torsdag 6 november 2008

Det bidde en tumme


Nej, kyrka och stat skall inte skiljas åt vad det verkar.

Regeringen tog inte chansen att en gång för alla skilja kyrkan från staten, trots att Göran Hägglund till slut kröp från korset och gick med på att ta ifrån de religiösa samfunden deras vigselrätt, och istället införa en strikt civilrättslig äktenskapsbalk (DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Dagen1, Dagen2). Ja, nu ville ju inte Hägglund att det skulle få kallas "äktenskap", så han lade sig ju inte fullständigt platt. Men hur som helst bidde den utlovade vanten enkom och endast en tumme, för Reinfeldt gjorde helt rätt när han vägrade gå med på en tudelad lag (äktenskapsbalk och partnerskapslag). Att skilja på folk och folk på det sätt som görs idag är rent ut sagt skamligt i ett civiliserat samhälle som det svenska. Men när samma regering beslöt att de religiösa samfunden fortfarande skall ha vigselrätten kvar, så öppnade han upp för en märklig situation där ickestatliga organisationer inte bara får rätt att idka myndighetutövning, utan även får lagstadgad möjlighet att diskriminera icke önskvärda grupper. I princip är med andra ord inte de religiösa samfunden ickestatliga, utan statskyrkan lever kvar, om än i respirator. Svenska kyrkan hade visserligen behövt ta tag i den här frågan oavsett om de hade fått lagviga par eller ej, men eftersom myndighetsansvaret finns kvar så försvåras frågan. I stället för att bli en strikt religiös tolkningsfråga, så blir det en fråga om hur man skall tillgodose statens krav på en allmän och lika behandling samtidigt som man skall tillgodose bibelns krav på en icke allmän och olika dito, om ni förstår vad jag menar. Nog för att man inte tolkar bibeln bokstavligt idag, men det börjar bli ont om tillgängliga bibelverser och t.o.m. de mest godhjärtade teologerna och exegeterna börjar få svårt att hålla ihop ändarna.

Den enda rimliga lösningen på detta idiotiska debakel är
  1. en äktenskapsbalk för alla, tvåkönade och enkönade par (ordet samkönade funkar dåligt för en botaniker), där den borgerliga, av statliga myndigheter utövade vigselakten är den enda juridiskt giltiga,
  2. att religiösa samfund och andra ickestatliga organisationer fråntas den lagstadgade vigselrätten samt
  3. att samma samfund och organisationer sedan i egenskap av fria organisationer själva får besluta om vilka som skall kunna få genomgå en ceremoni i kyrkan/moskén/synagogan/Maranatatältet etc.
Nu har regeringen frånhändat sig halva ansvaret, när de utan problem hade kunnat löpa hela linan ut och hysta ut de sista resterna av den forna statskyrkan ur lagboken. Tidningen Dagen däremot är ju emot allt vad gemensamma lagar heter i den här frågan, utan anser att det fortsatt skall finnas två parallella lagtexter med samma innehåll och samma innebörd, men där äktenskapet skall vara förbehållet man och kvinna och partnerskap skall vara förbehållet det Åke Green kallade "cancersvulsten". Nu påstår Dagens olika redaktörer att den nuvarande uppdelningen i själva verket inte alls är ett utslag av diskriminering mot homosexuella par, utan ett sätt att inkludera dem. Ja, det finns ju inget bättre sätt att inkludera människor i ett sammanhang, än att utesluta dem från detsamma. Logiken är lika klar som det korvspad samma redaktörer verkar ha som spinalvätska. Så därför har jag, kära bakåtsträvare och moralpaniker vid Dagen, ett par förslag om andra företeelser som skulle kunna delas upp i lagen, så att Sverige blir ännu lite mer jämlikt.

Polislagen (1984:387) talar genomgående om "polisman" och "polismannen". Det är både oförskämt och diskriminerande mot de kvinnor (och androgyna) som är iklädda polisens uniform och liksom sina manliga kollegor tvingas bära den lilla löjliga lakritsbåtshatten. Mitt förslag är att poliser av kvinnokön (d.v.s. utan manliga genitalier, med "kvinnokön" menas sålunda även androgyna Homo sapiens sapiens) i fortsättningen skall få en helt egen lag. Det är lätt gjort, bara att kopiera befintlig lagtext och sedan byta ut orden "polisman" och "polismannen" mot "ordningsidkare" och "ordningsidkaren". Vill man göra det extra tjusigt kan man ju alltid slänga in ett "leg." eller ett "t.f." före titeln. "Ordningsidkarlagen" låter också klatschigt och hippt, som ungdomarna säger. Och visst har lagboken saknat ett rejält tungvrickarord sedan man avskaffade ecklesiastikministern?

Körkortslagen (1998:488) är en annan lag som är fullständigt ojämlik. Ja, den är så till den mildra grad ojämlik, att varken män eller kvinnor nämns i den. Detta måste ändras, ty någon jävla ordning måste det väl ändå vara i en körkortslag, för att tala med C. H. Hermansson! I enlighet med tidigare praxis när det gäller lagskrivning, bör mannen bli den som får rätt att inneha körkort. Nu protesterar väl någon gammal rödstrumpa i utkanten av Svalöv, men faktum är att urminnes hävd gäller och därmed mannens hävd. Det är bara att bita i det patriarkala äpplet (som är en smula surt, ety det mognar senare än det matriarkala ditot). Kvinnor får en helt egen lag: Fordonsframförarbevislagen, där ordet "förare" byts ut mot "fordonsframförare" och ordet "körkort" byts ut mot "fordonsframförarbevis". Jo, jo, fint skall det vara!

Till slut, älskade vänner vid den åsiktspetrifierade avisan Dagen, tänkte jag undfägna er en liten sångtext som jag skrev vid tolv års ålder. Den går på en känd frikyrklig melodi och handlar, om man använder er terminologi, om jämlikhet.


Botha älskar alla vita
Mel.: Jesus älskar alla barnen

Botha älskar alla vita,
alla vita på vår jord.
Röd och gul och brun och svart
skall man skjuta, har han sagt.
Botha älskar alla vita på vår jord.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2 kommentarer:

Martin sa...

En del riktigt små sekter av turkiska bergskristna här i Sverige har inte formell vigselrätt. Detta upptäcker vissa karlar i församlingarna när deras första barn föds. De kallas nämligen då till ett möte med några ampra landstingstanter som frågar om de tror att de är far till det utom äktenskap födda barnet. Tablå!

Mikael Hiort af Ornäs sa...

He he :)

Ja, det där kan nog vara knepigt. Min farmor hade väldiga problem med det faktum att jag är en oäkting, men lugnade sig när mor och far gifte sig. Enligt henne kommer jag att få det knepigt i livet efter detta, tydligen ger bastardskapet en enkelbiljett till helvetet.

Men jag är inte särsilkt orolig. Dels tror jag inte på något liv efter detta (för min egen del, alltså), dels har min finlandssvenska mors gener gjort mig positivt inställd till grillning och bastubad.