nazianstuckna svenskheten som politiskt slagträ blir mer och mer accepterad.

Men vad är då det svenska, den von heidenstamskt knätofsprydda minsta gemensamma nämnare som renderar de som omfattas ett omisskännligt drag av svenskhet? Sanningen att säga kan jag inte svara på den frågan. Men det beror inte på en okunskap om Sverige, utan snarare motsatsen, d.v.s. en djupgående kunskap om Sveriges historia och ett omhuldande av alla skillnader i detta vårt (med Verner von Heidenstams ord) avlånga land. Från de skånska gåsgillena via Ölands kroppkakor. Från den norrländska pitepalten över de gotländska fårskallarna nedsköljda med gotlandsdricku. Från Smålands ostkakor till österbottnisk knackkorv. Sanningen är att vi inte är ett folk knutna samman av en samling äktsvenska, endemiska traditioner och maträtter, utan fastmer en blandning av alla de som kommit och gått i vårt land. Vi är i grunden lokalpatrioter, hembygdsälskare och sockenkramare med de traditioner och föreställningar i bagaget, som våra föräldrar har givit oss. Varje familj har sitt sätt att fira jul på (om man nu firar jul), liksom varje familj har sina egna förställningar om hur skinkan skall griljeras (om den nu skall griljeras, eller ens bestå av griskött).

Beroende på arenan byter vi skepnad, i andras ögon liksom i våra egna. Som barn definieras man efter den gata eller det bostadsområde man bor i. Flyttar man till Uppsala för att studera förändras perspektivet och man blir plötsligt västgöte, skåning, jämtlänning eller dansk utbytesstudent beroende på postnummer och dialekt. Åker man sedan utomlands blir man i första hand svensk, inte som en följd av blondhet eller oförmåga att prata tyska utan brytning, utan som en direkt följd av ens svenska medborgarskap. Vi är alla allt detta samtidigt. Jag är t.ex. svensk Uppsalabo med rötterna i Stockholm, Nacka, Mariestad, Värmland och Nyland. Jag vägrar att låta Nationaldemokraterna tvinga in mig i en etnisk och genetisk grupptillhörighet som jag anser inte existerar. En grupptillhörighet som begränsar individens möjlighet att uttrycka sina olika roller, snarare än att tillåta henne att utveckla sig inom desamma. Det finns inte en enda svenskhet, utan snarare nio miljoner svenskheter. Mångkulturen är en naturlag, eftersom det finns lika många kulturella uttryck som det finns människor. Nationaldemokraternas idéer om att värna det genuint svenska, att skapa ett monokulturellt samhälle, syftar till konformism, men leder i själva verket endast till att täcka alla de skillnader som finns mellan svenskar i dagens samhälle med ett tunt lager spackel och teatersmink. Men under den ljushylta ytan finns skillnaderna kvar. De skillnader som gör Sverige till ett så fantastiskt land att leva i.

Apropå monokultur och martallar så såg jag en av mina handledare, Pia Barklund, på TV4-nyheterna kommenterandes det pågående angreppet av törskaterost (orsakad av rostsvampen Peridermium pini; på engelska "pine stem rust") i framförallt Norrland. Många tallar av en törskatekänslig proveniens på samma ställe är aldrig bra, i alla fall om man är skogsbrukare. Blandskog är måhända ett mindre rationellt sätt att producera timmer på, men det ger inte lika förödande konsekvenser när skadegörarna smäller till. Mångkultur före monokultur, med andra ord.


Törskaterost (Peridermium pini) på en av växelvärdarna, ängskovall (Melampyrum pratense)


Törskaterost (Peridermium pini) på tall (Pinus sylvestris). Det börjar ofta i ett skott och sprider sig sedan vidare och snörper av först en gren och sedan huvudstammen