torsdag 27 september 2007

En aln trefot


Undertecknad och min fars farbror Erik i Göteborgs botaniska trädgård. Jag tänker på pipor och Erik med största sannolikhet på wienerbröd.

Mellan måndag och onsdag var jag i Göteborg (också känt som Sveriges framstjärt) för att hälsa på min farfars bror och tillika pappas farbror, som är i Europa på en en och en halv månader lång blixtvisit. I vanliga fall kamperar han i Whitehorse i den kanadensiska staten Yukon, men för tillfället är han alltså i Sverige. Erik, den Nordahlska släktens globetrotter och grand old man, är trots sin ansenliga ålder (någonting och åttio) väldigt rask och har under Europabesöket hunnit med två veckor i Italien samt resor till Stockholm, Markaryd (gammelfarfars och gammelfarmors grav ligger där), Varberg och Göteborg. Men resandet tar inte slut där. När han ändå är på väg hem till den svinkalla kanadensiska vintern, tänkte han göra en avstickare till Indianapolis för att hälsa på vänner samt Chicago och Toronto där hans döttrar bor. Och varför inte? Vägar är ju som bekant till för att befaras och vänner till för att träffas.

Hela tisdagen var vigd åt manlig samvaro på det sätt en farfars bror med fysiska balansproblem och en brors sonson med mentala balansproblem tarvar att samvara, d.v.s. med en kaffekopp i den ena handen och ett wienerbröd i den andra samt med siktet inställt på att köpa varsin lagom dyr, klädsamt diskret, inte för modern och praktisk skjorta. Om Erik fick bestämma skulle de amerikanska kontinenterna formligen svämma över av wienerbröd och starkt kaffe. Kaffet kan jag förstå, amerikaner och kanadensare har den uppfattningen att kaffe skall se ut och smaka som vattnet ur en rostig kran, men wienerbröd skall det väl ändå vara möjligt att få även i en avkrok som Whitehorse. Nåväl, när Erik den 1:a oktober flyger tillbaka över pölen har han nog proppat i sig wienerbröd för en hel bataljon. Och det finns ju pulverkaffe att röra ner i den lankiga ursäkt för kaffe som Yukonkaféerna har den dåliga smaken att ta betalt för.

Men något som Erik skulle behöva mer än starkt kaffe och danska wienerbröd är en käpp att stödja sig på. Enligt egen uppgift har han en hemma i Whitehorse, men när han själv är i Sverige gör den inte så mycket nytta. Hade gammelfarfar levat (i år skulle han ha fyllt 135 år) skulle nog Erik fått sig en bassning för att han numera går en smula framåtlutad. Gammelfarfar var nämligen major i armén och höll hårt på sådana saker som en rak kroppshållning, heder, plikt och rättskaffenhet. Erik har bl.a. berättat om hur det gick till vid kräftfiskepremiären hemma i Markaryd. Vid pass tio på kvällen den andra tisdagen i augusti knallade gammelfarfar Edvard, farfar Gösta, farfars bror Karl-Henrik och lillpojken Erik ner till den plats vid ån som brukade härbärgera de finaste kräftorna. Trots att kräftorna inte var lovliga förrän efter tolvslaget (fordomdags inföll alltid kräftfiskepremiären på den andra onsdagen i augusti) hade många andra Markarydsbor, antagligen de som var hängivna åt skörlevnad och allmänt nidingskap, redan lagt i sina tinor. Erik och hans bröder tyckte därför att de också skulle kunna gå händelserna i förväg och starta fisket lite tidigare än vad lagen stipulerade, men det örat lyssnade inte majoren på (det gör inte Erik heller om han har glömt att sätta på sig hörapparaten)! Han höll istället noggrann uppsikt över visarna på sitt fickur och exakt på slaget midnatt gav han klartecken att sänka tinorna i ån. Eriks favoritteckning av Albert Engström är för övrigt den där en stram överste med sin spetsiga näsa pekandes i vädret leder sin tillkommande maka nedför kyrkgången och säger "För bövelen, Amanda, gå i takt!".

En gubbe med käpp kallas i en ramsa för "trefot" ("fyrfot, tvåfot, trefot" för i tur och ordning barnets krypande, den vuxnes raska gång och den gamles hasande med käpp). Idag upptäckte jag att jag har tappat bort min fältstol. Den var av utförandet "trefot med sits av tyg" och var ungefär en aln hög. När jag tidigare idag ändå var inne i stan för att inhandla en ny fjällsovsäck, frågade jag expediten om han visste var jag kunde få tag i en ny tvåfots trefot. Det kunde han inte. "De finns nog knappt längre" sade han medan han med den vänstra hjärnhalvan räknade ut hur länge hans barn skulle kunna gå på Lundsberg för den ohemult runda dusör affären han förestod plägade ta för sovsäcken jag hade valt. Inte ens en sökning på internet gav särskilt mycket. Det finns trefötter, men antingen kostar de multum (jag kommer ju ändå bara att tappa bort dem, så mer än en hundring är lite väl drygt) eller också är de reklamvaror som endast kan köpas per dussin och med en screentryckt reklamtext för Leffes Chark & Bläster i Hasslerör AB. Jag hittade faktiskt en internetbutik i Norge som säljer billiga fältstolar, men under formulärfältet "Land" kunde man bara välja Norge. Däremot kunde man välja vilken delstat som helst i USA och Kanada, dock med förbehållet att man fortfarande väljer Norge under "Land". När jag hade skrivit i min adress (jag bor tydligen i Uppsala, som ligger i Iowa i Norge; jag är lite osäker, men jag tror att Iowa ligger strax söder om Bergen) klickade jag förväntansfullt på "Bestill nå!". Upp ploppade en varningstext: "Stedet finnes ikke".

Någon fältstol verkar sålunda inte bli inköpt på ett tag. Jag får väl bli blöt om arslet då...


Gamling i bergen, gammal som berget och vig som en bergget. Tre äpplen hög, fotad som trefot i fotriktiga sandaler.

fredag 21 september 2007

Zarah Leander - Wo sind die Clowns?

Das beste verfluchte Lied überhaupt notiert auf Deutsch (und -land)!

The best damn song ever recorded in German (and -y)!
La meilleure fichue chanson jamais enregistrée en allemand (et en Allemagne)!

[Related post: Zum wundervollen Zarah! (in Swedish)]


Zum wundervollen Zarah!


Bilden av Zarah Leander blir ofta väldigt svart-vit. Fast är man 100 år gammal är man mestadels svart-vit, hur färgstark man än var i levande livet. I alla fall på bild.

I år skulle Sveriges mest kända kontraalt, Zarah Leander, ha fyllt 100 år om hon hade levat, och det hade hon ju om hon nu hade fyllt år. Man kan debattera i all oändlighet om hennes minst sagt dunkla politiska sympatier (hon sjöng antifascistiska kupletter under Karl Gerhard, men blev omsider nazisternas stora affischnamn på skiva och filmduk och togs inte till nåder i Sverige förrän 1949, trots återkommande försök till comeback (zurückgekommen)) och karriärval (se föregående parentes). Men oavsett hennes år i Tyskland kvarstår det faktum att det bara finns en enda Zarah Leander, eller der Leander som de säger i Tyskland. Och vad folk än säger om hennes utlandseskapader är förbanne mig "Wo sind die Clowns?" det bästa någon någonsin har kväkt ur sig på tyska, i alla fall på skiva (länk, originaltext). Hon spelade in den 1975, sex år före sin död, när hennes röst inte längre var lika självklar som den var i hennes krafts dagar, men framförandet är underbart. Hon var och förblev en Artist och står i det facket i en klass för sig, trots att tyska språket uttolkats underbart fint (om nu begreppen "tyska språket" och "underbart fint" kan samsas i samma mening) av storheter som Kurt Weill, Berthold Brecht (inkl. kombinationen av de två), Marlene Dietrich, Ute Lemper och världens ballaste punktant, Nina Hagen.

För att i alla fall anknyta till hennes exil i Tyskland vill jag delge er en ganska lustig anekdot, vilken med förlov sagt mycket väl kan vara en efterkonstruktion för att släta över hennes bidrag till den nazistiska propagandaapparaten. Men jag gillar både den och Zarah, så här är den:

När Zarah Leander engagerades av filmbolaget Ufa i det nazistiska Berlin var det de nazistiska propagandamyndigheterna som låg bakom. Av kraftfulla Zarah från Norden skulle man göra en filmdrottning utöver det vanliga, ett nazi-Tysklands svar på USA:s Greta Garbo. Därför fick Zarah företräde hos självaste propagandaministern Goebbels. Sammanträffandet förflöt under samtal på hög filmkulturell nivå, men plötsligt sade Goebbels:
- Det är egentligen bara ett fel på er, fru Leander. Ert förnamn. Z-a-r-a-h... Det låter för judiskt.
- Jaså, sade Zarah lugnt. Och ert då, herr minister - J-o-s-e-p-h!

[Related post: Zarah Leander - Wo sind die Clowns?]

onsdag 19 september 2007

Hur man spenderar en evighet


Medan alla andra dansar inventerar jag den saliga ängsfloran, puffandes på min pipa.

Igår var jag till en advokat för att nedteckna min sista vilja. Eller snarare, det som för tillfället är min sista vilja. Äh, låt oss säga att det antagligen är min tredje eller fjärde sista vilja, så är jag på den säkra sidan. Nåväl. Till testamentet skall bifogas ett följebrev, där jag specificerar saker och ting. Bland dessa finns bl.a. en punkt som gäller evigheten, eller rättare sagt den potentiella evigheten.

Jag tror inte på ett liv efter detta. Det är till och med så att jag innerligt hoppas att det inte finns ett liv efter döden, eller för den delen att man reinkarneras och börjar om på nytt. Anledningen är att jag tycker att det är tillräckligt med ett liv. Jag har ingen som helst lust att harva på en gång till, särskilt om det dessutom skall hålla på i en hel evighet. Men eftersom de enda saker vi som människor kan vara säkra på är att vi (1) kommer att dö och att vi (2) inget vet om vad som händer med medvetandet/själen/anden efter döden (i den mån det finns något sådant), tar jag det säkra före det osäkra och förbereder mig på ett i det närmaste outhärdligt långt liv i dödsriket.

Om de semitiska religionerna stämmer, finns det åtminstone två ställen att komma till. I det ena fallet är jag inte så orolig, min finska halva har renderat mig en starkt positiv inställning till bastubad. Men om jag har oturen att komma till paradiset, eller om de gamla norröna, grekiska, egyptiska eller romerska religionerna har rätt, så kommer jag att hamna i ett dödsrike fullt av växter och dessutom vara utomhus större delen av tiden. Och om jag vistas på de saligas ängder, bland de växter som växer där, kommer jag att bli galen utan min fanerogamflora av Krok och Almquist (Kroken kallad), och jag tänker inte vara ute i fält utan min Lillehammerpipa, ett paket Greve Gilbert Hamiltons Blandning och en ask tändstickor av märket Solstickan. Min önskan är sålunda att skjutsas in i ugnen med Kroken i vänsternäven och pipan, Greve Hamilton och tändsticksasken nerstoppade i höger innerficka. Om inte annat kommer det att dofta gott av piptobak för den som arbetar i krematoriet den dagen.

tisdag 18 september 2007

Acts 2:32: "God has raised this Pipe Cleaner to life"


Praise the Lord/Jahve/Allah/Vishnu/Buddha/Primeminister of Denmark (w. provinces)! (Drawing by Storm P. himself)

Lo and behold! My references to Jesus, the Holy Graal and the motion picture "O Brother, Where Art Thou?" seem to have worked in my favour. Today I found another shop that sells the Storm P. pipe cleaners! Just two or three weeks ago, I went into the same shop and asked if the carried Storm P. The man behind the desk said "No, but we do have Brobergs pipe cleaners". So, I bought one package of those.

As I went into the shop today, I remembered what he had told me the last time I was there and asked for Brobergs pipe cleaners. "Sorry" said the clerk, "we're all out of those, but I have these". Up on the counter came a package of Storm P. "Where did you find these?" I asked, and he responded with quite some emphasis "Well... I don't know". "How many packages do you have down there?" I continued. "A whole lot of them" he answered.

Well, I don't really care if they fell off a truck or through the ceiling, nor if the man got them by accident. On the third day, God raised these pipe cleaners to life! Or at least He put them on respiratory life support. Nevertheless I got two packages of them and I plan to buy the whole stock when I get the means for it. One question still remains though: Are the Storm P. pipe cleaners still manufactured? My search continues, even though I temporarily know where to find them.

[Related post: O Storm P., Where Art Thou?]

lördag 15 september 2007

O Storm P., Where Art Thou?


Storm P., Storm P., why have you forsaken me?

Two weeks ago, I went to the only one of Uppsala's various tobacco shops that have been carrying my favourite pipe cleaners, "Storm P.". I have been going there for several years, buying from a (as I thought) ever refilled stock of these the most excellent of pipe maintaining tools. But this time my inquiry was met by the utmost silence, followed by a rambling question. "What pipe cleaners did you say?" ask the clerk and started to search through the drawers behind the desk, eventually presenting me with two other brands. "Storm P.", I answered. "Sorry, never heard of them" said the clerk. "But I have been buying them of you for the last seven years!", I replied as the grim expressions of disappointment and grief started to make themselves visible in my up until that point smiling face.

I had to leave the store without having achieved what I had set out for. So, I hereby ask you all: Is there anyone who knows where I can find the Storm P. pipe cleaners? They are (were?) manufactured by the Danish company Rasmussen Scandinavia, a company that seems to have vanished into thin air (which is my way of saying "I googled them, but came up with nothing"). The pipe cleaners are non-conical and comprised of densely set, very soft and rather short hairs. I have photographed the package, so you'll know what to look for. If you can help me in finding this the holy Graal of pipe cleaners, I will be forever thankful (or at least for a day or two)!

[Sept. 18th 2007: Update on the subject Storm P. pipe cleaners]

fredag 14 september 2007

Urea Heep


Det här är vad jag kallar en förebild, det!

För några dagar sedan såg sig min vän och kollega Nicklas nödsakad att å det bestämdaste försvara den bortglömda, men ack så viktiga gren av punkens martall som värnar könsrocken (länk). Hans brandtal för sånger (nåja...) om bajs är rörande, men jag har alltid lutat mer åt ett annat håll: Kiss. Inte kroppsvätskan, utan hårdrocksgruppen. Ja, jag vet att Kiss i jämförelse med dagens tungmetall mer framstår som bröderna Herreys, men när det begav sig var de ansedda som "the hardest band in the world".

Alltnog. När jag för några dagar sedan talade med min yngste bror (länk) i telefon, berättade han att han hade hittat "en stor och tung grej som du kommer tycka djävligt bra om". Under veckan som gått har det inte gått en dag utan att jag sprickfärdig av nyfikenhet har velat ringa upp honom och fråga om vad det kan tänkas vara för en tingest. Idag slets slöjan från mitt anlete, när jag såg honom komma mot mig på Uppsala Centralstation kånkandes på en i stål och glas inramad affisch på min barndoms kanske största hjälte (efter Bamse): Gene Simmons, basisten i Kiss; the God of thunder and rock and roll! Mannen som kräktes blod på scenen och enligt uppgift hade världens längsta tunga. Det ni!

Nu pryder Gene min hallvägg, varifrån han med tungan utsträckt och iklädd monsterstövlar med decimeterhöga klackar i ensamt majestät stirrar på var och en som dristar sig att gå förbi honom. Tack, älskade käre lillebror för den presenten, och tack snälla söta mor, som varit med på ett hörn! Rock on and rock hard! \m/

torsdag 13 september 2007

Calling all mycologists! Question about chanterelles and deep-freezing


Goes bitter when deep-frozen. Why is that?

(Svensk översättning nedan/Swedish translation further down)

Mycologist? Food scientist and/or chemist? Generally interested in edible fungi? One of my collegues got a rather peculiar question some time ago, and we've been unable to answer it. Here's the letter he sent to the department:

"I just had a phone call from a young lad who just bought his parents' company that deals with wild, edible mushrooms here in Sweden.

He asked me why chanterelles (Cantharellus cibarius; the yellow, cibarius delicatessen) become bitter when they've been deep-frozen? Some restaurants would appreciate the ability to buy frozen chanterelles without having them useless for cooking due to the taste. Yeah, I know that you can pre-boil them, dry them and do other things to preserve the taste. But the questions are why they become bitter, and what can you do to prevent this?

Does anyone have a clue or a qualified guess?"

If you know the answer or know someone who knows the answer to these questions, please send an e-mail to either Nicklas Samils (Nicklas.Samils@mykopat.slu.se) or me, Mikael Hiort af Ornäs (Mikael.Nordahl@mykopat.slu.se) at the Department of Forest Mycology and Pathology (link) at the Swedish University of Agricultural Sciences (SLU) in Uppsala, Sweden.

---

Morjens, mykologer! Fråga om kantareller och djupfrysning


Får en bitter smak när de djupfryses. Vadan detta?

Du som är mykolog, livsmedelsforskare och/eller -kemist, eller som bara är intresserad av matsvamp: En av mina kollegor fick en rätt knivig fråga för ett par veckor sedan, och vi har inte kunnat finna ut svaret. Här är en översättning av det brev han sände till institutionen:

"Jag tog just ett telefonsamtal från en ung kille som har tagit över sina föräldrars företag. Företaget sysslar med vildplockade, ätbara svampar.

Han frågade mig varför kantareller (Cantharellus cibarius) får en bitter smak efter att ha frysts ner i färskt tillstånd? Det finns restauranger som skulle uppskatta möjligheten att köpa djupfrysta kantareller, utan att de blir oanvändbara p.g.a. den bittra smaken. Ja, jag vet att man kan förvälla dem, torka dem och göra andra saker för att konservera smaken. Men frågorna som han (och vi) vill ha besvarade är: Vad kommer sig den bittra smaken av? Och vad kan man göra åt problemet?

Är det någon som vet svaret, eller åtminstone har en kvalificerad gissning?"

Om du vet svaret, eller känner någon som vet svaret på frågorna, vänligen kontakta Nicklas Samils (Nicklas.Samils@mykopat.slu.se) eller mig, Mikael Hiort af Ornäs (Mikael.Nordahl@mykopat.slu.se) vid Institutionen för skoglig mykologi och patologi (länk) vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

onsdag 12 september 2007

Sittplats i Nybroviken


Var tjuvarnas mening att min hinsida skulle gå ett smärtsamt (se t.v. i bilden) öde tillmötes?

I eftermiddags när jag skulle gå och handla upptäckte jag att någon hade stulit min cykelsadel. Senast jag hade sett den satt den fäst på en stång, som i sin tur var nerkilad i ett hål i cykelramen, men nu var den alltså försvunnen tillsammans med flera andra cyklars diton. I vredesmod gick jag ändå och handlade (man kan inte vara förbannad på fastande mage), mellan tänderna besvärjande de nidingar som tagit mitt fina, geléfyllda och splitternya rumpstöd. Väl hemma ringde jag fortfarande förargad polisen, fullt medveten om att de visserligen inte bryr sig ett spår om försvunna cykelsadlar, men som ansvarsfull medborgare kände jag ändå att det var min plikt att meddela myndigheterna detta övergrepp på min nya, fina cykel. Därefter tog jag min cykel, ställde jag mig på pedalerna (jag hade ju ingenstans att placera min välsvarvade och ömtåliga bak) och trampade iväg till Eriksbergs Cykel (länk), där jag inhandlade en ny sadel samt ett litet vajerlås.

När jag kom tillbaka hem, monterade jag först på den nya sadeln och låste sedan fast den i ramen med hjälp av vajerlåset. Mitt rika förråd av svordomar lockade till sig grannungarna, som höll med om att det var vad Bamse skulle kalla en riktig ding-dummer som gick runt och stal cykelsadlar. Just när jag ojat klart, vilket praktiskt nog inföll samtidigt som den nya sadeln var fastmonterad och fastlåst, kom en av ungarna rusande glatt viftande min gamla sadel i luften: "Titta vad jag hittade i buskarna!". Så nu har jag två cykelsadlar, en med tillhörande cykel och en utan. Vem i hela fridens namn stjäl en sadel, bara för att kasta den ifrån sig sekunden efteråt? Om jag kommer på honom (för det är med största säkerhet en han) med att stjäla nästa gång, skall han fanimig hivas i sjön! Det blir en sittplats i Nybroviken för unge herrn.

Nåja, jag får väl glädja mig med att ha undfägnat barnen i huset en stor portion ursvenska svordomar. Ett välfyllt ordförråd är en skatt man har kvar för livet. Men om jag springer på killen som hittade sadeln skall han få en liten hittelön också.

tisdag 11 september 2007

Det är mänskligt att fela...


Inspirerande, inte sant?

SVT:s senaste satsning inom facket seriöst samhällsdebattprogram är "Rakt på med K-G Bergström" (SVT, DN, DN). Upplägget är enkelt men genialt: K-G Bergström intervjuar intressanta personer under en halvtimmes tid, utan att en massa tid läggs på sidoreportage och agitation. Scenografin i studion är avskalad och dämpad. Tanken är väl att K-G och hans gäster är den enda inredning som behövs. Det funkar faktiskt jättebra i flera sekunder. Sedan zoomar kameran ut och blottlägger studiofonden: I enorma, blodröda bokstäver går det att läsa "KGB". Seriositeten flaxade med ens iväg på stukade vingar, varefter den plumsade med huvudet före i personaltoaletten i TV-huset och spolades ner som om den vore en påse kokain vid ett polistillslag.

Jag ser redan fram emot nästa satsning. Måhända blir det "Nazi-goreng - modern tysk matlagning", "Kremlins - goda matsvampar, men ge dem för allt i världen inte vatten!", "Flickan med svastikorna - H. C. Andersen på tyska", "Jag och Pål Pått - sagostund med Jan Myrdal", "OS i Moskva 1980" av Lenin Riefenstahl eller "Heil på dâj dô! - samhällsdebattprogram från Göteborg"?

lördag 8 september 2007

T ger starka B:n


Te när det är som bäst, hinnlöst och i obefläckad kopp.

För att tala med Slas: Medan teet svalnar, tänkte jag berätta en historia. Eller snarare, jag tänkte berätta om en trevlig upptäckt.

Allt sedan jag flyttade till Uppsala, har jag retat mig på kranvattnet. En onödigt hög kalkhalt (~20 dH) har gjort att det smakat tvål, lämnat kalkfläckar överallt, fördubblat åtgången av tvål och tvättmedel, förstört utrustning som använder vatten (t.ex. kaffebryggare och tvättmaskiner) samt - och det här har jag nog tyckt varit det värsta - givit allt te en flytande, oljig och osmaklig hinna av urfällningar som när teet är urdrucket givit tekopparna en smutsfärgad insida. Men allt detta är historia, ty Uppsala kommun har i all sin avundsvärda upplysthet byggt två enorma avkalkningsstationer (eller "vattenverk" som kommunen kallar dem), en vid Gränby i norr och en vid Ultuna i söder, som i ett första steg har halverat hårdheten på kranvattnet (länk). Tanken är att den skall halveras ytterligare en gång, men jag är redan nöjd med resultatet. Idag upptäckte jag nämligen att mitt nybrygda te saknade den hinna jag så många gånger förr har förbannat. Tack, snälla rara kommunen för det! Det skall bli mig ett nöje att betala kommunalskatten nästa månad!

[Jag har för övrigt placerat min blogg i
Uppsala
på bloggkartan.se och det borde du också göra]

fredag 7 september 2007

Katten på råttan, råttan på repet och repet tillbaka på katten


En bild ur the Times som likaväl skulle kunna illustrera komplexiteten i den vietnamesiska statliga organisationen. Byt bara ut namnen mot myndigheter.

I tisdags ringde en mycket stressad Mårten och förklarade att Lena inte kunde hämta ut visumen för familjen, och att hon därför var fast i provinshuvudstaden Yen Bai. Efter att mina vänner under flera månader nogsamt hade förberett ansökningshandlingarna, ansåg en nitisk tjänsteman i sista stund att han var tvungen att få ytterligare dokument som styrkte Mårtens och Lenas äktenskap samt lille Torstens identitet. Mer om hur hela härvan nystades står att läsa på Mårtens och Lenas resblogg (länk).

Hur tragikomisk situationen än kan te sig, visar den på ett av de största problemen hos repressiva stater med ett stort behov av att kontrollera sina medborgare (eller - som i det här fallet - andra länders medborgare). Organisationen hos sådana stater kännetecknas av ett oerhört hierarkiskt tänkande kombinerat med ett intrikat närverk av kontrollinstanser. Alla kontrollerar alla, så att säga. Men för att alla skall kunna kontrollera alla behövs regler för hur kontroller skall utövas. Det finns med andra ord en uppsjö av lagar, förordningar och regler som överlappar varandra, motsäger varandra och som kräver så mycket dokumentation att de inblandade drunknar i papper. Det här leder till att ingen människa, varken den sökande eller handläggarna, har en möjlighet att överblicka regelverket. Det leder i sin tur till att den enskilde tjänstemannen hellre gör ett överdrivet nitiskt arbete än riskerar att bli åthutad av en (eller i värsta fall flera) överordnade, som i sin tur vill undvika att bli åthutade av sina överordnade o.s.v. Slicka uppåt och sparka nedåt är parollen, och eftersom det genom den komplicerade kontrollapparaten finns väldigt många att slicka på och sparka på, blir det till slut den som står längst ner på stegen som får ta emot mest stryk. I det här fallet var det Mårten och Lena.

Det finns också en tendens att skapa särskilda myndigheter för varje upptänklig liten situation som kan tänkas uppkomma. Alla dessa myndigheter skall sedan ha varsitt enormt, gult stenhus att residera i. Det kostar med andra ord väldiga summor för att upprätthålla bilden av att den gistna statsskutan är sjöduglig. Från min vistelse i Vietnam i vintras minns jag framförallt två saker som rör vietnamesisk statlig organisation och båda rör av någon anledning energimyndigheter.

Den första minnesbilden är från Hanoi. I den vietnamesiska huvudstaden finns ett varuhus, i vilket Mårten och Lena inhandlar en del saker som det inte går att få tag på i Van Chan. Under min vistelse gick vi sträckan mellan hotellet och varuhuset några gånger, och jag började efterhand att lägga märke till de myndighetsbyggnader som kantar vägen. Tre av dessa var statliga elenergiverk. Skulle man översätta namnen på dessa till svenska förhållanden, vore det som att vi hade "Socialstyrelsen", "Styrelsen för social- och vårdande verksamhet" och "Uppsaladivisionen av den demokratiska folkmonarkin Sveriges särskilda överstyrelse för folkets hälsotillstånd och generella friskhet".

Den andra minnesbilden är från elenergimyndighetens i Van Chan kontor. Mårten och jag hade lyckats få låna Lenas chefs tennisracketar med medföljande tennisbollar och traskade glada i hågen iväg mot byns enda tennisplan, som ligger innanför murarna hos elverket. Vi undrade så smått om de skulle avhysa oss, men tänkte att det nog inte skulle bli några problem, eftersom vi alltid kunde reda ut eventuella svårigheter genom Lenas tolk. Som vi vandrade upp mot det stora, gula huset (myndighetshus är alltid gula i Vietnam) såg vi hur det stod en man och iakttog oss från den altan som löpte längs framsidan på huset. Vi vinkade lite, sa xin chào (goddag) och traskade bestämt bort mot tennisplanen. Knappt hade vi hunnit börja spela, förrän mannen vi just vinkat till kom utrusande, under glada tillrop svingandes ett tennisracket. Vi lät honom vara med och spela ett tag, men eftersom det var varmt och tennis går ut på att man skall röra sig, blev jag törstig. Jag gick därför till elverkets stora, gula hus och försökte förgäves hitta någon som visste var jag kunde hitta vatten att dricka. Det visade sig att alla rum i det två-tre våningar höga huset var tomma, utom ett. I det satt en man påtagligt ickearbetande och undrade var det var för en västerländsk fyr som plötsligt dök upp och på usel vietnamesiska försökte be om vatten. När jag kom tillbaka till tennisplanen, passade vår vietnamesiske medspelare på att avsluta träningspasset för sin del. Strax därefter lade också jag och Mårten upp våra racketar för dagen. Eftersom vi hade fått låna lite extra bollar av vår vän elverksarbetaren/tennisspelaren, gick vi för att lämna tillbaka dem. I det enda befolkade rummet i det stora, gula huset fann vi de två enda tjänstemännen sittandes vid ett skrivbord, drickandes läsk framför en bordsfläkt. Ingen överordnad var där. Alltså fanns det ingen anledning att utföra något arbete som man kunde få skäll för att ha utfört dåligt. Allt detta i ett enormt överdimensionerat hus. Pengaslöseri av grandiosa mått i en av de fattigaste delarna av Vietnam.