onsdag 31 oktober 2007

Turkaräd


En turkaräd i vardande, månne?

Politiken brukar ibland betecknas som en ankdamm, men verkar för ett utomstående öga mer vara en serie vattenglas, i vilka det stormar lite lagom mycket över lite lagom ofarliga frågor. Annat är kanske inte att vänta, eftersom det är höst. I skrivande stund slår det snöblandade regnet mot rutan, understundom piskat av vindilarna.

Det senaste vattenglaset (eller vinglaset i det här fallet) rör statsministerns statssekreterare (DN, DN, SvD). Hon har tydligen varit ute och svirat, något som medierna behagar beteckna "Schenström-affären". Jag fördrar beteckningen "skenaffär-strömmen", eftersom det inte verkar vara någon ände på alla de skitsaker som verkar behöva avhandlas till dödagar. Det man kan läsa mellan raderna är att Lars Danielssons attraktionskraft har sinat, han hade ju annars flera vattenglas till sitt förfogande. Jag håller med om att Schenström har uppträtt olämpligt, men saken har fått alldeles för stora proportioner, med hela uppslag i pressen. Samtidigt är det ingen som ifrågasätter TV4-journalistens agerande. Jösses. Tänk att vi upprör oss över sådant här samtidigt som folk dör i drivor i Irak, andra döms till idiotiskt långa fängelsestraff i Spanien (DN) och Billy Butt förvägras resning (en fysisk reaktion som väl satte honom på pottkanten till att börja med; DN). Under tiden pågår livet. Och även om det till många delar kan, som ungdomarna säger, suga enorm elefantballe, så erbjuder det massor att skriva om för den hugade journalisten.

Ta det här med EU:s nya fördrag. I vissa EU-länder ställer sig folk negativa till att klubba igenom det, eftersom man i sådana fall riskerar att någon gång i framtiden behöva låta Turkiet bli medlem. Av samma anledning vill en del folkomröstningsivrare driva igenom att det svenska folket skall få rösta om fördraget. Det vore, i min mening, ett stort misstag. Folkomröstningar skall användas med försiktighet och bara i de fall det finns en tydlig fråga att ta ställning till. En folkomröstning om EU:s nya fördrag skulle inte visa på stödet för eller emot det, utan fastmer befläckas av svenskarnas stöd för eller motstånd mot EU som helhet. Det skulle med andra ord inte röstas om fördraget, utan om alla upptänkliga frågor som har med EU att göra. Det är min fasta förvissning att lejonparten av de som skulle lägga sin valsedel i urnan på valdagen aldrig ens skulle bry sig om att informera sig i frågan som avhandlas. Det är just för den här typen av stora, svåra frågor som vi har 349 förtroendevalda och av staten (d.v.s. oss alla) anställda män och kvinnor som har som yrke att sätta sig in i sådana här frågor och besluta om dem i vårt, det svenska folkets, namn.

Vi bör sålunda inte låta främlingsfientlighet, EMU-motstånd, jordbruksstödsavregleringsivrande eller blint EU-lovsjungande fälla avgörandet i den här frågan. EU:s organisation behöver reformeras och det förslag som nu ligger är en hygglig kompromiss. Jag blir trött bara jag tänker på hur jobbigt det skulle vara att djupgående sätta sig in i fördraget. Jag är ingen paragraffetischist, jag är ingen statsvetare eller jurist, jag är bara utsjasad. Om man försöker skriva "utsjasad" på mobiltelefonen, föreslår förresten rättstavningsprogrammet "turkaräd". Klubbas fördraget igenom måste det ordet kanske införas, ty enligt Sverigedemokraterna (och dess xenofoba satellitpartier) är det något i den stilen som väntar ifall vi inte förbjuder sekulära muslimska länder att bli medlemmar i EU. Hemska tanke! Jo, jo. Man vet nog vad ottomanerna kan ställa till med, t.ex. för herderliga, europeiska, kristna inredningsarkitekter. Och om det dessutom skulle sitta turkar i dem, så vet det ingen hejd på allt hemskt som kommer i deras följe. Tänk bara på vår käre kung Karl (som av någon anledning stod i en damm och rökte), som så nesligen tvingades fly från muhammedanerna utan att ens hinna få med sig vinblad till sina dolmades. Han tvangs linda sin köttfärs med kål. Kål!

Nej, Turkiets framtida medlemskap i EU skulle enligt min mening vara ett stort steg framåt. Under ansökningstiden och de förhandlingar som krävs, kommer EU att kunna kräva större demokratiska fri- och rättigheter och dessutom få förståelse för att det finns andra religioner än den kristna (och att dessa religioner inte är särskilt farliga). Man skulle kunna tro att frågan skulle få större utrymme i svenska medier, men icke. Istället skrivs det spaltkilometrar om statssekreterare som befinner sig utanför regeringskansliets portar. Om det ändå kunde hända något som drog uppmärksamheten till viktigare saker. En turkaräd, kanske?

[Uppdatering 2007-11-01]:

Tydligen blev trycket för starkt för Ulrika Schenström, som valde att lämna in sin avskedsansökan inatt (DN, SvD). Man kan undra hur det kommer sig att hon får ta hela smällen för det inträffade. I mitt tycke har TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad uppträtt oerhört oprofessionellt och bör väl även han kritiseras, en åsikt jag tydligen delar med SSU:s förra ordförande (DN). Nåja, som jag skrev igår är det här inte stort mera än en storm i ett vattenglas. Någonstans går det sålunda omkring en höna bestående av en enda fjäder. Min vän Nicklas har skrivit ett kort inlägg i saken (länk). Praeterea censeo Carthaginem esse delendam.

torsdag 25 oktober 2007

En ensam clown


En ensam clown (sånär som på fotografen, får man anta).

Jag och min vän Mårten har i dagarna avslutat ett beställningsjobb, ett spex till en körmiddag. På grund av det (för ett spex) rätt tragiska slutet, valde jag att skriva slutsången på melodin till Stephen Sondheims "Send in the clowns" ur musikalen "A little night music". Jag har tyckt om den sången ända sedan jag hörde Zarah Leanders fantastiska tolkning med tysk text, en inspelning jag faktiskt har gjort ett inlägg om i den här bloggen (länk). Men när jag ändå var i farten, tyckte jag att det vore synd att lämna sången där. Så jag gjorde en annan, mer seriös översättning av den engelska originaltexten. Det tjänade också som terapi nu när jag är inne i den djupaste svackan sedan jag skrevs ut från den psykiatriska kliniken i slutet av maj. Håll till godo.


EN ENSAM CLOWN (Send in the clowns)
Musik: Stephen Sondheim (Övers. från engelskan: Mikael Hiort af Ornäs)

Visst är det rart?
Är vi ett par?
Du på ett flygplan nånstans,
jag ensam kvar.
En ensam clown.

Visst är det dumt?
Vi gör oss till.
En som blott rusar omkring,
en som står still.
Jag är en clown.
En ensam clown.

När jag nyss stod där vid din dörr,
var jag förvissad att vi skulle älska som förr.
Men när jag öppnade föll mina drömmar isär.
Ljuset var släckt.
Ingen var där.

Är allt en fars?
Skyll det på mig.
Jag var så säker på oss att
jag glömde dig.
Så, var är er clown?
Jo, jag är er clown,
en narr, en lakej.

Visst är det rart?
Det borde gry.
Solen gå upp, men här tycks
dagrarna fly.
Och var är er clown?
Ni kräver en clown.
Nå, skaffa en ny...

tisdag 16 oktober 2007

Alla kan sjunga!

I dessa dagar är det nästan bara Caroline af Ugglas som hävdar att alla kan sjunga, men för trettio år sedan var det till och med en merit att spela in låtar utan att egentligen kunna framföra dem. Trenden kulminerade på något sätt i och med punkvågen, men jag minns hellre den frejdiga politiska proggen. Och progg när den är som bäst/sämst (det är ju på ett sätt lite av båda) blir det i denna videosnutt från Alternativfestivalen (vars hela politiska program kan sammanfattas i tre ord: Fy för ABBA). Notera barnprogramskaraktärerna Ville, Valle och Viktor, som av någon anledning agerar presentatörer. Jag ger er Sillstrypar'n med sin "Doin' the Omoralisk Schlagerfestival"!

lördag 13 oktober 2007

Kampen för och mot mig själv


Depressionen är ett flegmatiskt kaos, ett svart hål, vari allt försvinner.

Sedan några veckor har jag återigen kastats ner i den djupa depressionens purgatorium och den starka ångestens underjordiska rike. Precis som Euridike kunde jag inte motstå frestelsen att kasta en blick tillbaka, när jag stöttad av mediciner och terapi undfägnades chansen att lämna dödsriket. Och precis som Orfeus älskade slungades jag med ens tillbaka och föll handlöst ner igen. Charon har synat mitt kopparmynt och funnit det förfalskat. Hänvisad till att själv korsa Styx simmar jag mot den andra stranden, mot den stig som leder till Lethe, glömskans flod. De saligas ängder skönjer jag endast som en ljus strimma bakom mig i slutet av det mörker som omsluter mig. Men jag skall tillbaka, tillbaka till trappan som leder upp ur underjorden.

Under den tretton veckor långa dagvårdsbehandlingen jag fick möjligheten att deltaga i under våren och sommaren, fick jag lära mig en hel del om mina sjukdomar och hur jag kan handskas med dem. Till skillnad mot alla andra gånger jag har varit djupt deprimerad, har jag den här gången en möjlighet att försvara mig. Men depressionen är en illistig kombattant. Den angriper min akilleshäl, den förgiftar själva basen för mitt varande: Tanken. Cogito, ergo sum sammanfattade Descartes sin definition av existensen, "Jag tänker, alltså är jag". Depressionen har läst sin Descartes och försöker genom att angripa mina tankar få mig att tvivla på min existens, eller snarare på min rätt till att existera.

Men jag tänker slåss för min sak, för min rätt, för det viktigaste jag har. Mitt liv. Jag skall genomborra mina demoner, en efter en, med min bajonett. Jag skall likt Sven Duva försvara den bro, som demonerna måste korsa för att inta min själ. Och vare sig jag lyckas eller ej, skall jag kämpa för allt jag är värd. Månne hinner Sandels komma till min undsättning, men annars får han väl återigen slå fast att "ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott".

Jag är nödsakad att ta en paus i bloggandet för att ta hand om mig själv, för att än en gång försöka bli fri från detta satans järn, som fru Fortuna beslagit mig med. Men jag kommer förhoppningsvis tillbaka. Tills dess bjuder jag er farväl.

fredag 12 oktober 2007

Lessing is more


Den underbara sturighetens härförare, Thomas Wassberg, har en själsfrände i årets Nobelpristagare i litteratur.

Om det finns ett mänskligt drag som gör mig extra småfnittrig, så är det den cyniska sarkasmen. Det är något befriande med människor som kan ta sig själva och omvärlden på alldeles lagom mycket allvar, utan att hänfalla åt varken ohyfsad avoghet eller lismande servilitet.

Igår när Svenska Akademien hade tillkännagivit årets Nobelpristagare i litteratur blev jag riktigt glad (DN, SvD, the Times). Inte för att just Doris Lessing hade fått priset, utan för hennes underbart sturiga, sarkastiska och avmätta respons när hon fick reda på nyheten. Först var hon inte ens hemma, när Horace Engdahl innan tillkännagivandet ringde henne för att meddela henne om saken. Hon var och handlade med sin son. När fru Lessing äntligen fick veta att hon hade tilldelats Nobels litteraturpris, svarade hon med ett härligt bett och med plirande ögon på journalisternas frågor. Hon visade att hon var glad för priset, men var lika fantastiskt sarkastisk som Thomas Wassberg var när han skulle ta emot ett pris. Några Lessing-citat från dagens tidningsskörd:

"Alla frågar mig om jag firar med champagne. När skulle jag haft tid att skaffa den? Jag dricker gin." - till DN:s reporter

"
Vad vill du att jag ska svara? Ja, det är trevligt. Räcker det så?" - DN

"
De brukar spela in såpoperor på gatan så jag trodde att det var det de höll på med. Sedan fick jag reda på att det var mig det handlade om." - DN

"
Oj, hade jag vetat om det här hade jag ju sett till att ha förberett något smart och passande att säga, förklarar hon så ödmjukt det bara går." - SvD

"Men ärligt talat har jag vid det här laget vunnit alla andra litterära priser man kan vinna i
Europa förutom just det här. Så det är ju förstås fantastiskt. Fast efter att ha fått höra att jag har varit påtänkt som pristagare för Nobelpriset i snart 30 års tid så finns det onekligen andra saker att bli mer upphetsad av." - SvD

"Jag förmodar att en viss professor måste ha dött." -
Lessings son till SvD

"I’ve
won all the prizes in Europe, every bloody one. I’m delighted to win them all, the whole lot . . . It’s a royal flush.” - the Times

Jag måste erkänna att jag aldrig har läst en rad av det Doris Lessing har skrivit, men nu blir det av. Inte för att hon har vunnit Nobelpriset, utan för det sätt på vilket hon mottog nyheten.

torsdag 11 oktober 2007

Per aspera ad tabula septimana rasa


Planering är en dygd, men jag klarade inte ens att inköpa för planering adekvat utrustning. Då är det illa...

I måndags åkte jag och en av mina kontaktpersoner in till Uppsala för att köpa mig en whiteboardtavla. Min depression har nämligen haft den bieffekten att jag har påtagligt svårt att organisera, planera och prioritera saker. Därför har min arbetsterapeut föreslagit att jag skall köpa en lagom stor, gärna magnetisk och helst vit whiteboardtavla, för att på dess blanka yta varje måndag nedpränta mitt veckoschema. Efter att ha surfat runt på det världsomspännande nätet, kom jag fram till att av alla de tavlor av olika standardmått som finns, torde de som är 65x40 cm passa mig och min köksvägg bäst. Sålunda satte jag mig glad i hågen på bussen med min kontaktperson vid min högra sida, för att välja ut den finaste whiteboardtavla som Clas Ohlson kunde uppbringa för 79 kr.

Döm om min besvikelse, när jag upptäckte att hr. Ohlsons hemmafixarlågprisbutik bara hade ett tomt hyllplan att erbjuda på den plats där det åtminstone om man fick tro informationsskylten strax innan hade dignat av whiteboardtavlor. Efter att ha försökt i ytterligare fem butiker gav vi upp. Alla hade de helt slut på tavlor, i alla fall av den storlek som jag efterfrågade. Däremot hade varenda butik en ocean av tillbehör som pennor, tavelsuddar, magneter och små praktiska papperslappar avsedda just för whiteboardtavlor.

Eftersom min hjärna efter allt rännande hotade att stämpla ut och gå hem innan jag hann göra det, beslöt vi oss för att försöka i en sista butik, Svanströms pappershandel. Och där, omgiven av änglar spelandes på himlatrumpeter (min hjärna var som sagt en smula trött) stod den: Whiteboardtavlan med måtten 65x40 cm! Jag var just på väg att plocka ner den från hyllan när min kontaktperson tog tag i min arm och hejdade mig. Med bister min pekade hon på prislappen. Den tavla, som på Clas Ohlson kostade 79 kr, gick på Svanströms till det facila priset av 605 kr. Det måste vara en väldigt märkvärdig whiteboardtavla som kostar så mycket, eftersom det egentligen bara rör sig om en i en aluminiumram infattad och vitlackerad plåtbit.

Det blev ingen tavla. Trött och desillusionerad konstaterade jag att jag väl fick rita på kylskåpet istället. Min kontaktperson tittade då medlidsamt på mig och sade: "Ett av våra fosterbarn ritade med en whiteboardpenna på vårt kylskåp. Jag var tvungen att använda lacknafta för att få bort skiten". Så det blir att vandra runt i förvirringen ytterligare en tid. Enligt Clas Ohlsons informationsdisksföreståndare får de in nya tavlor den 18 oktober. Jag får väl göra ett nytt försök då.

måndag 8 oktober 2007

Därför är jag republikan


A kung's gotta do what a kung's gotta do, eller måste han verkligen göra det?

På Dagens Nyheters debattsida denna måndag den 8 oktober, tar Lars Danielsson upp frågan om statschefens ordförandeskap i utrikesnämnden (DN, SvD). Danielsson menar att det är en kvarleva från en tid då Kungen hade en tydlig och grundlagsstadgad politisk roll, en roll denne nästan helt förlorade i och med Torekovsöverenskommelsen 1971 och slutligen med klubbandet av 1974 års Regeringsform. Han anför också argument som att mötena är onödigt hemliga, att de tar tid och kraft från Utrikesdepartementet samt att utrikesnämndens arbete dubblerar det arbete som redan görs i utrikesutskottet och EU-nämnden. Slutligen konstaterar Danielsson att statschefen kan informeras om regeringens politik i utrikesfrågorna på annat sätt än genom utrikesnämnden. Jag kan inte annat än hålla med Danielsson i sak, men blir samtidigt bedrövad när denne missar att kommentera en långt viktigare uppgift för Sveriges riksdag, än denna rent protokollsmässiga fråga, nämligen avskaffandet av arvsmonarkin och ett införande av en Regeringsform, där statschefen väljs i öppna och fria val.

För mig är frågan om en vald statschef principiellt viktig. Det är min bestämda uppfattning att Sverige genom att dess högsta offentliga ämbete tillsätts genom en successionsordning lider av ett grundläggande demokratiskt underskott. I en tid när många människor fortfarande sätter sina liv på spel för den grundläggande rättigheten att välja sina egna ledare (t.ex. i Vitryssland, på Kuba, i Kina och nu senast i Burma) och Sverige genom de internationella institutionerna försvarar dessa människors kamp för demokrati och öppenhet, så lämnar den svenska arvsmonarkin en fadd smak efter sig. Det är nog väldigt få svenskar som skulle acceptera att riksdagsstolar, regeringsportföljer och andra offentliga ämbeten skulle tillsättas genom ett system där barnen ärver desamma från sina föräldrar den dagen dessa dör. Genom avskaffandet av ståndsriksdagen, tvåkammarriksdagen och statschefens starka politiska roll, har Sverige blivit ett land där medborgarna inte bara har en rätt att utkräva ansvar av sina representanter, men också ett land där medborgarna har en skyldighet att aktivt delta i rikets affärer genom val och debatt. Det enda ämbete som är helt undantaget insyn och ansvarsutkrävande är statschefens. Jag är medveten om att det finns offentliga ämbeten som inte direkt annonseras i Arbetsförmedlingens listor (t.ex. ambassadörsposter och landshövdingsposter), men de är åtminstone underställda antingen riksdagen eller regeringen, utan krav på att efterträdaren skall bära åtminstone hälften av sin företrädares genetiska uppsättning.

Innan jag går in på de argument som de båda kontrahenterna i frågan om arvsmonarkins avskaffande eller ej brukar använda, vill jag än en gång understryka att min inställning i frågan helt vilar på uppfattningen att alla offentliga ämbeten skall vara tillgängliga för alla som önskar söka den positionen. Jag har ingenting emot Kungen som person, inte heller Kronprinsessan eller någon annan medlem av kungahuset eller hovet, utan är endast intresserad att diskutera frågan på ett principiellt plan. Jag skiter dessutom fullständigt i om en vald statschef kallas "kung", "president" eller "överkucku över Säffle med omnejd". Det viktiga är att hon eller han är vald i fria och öppna val, titeln är i viss mån ovidkommande. Det är likaså min bestämda uppfattning att en så genomgripande ändring av det svenska statsskicket skall underkastas en fri och öppen folkomröstning och inte endast diskuteras och beslutas av riksdagen, även om det rent formellt är riksdagen som måste ta det beslutet. Många av de som delar min uppfattning om att Sverige bör avskaffa arvsmonarkin kan däremot inte skilja på sak och person, utan angriper i första hand Kungen som person och inte Kungen som funktion. De anför ofta argument som att kungafamiljens mänskliga rättigheter inte tillgodoses på ett korrekt sätt, att Kungen på grund av sin bakgrund och tillvaro i ett slutet system inte kan anses företräda hela svenska folket samt att hans uppgifter är av sådan påfågelmässig art att de inte behövs. Tillskyndarna av monarkin hävdar å sin sida att kungafamiljen visst åtnjuter samma rättigheter som alla andra i Sverige, att Kungen genom att hela livet ha övats i rollen som statsman visst kan företräda Sveriges folk samt att all pompa och ståt tjänar det syftet att dra uppmärksamhet till lilla Sverige. Min åsikt är att båda dessa parter är helt fel ute och att ingen av dem förstår eller ens har förmågan att föreställa sig hur organisationen kring en vald statschef skulle se ut.

Låt mig utveckla mina tankar. Medlemmarna av kungafamiljen lever hela sina liv under lupp. Varje rörelse noteras av sensationspressen och de mer seriösa medierna. Det här leder till att de inte kan bete sig hur som helst, eftersom de hela tiden ses som representanter för Sverige, vad de än företar sig. De har t.ex. rätt att rösta i allmänna val, men avstår från det för att inte visa sig partiska. På samma sätt har t.ex. Kronprinsessan rätt att avstå från sin rätt till statschefsposten om hon vill, men det kan naturligtvis diskuteras om hon och de andra inblandade ens ser det som en möjlighet, eftersom det mer eller mindre från det att den könsneutrala successionsordningen beslutades av riksdagen har förväntats av henne att hon en dag skall axla sin fars mantel. Det enda som statschefen inte har rätt till är att fritt välja (eller avstå från) sin religiösa övertygelse. En svensk statschef skall vara lutheran och därmed basta. Å andra sidan åtnjuter statschefen åtalsimmunitet. Det här leder till den rätt bisarra situationen att Kungen kan begå brott, men ändå stanna kvar som statschef. Men om han som sin företrädare drottning Kristina skulle gå och bli, med Tage Danielssons ord, spritt språngande katolsk har riksdagen ingen annan råd än att avsätta honom. En fråga man kan ställa sig är om du själv skulle vilja att mer eller mindre vara tvungen att ta över din fars VVS-firma, naprapatklinik eller anställning som psykolog den dagen han går bort. De flesta skulle nog helst vara herre över sitt eget öde. Jag vet att i alla fall jag skulle vilja det. Att ärva ett offentligt ämbete, och det dessutom på livstid, är enligt min mening på intet sätt förenligt med grundläggande demokratiska principer. Torbjörn Tännsjö snuddar vid ämnet i en debattartikel i gårdagens Dagens Nyheter (DN). En ordning med en vald statschef som innehar ämbetet under en viss, tidsbegränsad mandatperiod är att föredra.

Vad gäller frågan om monarkens folkliga stöd, är det på sin plats att skilja mellan Kungen som samhällelig institution och Kungen som symbol. I det förra fallet kan man nog med säkerhet säga att det finns andra som skulle kunna sköta de representativa uppgifterna lika väl som en kung eller drottning, valda av folket eller ej. Skulle posten som statschef vara valbar är det troligt att de kandiderande kommer från en tidigare politisk karriär, i sina karriärers Kånkenryggsäckar bärandes alla de sym- och antipatier som folk har gentemot politiker. Men oavsett om en person väljs till en post eller tillsätts på grund av sina gener, kan hon eller han aldrig företräda alla i Sverige. För min egen del har jag svårt att känna någon samhörighet med Kungen, mest beroende på att jag aldrig har varit ofantligt rik, på att jag har fått växa upp och skapa min egen framtid samt på att jag aldrig har behövt att få mitt liv sönderfotograferat av sensationspressen. Men jag har på samma sätt svårt att känna någon samhörighet med släkten Wallenberg, eller för den delen alla de uteliggare som jag ser här hemma i Uppsala. Jag kan känna medlidande med, solidaritet med eller illvilja mot olika grupper i samhället, men samhörighet känner jag bara med de personer som jag delar mitt liv med och i den gruppen ingår varken dagens statschef eller (med största sannolikhet) framtidens statschefer.

Men när det gäller Kungens arbetsuppgifter, är de till skillnad från de flesta andras i högsta grad sammanlänkade med symbolen av honom som en figur som står över vardagens gråa slit och politikernas gnabbande. Jag anser att Kungen i det stora hela gör ett alldeles utmärkt jobb. En av folket tillsatt statschef kan vad mig anbelangar gärna ta över hans arbetsuppgifter. På samma sätt kan vi behålla all den pompa och ståt som omger statschefens offentliga framträdanden. Betänk att också en vald statschef måste ha livvakter, lön och någonstans att bo. Dessutom är de kungliga slotten viktiga historiska byggnader, som är värda att ta väl hand om även om monarkin formellt är avskaffad. Det finns också en uppsjö av institutioner förknippade med monarkin som bör få finnas kvar. Jag kan med andra ord inte se att en vald statschef skulle vara billigare i drift än vår nuvarande dito, eller ens om det är önskvärt. Men när det gäller rojalisternas och monarkisternas argument att Kungen är en viktig symbol för Sverige i utlandet och att han dessutom skulle ha rätt till sitt ämbete av tradition och hävd, så har de fel.

När jag har talat med kollegor i utomnordiska länder känner de väldigt ofta till Sverige, men de har ingen aning om att det är en monarki och de blir heller inte gråtmilda och barnsligt fascinerade av Sverige när de får veta det. Det är snarare så att de undrar hur i hela fridens namn Sverige, som i mångas ögon är ett praktexempel på en sund demokrati, kan ha ett så akaiskt ämbete som arvsmonarkens. De är alla av den uppfattningen att det inte spelar någon roll om Sverige skickar en kung, president eller överkuckun över Säffle med omnejd som representant för riket, utan att det är själva gesten att faktiskt sända landets främsta företrädare som räknas. Och jag är böjd att hålla med.

Att anföra tradition som det starkaste argumentet för att behålla en otidsenlig ordning är att förklara att ämnet inte ens bör vara öppet för diskussion på samma sätt som anhängarna av kreationismen avfärdar flera hundra års forskning med att förklara att man inte längre behöver söka efter svar eftersom det står i en bok att en gud skapat den värld vi uppfattar som vår. Men traditioner är inte statiska, de ändras hela tiden som en reaktion på trender och kulturella och etiska/moraliska strömningar i samhället. Ginge vi bara tillbaka etthundrafemtio år i tiden, skulle vi inte känna igen oss i t.ex. julfirandet, midsommarfirandet, synen på kvinnans rättigheter och synen på dödsstraffet. För bara etthundra år sedan hade vi inte ens allmän och lika rösträtt. För män! Och på samma sätt som de allra flesta av oss nu anser det vara en självklarhet att både kvinnor och män så snart de har uppnått myndighetsåldern har rätt att deltaga i allmänna val, så anser jag att den femhundraåriga traditionen att låta rikets högsta ämbete gå i arv har spelat ut sin roll. Det är dags för en ny ordning, en ordning värdig det demokratiska samhälle, som vi anser oss leva i. Låt oss tillsammans driva igenom ett avskaffande av arvsmonarkin!


Om du som jag är intresserad att föra en saklig debatt i den här frågan, med målet att låta Kungen slutgiltigt lägga ner sina regalier i ett för ändamålet avsett skrin, så gå gärna med i Republikanska Föreningen (RepF).

torsdag 4 oktober 2007

In i dimman


Utsikter för söndagen: ca. 10 meter.

I helgen var jag upp till Östersund för att hälsa på en av mina allra bästaste vänner och hans flickvän. Pär och jag hade stora planer, fast på det lilla planet: Vi skulle vandra i fjällen, fast med måtta (givet mitt nuvarande, lätt labila hälsotillstånd). Jag hade packat min alldeles nya ryggsäck med en likaledes alldeles ny sovsäck och mina gamla, kära fältkläder som jag med anledning av min sjukdom inte hade burit på lite över ett år. Väderutsikterna talade om sol på lördagen och regn på söndagen, så vi siktade på att ta oss till en liten fjällstuga från 1896 och hoppades att den skulle vara ledig. För säkerhets skull hade Pär packat med tältet, men som fjällregn i slutet av september blir rätt kallt (ibland så kallt att det rent tekniskt sett mer är att betrakta som snö) och jag är i den yngre medelåldern (läs: lat och bekväm) korsade jag mina i lägenheten ännu varma små prinskorvar till fingrar med den förhoppningen att det skulle få stanna i obruten originalförpackning. Pär hävdar bestämt att han minsann helst av allt sover i tält, men det ser jag mest som en manifestering av hans manlighet och inte som en verklig önskan. När jag sublimerar mitt libido, gör jag det helst varm och torr och det gör nog med förlov sagt Pär också, särskilt som Sara inte var hemma och det sålunda inte fanns någon att imponera på (sådant är bortkastat på mig). Sara skulle komma hem till lägenheten på Frösön först på lördag eftermiddag, så med oss på färden följde hennes och Pärs hund, Bianca, för tillfället iklädd en orange väst för den skull någon Jägermeisterfryntlig jämtländsk jägare skulle ta fel på henne och en älg.

Lördagen var solig och rödflammande fantastisk, så länge som vi rörde på oss. Så fort vi stannade såg den vinande septembervinden till att förvandla våra kroppar till svettfrusna isglassar. Efter en stunds vandring nådde vi så Stenhyddan och kunde snabbt konstatera att den var ledig. I ett kort rus av övermod föreslog Pär att vi skulle ta en runda upp på topparna omkring stugan samt passa på att fylla våra vattenflaskor. I ett minst lika kort rus av rundhänt vänskaplighet sade jag ja till det förslaget. Vi kom ca. 50 meter, sedan vände vi. Vinden som tidigare bara gjort oss frusna, tycktes nu kunna frysa till och med urinen i våra prostatahärjade blåsor. Dessutom såg vi att en front med regn var på väg. Efter ett kort votum där samtliga parter utom Bianca deltog (hon sprang runt och bet på träbitar som stod att finna lite här och var i det annars så karga landskapet), beslöts det att vi bara skulle fylla på vattenflaskorna och det först efter att vi hade värmt oss i Stenhyddan.

Kvällen förflöt som det tarvar för två män ur TV-generationen i en nermörk fjällstuga, utan korv att grilla eller kortlekar att spela poker med, d.v.s. långsamt. Men det bekom oss inte det minsta, ty Pär hade i all sin nåd och klokhet medtagit en luxuös middag bestående av lövbiff, potatismos, bearnaissås och som avslutning chokladpudding. Till yttermera visso hade han tagit med sig sin kaffepetter och rikligt med kokkaffe, så vi hade minsann det inte så dåligt. Chokladpudding är förresten en lätt överdrift. Vi tröttnade nämligen på att vänta tills blandningen hade stelnat, så det blev något mer i stil med tjock O'Boy, och det är inte fy skam, det!

Efter en natt uppflugen på en läskigt smal brits, med Pär sovandes ungefär 150 cm nedanför mig, hade mästerfältkocken dukat upp till frukost. Gröt de luxe och kaffe. Jo, jo! Vi tyckte dock att det var lite mörkt och undrade om det möjligen var tidigt på morgonen eller om solen helt enkelt hade ledigt (det var ju ändå söndag). När vi tittade ut genom dörren såg vi varför solen inte syntes till, eller snarare: så såg vi varför vi inte såg att solen inte syntes till. Det var dimma på fjället. Tjock dimma. Sikten var visserligen god, men endast i ca. 10 meter. Dessutom regnade det. Det var bara att bylsa på sig, borra ner huvudet och försöka gissa var nästa ledmarkering stod (de står med 20 meters mellanrum, så det var lite knepigt). Men hem kom vi, visserligen blöta, men med den sköna känslan av att få ha varit ute i fält. Och dimma eller inte, fjällen är oerhört vackra i september. Ljung, blåbär, dvärgbjörk, fjällbjörk, fjällvide, krypvide, isranunkel och fjällranunkel. Alla byter de skrud till de mest underbart varma höstfärger. Starrar, gräs, mossor och lavar bryter av med gula, gröna, grå och vita färger. Wunderschönes, som min brors tysklärarinna hade sagt om hon hade varit där och pratat tyska (vilket hon inte var och därför heller inte gjorde).

Väl hemkommen till Uppsala såg jag att min hyresvärd, AP-fastigheter, hade skickat mig ett brev. "Vi ser att du inte har lämnat in den anonyma enkäten" skrev de. Om nu enkäten är anonym, hur vet de då vilka som har eller inte har lämnat in den? Jag skulle ha stannat i dimman.


Stenhyddan å traden till Västertoppen i Ovikenfjällen. 10 kr per person för vila och värme, 50 kr per person för övernattning. Vi betalade skamset ytterligare 50 kr i kråkeldningsavgift.