onsdag 12 november 2008

Guds omätliga nåd


Gud som geometer, en ergonomiskt okunnig geometer [SAOB1] [SAOB2] (konstnär okänd).

De senaste åren har Gud gjort comeback som naturvetenskapligt axiom och slutmål. Företrädare för pseudovetenskapliga idéströmningar som intelligent design och kreationism använder sig av vetenskapliga instrument i akt och mening att bevisa Guds existens. Att jag använder "Gud" i singularis beror på att det främst är de kristna som på det här sättet tror sig idka forskning, och deras gud är som bekant ensam Sebaot på täppan. I t.ex. en hinduisk kontext hade jag talat om "gudarna".

I det här inlägget tänker jag tala om gudsbilden som jag tolkar den i en judisk-kristen kontext, om vetenskapens väsen, samt om hur jag ser på Gud i relation till vetenskapen. Slutligen tänker jag kort beröra varför intelligent design inte är någon vetenskaplig teori i egentlig mening och varför jag följaktligen inte anser att den bör presenteras eller diskuteras som en sådan. Eftersom det främst kommer att vara mina egna tankar kring ämnena, så kommer det inte att finnas några referenser att tala om, och jag gör heller inget anspråk på att besitta någon slags högre kunskap om absoluta sanningar. Se det som en agnostikers tankar kring ett ämne som vi som forskare och lärare måste hantera, vare sig vi vill det eller inte.

Gud - en sammanfattning

Den irrationella gudstron

Det förment rationella i tron på Gud förbryllar mig, trots att det som påskyndarna anser vara rationalitet egentligen är oerhört irrationella trossprång; att Guds existens är troligare än Hennes ickeexistens när det inte finns något som talar för att så är fallet; att bibelns berättelser om mirakel, skapelsen, undergången o.s.v. är sanna, medan andra sagoböcker eller mytologier är uppdiktade; att vi vet vad som händer efter döden, när sanningen är att ingen levande person vet det. Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Men det som kanske förbryllar mig mest av allt, är att man samtidigt som man utan några egentliga, rationella bevis eller argument accepterar existensen av en Gud, så avfärdar man andra väsen som ickeexisterande [Times]. Att tolka första Guds bud som att det finns andra gudar, andeväsen, knytt och oknytt, men att man i avtalet med Gud förbinder sig att inte tillbedja dem, det är någorlunda logiskt. Texterna skrevs ju i en tid, när bl.a. egyptiernas, grekernas och romarnas polyteistiska religioner var en realitet i regionen. Det är rimligt att antaga att de tidiga judarna trodde att deras Gud var en bland många, fast att Hon var egen företagare utan några andra anställda än en hoper änglar och demoner.

Gudsbegreppet eller tron på en gud (eller flera) är i sig ingenting som jag förundras över, även om jag tycker att det är irrationellt. Människans behov av att förklara det hon inte ännu har förklaringar till, är så starkt att det ligger nära till hands att uppfinna den här typen av svepande, allomfattande tankekomplex. För min egen del spelar det ingen roll om jag har en själ, om det finns någon högre mening med min existens eller om världsallten (ja, i pluralis) skapades av Gud eller uppkom genom andra mekanismer. Men jag kan förstå att andra finner ett lugn i att få alla stora frågor besvarade, utan att egentligen behöva lyfta ett finger. Själv tycker jag mest att det tyder på en allvarlig brist på nyfikenhet; jag vill veta hur saker fungerar och tror inte att sakernas tillstånd kan förklaras av en enkel, svepande modell, utan fastmer av flera mångfasetterade och komplicerade modeller. Allting är dynamiskt, det finns ingen balans och det finns ingen bakomliggande plan. Från den stund vi föds är vi döende och det spelar ingen roll för mig. Det räcker gott och väl med det här livet, jag har ingen lust att traggla vidare efter att jag har dött, särskilt inte i en hel evighet. Så istället för att spendera mitt liv på att oroa mig för ett liv efter döden som antagligen inte ens existerar, så väljer jag att leva det här livet. Och om Gud mot all förmodan existerar, så önskar jag att Hon ger blanka fasen i mig och ägnar sig åt bättre sysslor, som botanik eller boule, och att Hon låter mig vara död när jag väl har dött.

Den uteslutande guden

I de semitiska religionerna (judendomen, kristendomen och islam) är Gud den grund varpå religionen vilar. Och eftersom det bara finns en enda Gud, så är det inte så konstigt att Guds existens anses vara självklar för de som bekänner sig till någon av de religionerna. Finns inte Gud, så faller hela det tankekomplex som har byggts ovanpå grunden. Detta axiom, att det bara finns en Gud, slås fast bl.a. i de tio budorden (2 Mos. 20:1-17). Medan mer allmänna moraliska regler ägnas en vers var, upptar de två första buden nio verser (se utdraget nedan).

2 Mos 20:1

De tio budorden
Detta är vad Gud sade:

2 Mos 20:2

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.

2 Mos 20:3

Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.

2 Mos 20:4

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.

2 Mos 20:5

Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig

2 Mos 20:6

men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.

2 Mos 20:7

Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.

2 Mos 20:8

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.

2 Mos 20:9

Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor,

2 Mos 20:10

men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer.

2 Mos 20:11

Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.

2 Mos 20:12

Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.

2 Mos 20:13

Du skall inte dräpa.

2 Mos 20:14

Du skall inte begå äktenskapsbrott.

2 Mos 20:15

Du skall inte stjäla.

2 Mos 20:16

Du skall inte vittna falskt mot din nästa.

2 Mos 20:17

Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.


I den följande texten tas det upp mer i detalj vad som avses med budorden - ritualia, lagtolkningar etc. - men andemeningen är densamma: Gud skall inte konkurrera med andra gudar, så oavsett vad andra läror stipulerar är det Guds lag som gäller.

Problemet med den här typen av krav, är att de går stick i stäv med vad jag accepterar hos politiska ledare, för gudsbegreppet är förvisso lika mycket politiskt som religiöst. Det Gud säger genom Mose är: "Ni skall vara odelat hängivna mig. Om ni är det, så belönar jag er. Men om ni inte är det, så kommer jag att straffa er genom våld, ofärd och tortyr, i det här livet och i nästa". Om Gud funnes och verkade som politisk ledare idag, så skulle den samstämmiga bedömningen från de flesta av oss som lever i demokratier som Sverige vara att Hon är en totalitär, skrupellös antidemokrat, som brukar våld för att tvinga sina underlydande att acceptera Hennes makt, och som därtill är obeskrivligt paranoid och långsint. Gud skulle placera sig bland Hitler, Franco, Stalin, Ceauşescu och många, många andra hänsynslösa diktatorer under historien. Kristendomens tal om förlåtelse och absolution syftar dessutom bara till att rätta in folk i leden, att ifrågasätta Guds auktoritet låter sig inte göras.

Om Gud finns så vill jag med andra ord inte hedra Henne, eftersom vi har diametralt skilda uppfattningar om vilka egenskaper en ledare skall besitta.

Den moraliskt korrupta guden

Det moraliska tolkningsföreträde som företrädare för de stora monoteistiska religionerna anser sig ha, baserar sig sålunda på principer som går emot allt vad jag tror på. Missförstå mig rätt, jag tycker att otaliga organisationer med religiösa förtecken och principer gör underverk inom hjälparbete och i sin kamp för t.ex. mänskliga rättigheter. Och jag stöder dem mer än gärna med pengar om jag kan. Men att göra rätt för att det är moraliskt rätt och att göra rätt för att det gläder Gud är två skilda ting. Om jag skulle spela djävulens advokat, så skulle jag kunna hävda att en ateist äger en större moralisk integritet än en kristen om de utför samma goda gärning, eftersom ateisten inte tänker på sin egen vinning, medan den kristne hela tiden agerar i tron att det gagnar den egna själen efter döden.

Det är också förmätet att tro, att människor inte är kapabla till godhet på egen hand och att vi utan Gud skulle förfalla till ondsinta egoister. Det är min fullständiga övertygelse att lagar och regler som reglerar uppförande och beteende uppkommer alldeles oavsett om samhället är kristet, ateistiskt eller hinduiskt. Det ligger i den sociala varelsen människans natur att ställa upp allmänna uppförandekoder för de samhällen hon lever i och att se till att det finns sätt att upprätthålla dem. Alla de samhällen som uppstod före eller utanför den judisk-kristna gudskontexten har haft den här typen av reglerande system. Ofta har dessa vävts in i den lokala religiösa traditionen, men grunden är densamma: Det är inte acceptabelt att bete sig hur som helst mot sina medmänniskor.

Jag tror att idén om Guds existens endast kan fungera om Gud inte existerar, eftersom den då kan tolkas och anpassas allteftersom tiderna förändras. Om Gud verkligen fanns och började implementera de principer och idéer som står i Gamla Testamentet (och i apostlabreven i det Nya Testamentet), så skulle nog också många troende (eller snarare vetande, eftersom Gud existerar i det här exemplet) vända sig mot Gud och protestera mot Hennes politik. Nej, Guds existens mår bäst av att inte vara över huvud taget, eller i alla fall av att inte bevisas.

Vetenskapen - en sammanställning

I ett tidigare inlägg sammanfattade jag min syn på vetenskapen sålunda:

Vetenskapens kärna är ifrågasättandet och komplicerandet av vedertagna begrepp. Istället för att erbjuda absoluta svar på svåra frågor, erbjuder vetenskapen en bild av hur vi för tillfället tror oss förstå att saker fungerar. En god forskare vet att hon inte vet allt, och förhåller sig därför ödmjuk inför möjligheten att hennes slutsatser en dag kan visa sig vara felaktiga. Dessutom vet hon om att hennes egen förståelse och åsikt oundvikligen påverkar henne från försöksplanering tills dess att data är processade och en slutsats skall dras. Det är därför det är så viktigt att i så stor grad som möjligt vara objektiv i sin forskning och att arbeta med en sådan transparens, att andra forskare lätt kan se vad som är dåligt och vad som är bra i ett arbete.

Stycket pekar på ett par av de paradoxer som en forskare brottas med; 1) att t.o.m. den allra mest grundmurade grundförutsättning för ett vetenskapligt paradigm kan komma att förkastas, och därmed förändra alla de slutsatser som har uppkommit som en följd av det gamla paradigmet och 2) att den absoluta objektivitet som forskaren strävar efter i sin gärning aldrig kan uppnås, eftersom den egna uppfattningen om vad begreppet "objektivitet" innefattar, i sig är subjektiv.

Den metodiska vetenskapens vetenskapliga metod

Den naturvetenskapliga metoden bygger på att forskaren följer en viss tågordning för upprättande och genomförande av hypoteser och experiment.

  1. En observation av någonting, t.ex. att maskrosorna i gräsmattan verkar sprida sig, gör att forskaren ställer upp en
  2. hypotes, i det här fallet att maskrosplantans spridning hänger samman med spridningen av de vindburna frön som den släpper ifrån sig. Till sin hjälp har hon andra forskares rön om maskrosornas ekologi, biologi, spridning och bekämpning.
  3. För att pröva sin hypotes konstruerar hon ett eller flera experiment (eller försök), där hon försöker att isolera de relevanta parametrarna för sin hypotes. I exemplet väljer vår forskare att genomföra två försök. Dels ett där hon mäter spridningsradien från ett antal moderplantor ute i fält med avseende på vindstyrka, vindriktning och frömängd. Dels ett laboratorieförsök där hon testar om maskrosfröer ens kan gro om de sprids på ett antal typytor (öppen jord, en gräsmatta, asfalt och pappas blårandiga hammock).
  4. Under försökens gång antecknas alla relevanta data,
  5. som sedan sammanställs och analyseras.
  6. Resultaten från sammanställningen och analysen jämförs sedan med hypotesen, som förkastas eller antages beroende på vad data visar. I vårt exempel ser forskaren att det finns en korrelation mellan fröspridning och plantornas utbredning, men att den inte är perfekt. Alltså kan maskrosor sprida sig på fler sätt än bara genom fröer.

Alltså: Om hypotesen har förkastats ställer sig forskaren frågan "på vilka andra sätt kan maskrosor sprida sig?", och konstruerar en ny hypotes. Om hypotesen har antagits tittar forskaren på de osäkerheter som finns i resultaten och ställer sig frågan "maskrosornas spridning verkar bara delvis kunna förklaras med fröspridning, så på vilka andra sätt kan maskrosor sprida sig?", varpå hon också här konstruerar en ny hypotes. I båda fallen bygger den nya hypotesen på den kunskap som hon har fått genom tidigare försök och genom vad hon har läst sig till från andra forskningsprojekt. Man skulle med andra ord kunna lägga till en sjunde punkt i listan ovan: 7. Repetera vid behov punkterna 1-6 tills dess att frågan kan anses vara helt genomlyst. Bilden nedan ger en schematisk bild av metodiken.


Den vetenskapliga metoden i förenklad form.

Efter att tillräckligt mycket lärdomar har kunnat dras från forskare som har kunnat avfärda och styrka sina hypoteser i ett ämne, kan man sammanföra dessa till en teori. En teori är med andra ord ett lapptäcke av hypoteser som har stötts och blötts flera varv i den vetenskapliga metodiken. Man kan likna en teori med Stockholms skärgård, där vår förståelse för ett ämne representeras av landhöjningen. Allt eftersom vi lär oss blottas ytterligare mark; nya öar av kunskap visar sig, andra öar som man tidigare har trott är helt skilda visar sig vara sammankopplade, en del t.o.m. med fastlandet, och vissa öar som man trodde var av sten visar sig vara uppbyggda av sand och försvinner tillbaka ner havet. En vetenskapsman förstår att en teori innehåller stora mängder okänt vatten, d.v.s. en hel massa frågetecken och företeelser som egentligen inte kan förklaras av teorin. Men målet är inte att låta teorin cementera, utan att hela tiden hålla den formbar för att kunna ändra på den om det skulle behövas.

Många forskare som har kunnat skönja ett logiskt samband eller en möjlig teori, utan att ha möjligheten att bevisa sina idéer, formulerar axiom och postulat. Sådana tjänar som broar mellan de delar i teorin som rent logiskt borde vara sammankopplade, men som för tillfället inte verkar vara det. I vissa fall faller dessa grundförutsättningar när teorin utvecklas, i andra fall visar de sig vara riktiga antaganden och kan bli föremål för mer noggrann forskning när tiden är mogen. Problemet med dem är dock att de i värsta fall kan förfela hela teorier, missförstås eller t.o.m. göra att glappet mellan kunskapen och förståelsen av en teori blir mycket stort. Ett känt exempel är tolkningen av Charles Darwins mest kända sentens "survival of the fittest" som "den starkaste överlever" istället för det mer korrekta "den bäst anpassade överlever", vilket missbrukades av bland andra nazisterna i 1930-talets Tyskland.

De postulat som rör metodik och vetenskapsfilosofi är dock ofta fortfarande i bruk, om än i modifierade former och rättade med rödpenna. Exempel på sådana är Kochs postulat om isolering av patogener, Ockhams rakblad, Hegels dialektik och de brittiska empirikernas idéer.

Ifrågasättande, vad skall det vara bra för?

En av mina favoritbarnskivor var "Här kommer Ville, Valle och Viktor" i vilken de två kringlodande artisterna Ville och Valle (Jörgen Lantz och Anders Linder) undervisar dockan Viktor (Hans Wigren), som precis har vaknat till liv, i hur det är att vara människa, varför världen ser ut som den gör och att det enda man behöver för att skaffa sig en cykel är ett fiskespö. På ett av spåren (det fjärde, har jag för mig) har de två nyblivna fosterpapporna tröttnat på Viktors eviga frågande och svarar hans "varför?" med ett avmätt "därför!". "Men 'därför' är väl inget svar!" frågar Viktor påstående (eller om han påstår det frågande), varpå det sjungs en sång på samma tema (Anders Linder, som sagt).

En forskare är som Viktor, nyfiken på hur något fungerar och nöjer sig inte med ett irriterat och avvärjande "därför!", utan vill veta mer i detalj hur saker och ting förhåller sig. Det är just det här ständiga, irriterande och envetna ifrågasättandet av etablerade förklaringsmodeller som utvecklar de stora vetenskapliga teorierna. För den som vill se hur en sådan process kan se ut, rekommenderar jag någon av alla de läsvärda biografierna över Niels Bohr och Albert Einstein, som både tillsammans och var för sig under loppet av några decennier kom att förändra vår förståelse för hur vår värld är uppbyggd, från de allra minsta partiklarna till hela universa. De visade att det mesta av den forskning inom fysiken som hade genomförts av deras föregångare, och i många fall förebilder, hade baserat sig på felaktiga antaganden. Det blev mycken gråt och tandagnisslan innan Bohrs och Einsteins idéer accepterades och vissa av de förutsägelser som de båda gjorde har inte kunnat bevisas förrän långt efter deras död.

Den subjektiva objektiviteten

Tanken med den vetenskapliga metoden är att i möligaste mån kunna pröva sina idéer objektivt. Men objektiviteten är ett ouppnåeligt mål, eftersom det finns så mycket som påverkar en forskare i varje steg av processen från observation till dess att en hypotes avfärdas eller antages. Uppväxtförhållanden, ideologiska ställningstaganden, grundutbildning, språkkunskaper, val av inläsningslitteratur m.m. är alla saker som spelar in när någonting skall föras över från idé till genomförande. Till och med insamlandet av data och hur man sedan bearbetar dessa påverkas av mer eller mindre subjektiva val från forskarens sida.

För att minska den enskilda forskarens inflytande över en process, och därmed minska risken för felbeslut, så finns det hållpunkter där ett försök diskuteras och ifrågasätts. Det kan vara att försöket diskuteras inom forskarlaget, att man är tvungen att motivera sig när man söker anslag eller den vetenskapliga granskning (peer-review) som varje artikel skall genomgå innan den får publiceras i en vetenskaplig tidskrift. Alla dessa hållpunkter ger forskaren möjligheten att få nya infallsvinklar på problemet som hon vill studera, hjälp att hitta parametrar som man inte kan isolera med den valda metodiken eller helt enkelt hitta logiska felaktigheter i hypotesen.

Gud och vetenskapen - en sammanblandning

En moralisk kostym på en biologisk anka

Riktigt tokigt blir det när religiösa moraliska ställningstaganden misstas för biologiska sanningar. Ett exempel som ideligen kommer upp är homosexualitet och de homosexuellas rätt att gifta sig, skaffa barn eller ens existera.

Rent anatomiskt kan man säga att människan har fyra olika kön: Män och kvinnor dominerar, men det finns också ett lägre antal androgyner och hermafroditer. Men rent könstillhörighetsmässigt finns det två storheter (man eller kvinna, de övriga får finna sig i att stå utanför i det här exemplet). Eftersom upplevelsen av könstillhörigheten är starkt kopplad till biokemin i en människas kropp går det också att ponera, att medan den faktiska könstillhörigheten är binär, så är den upplevda könstillhörigheten en glidande skala mellan de två polerna. Man kan också ponera att sexualiteten följer en sådan skala, mellan det rent heterosexuella och det rent homosexuella, där bisexualiteten är någon slags mittpunkt. Även här finns det ytterligare storheter: Asexualitet och transsexualitet. Allt detta skall dessutom ses i ljuset av den sociala påverkan och de könsroller som finns. Biologi och sociologi påverkar varandra. Arv och miljö, arv och miljö...

Nå, att det finns lika många typer av sexualitet och upplevd könstillhörighet som det finns människor verkar inte ha resonerat hos den stora allmänheten och särskilt inte i de religiösa lagren. Med moraliska påbud tagna ur en religiös kontext, hävdar dessa allt från att homosexualitet inte existerar annat än som ett medvetet val, till att homosexuella skulle vara moraliskt sämre utrustade än andra människor. Men här sker en obehaglig sammanblandning av biologi (homosexualitet är en biologisk realitet) och religion (homosexualitet är en synd): Homosexualitet är en synd och därmed ingenting som finns "naturligt". Att t.ex. hävda att äktenskapet är en biologisk storhet, snarare än en kulturell företeelse, eller att påstå att homosexuella är sämre lämpade att vara föräldrar än heterosexuella individer, är att ta den objektiva och neutrala vetenskapen biologi och förväxla den med känslomässigt laddade moraliska ställningstaganden. Man hänfaller således till samma typ av socialdarwinism som praktiserades i Nazityskland; homosexualitet är farligt och onaturligt, och bör därför förbjudas och de homosexuella skall straffas eller till och med dödas.

Jag har inga problem med att människor tycker saker, eller att de hänvisar till sin religiösa övertygelse när de argumenterar för sin ståndpunkt. Men sätt för allt i världen inte likhetstecken mellan biologi och moral, när något sådant förhållande inte finns. Visst påverkas våra beteenden och moraliska ställningstaganden av rent biologiska processer, men det finns inte någon "äkta" biologi som är moraliskt ren och oförstörd. Biologin är läran om livet, inte den etiska tolkningen av livet. Saker är inte binära, helt enkelt.

Den luddiga, undfallande idén om Guds påverkan

En forskare studerar och prövar skeenden och processer, och extrapolerar därefter bakåt och framåt i tid och rum för att beskriva hur dessa skeenden och processer kan tolkas. Eftersom Guds existens och Guds inverkan på det forskaren studerar inte kan påvisas eller mätas, så kan man om man är riktigt snäll säga att ur ett vetenskapligt perspektiv är Gud irrelevant. Det går nämligen alltid att komma med svepande förklaringar om att det man studerar har satts igång eller styrs av Guds hand, att varje händelse, process eller skeende vetenskapen identifierar i jordens och universums historia övervakas av Gud, och att det var Gud som tryckte på knappen som fick universum att explodera i Big Bang. Men det svarar inte på frågan om alltings ursprung. Det förklarar inte de processer som vi kan se omkring oss: Evolutionen hos organismerna på jorden, stjärnornas födelse och död, materiens minsta beståndsdelar eller vad det är gör gör mig till just mig. För om Gud skapade allt detta, varifrån kommer Hon, vad fanns innan Gud och hur skall vi kunna mäta Hennes inflytande på materien? Nej, Guds eventuella existens betyder inte ett vitten när vi försöker svara på alla de "varför?" vi omges av. "Därför" är väl inget svar!


"Varde höna!", en schemtisk beskrivning av Guds fråga: "Var det ljus?". Och det visade det sig ju vara...

Skall man nödvändigtvis dra in en gudom i sina teorier, så måste man vara beredd att pröva den tanken. Idén om ett övernaturligt väsen som påverkar allt och alla är för stor och för vag för att den skall kunna accepteras som ett axiom. Och innan den parametern har isolerats och prövats kan man inte heller kalla de tankekomplex som byggs på det illegitima axiomet för teorier. Guds existens är än så länge bara en hypotes, som på grund av sin vaga natur inte kan prövas. Det absurda i en alltför stor sammanblandning av religion och vetenskap sammanfattas väldigt väl på Church of the Flying Spaghetti Monsters hemsida [CFSM]. Där tar man upp och problematiserar idéerna kring intelligent design och kreationism på ett lättsamt, men likafullt allvarligt vis. Dessutom kan vi som människor inte nöja oss med att en så svepande förklaring som "det är Gud som har gjort det" inte får prövas. Hur kan en så svår fråga som alltings existens och funktion bara viftas bort med något som mest liknar en förälders "fråga inte så dumt, det bara är så"? Hur kan religioner som utan problem kan ändra tolkningen av sina urkunder vara så rädda för en vetenskap som ändå aldrig kommer att kunna bevisa eller motbevisa lösa påståenden om gudomar och andeväsen?

Nej, vetenskapen kan inte annat än utgå ifrån att det inte finns några gudar. Annars står man där med parametern "Gud" och en tom kolumn där det var tänkt att dess mätvärden skulle finnas. Guds omätliga nåd är just det, omätlig. Det kan man inte bortse ifrån. På samma sätt går det inte att mäta påverkan av gårdstomtar [Medvetenskap], änglar eller en mosters förmodade animositet mot mig från andra sidan graven.

För om man tror att Gud finns måste man också vara öppen för andra former av knytt och oknytt. Själv tror jag inte att det finns sådana varelser heller, men är samtidigt öppen för möjligheten att det kan finnas former av liv som vi inte ännu känner till. Om fysikernas modeller stämmer, så finns det parallella universa och objekt i fler dimensioner än tre. I en sådan verklighet kan det mycket väl finnas varelser också, men eftersom vi inte kan påvisa det, så nöjer jag mig med att tro på det vi vet och hantera den typen av spekulationer som just spekulationer. Men det är en vid skillnad mellan att kunna tänka sig andra former av liv, och att tillskriva dem gudomliga egenskaper. Om Gud finns är det inte längre fråga om religion, utan om biologi.

Att bevisa sin hypotes, istället för att pröva den

Ett annat problem med att använda Gud i sin naturvetenskapliga forskning, är att subjektiviteten i metodiken blir bottenlös. Man använder vetenskapliga metoder för att bevisa sin hypotes, snarare än att pröva den. Gud blir inte föremålet för undersökningen, utan målet. Alla data tolkas välvilligt i det uttalade syftet att den avslutande analysen skall påvisa Guds existens. Man har med andra ord förklaringen färdig redan innan en hypotes är formulerad, och den efterföljande prövningen anpassas omedvetet så att slutresultatet passar hypotesen. Problemet är att det trossprång som har gjorts inte kan bevisas bort, det finns fortfarande där. Men den största skadan blir att de som har utfört den här typen av "forskning" kan peka på metoden och slå i folk att de faktiskt har bedrivit vetenskap, när det egentligen handlar om pseudovetenskap. Människors benägenhet att blint tro på saker som slagits in i ett vetenskapligt omslagspapper har Bertrand Russel beskrivit.

"Säger jag till folk, att det finns 180 802 635 409 stjärnor i världsrymden, så tror de blint på vad jag säger. Men sätter jag upp en skylt med ordet "Nymålat" på en parkbänk, skall varenda människa dit med fingret för att känna om det är sant."

Jag har själv berört ämnet i inlägget Kamelförtäringens natur.

Ett exempel är den beryktade examensuppsatsen om andlig trädgårdsskötsel som jag har länkat till i ett tidigare inlägg och som kan laddas ner om man följer Medvetenskap-länken ovan. I den slås fast att en trädgård inte kan skötas på rätt sätt om man inte tar hänsyn till de knytt och oknytt som bor där. Hela uppsatsen står och faller (förresten, stryk "står") på antagandet och trossprånget att varelser som tomtar och älvor faktiskt existerar. Redan det borde ha fått handledaren att dra öronen åt sig. Hur den kunde godkännas är mig en gåta, men jag antar att handledaren drabbades av en massiv hjärnblödning, var sinnessjuk eller helt enkelt knaprat toppslätskivling (Psilocybe semilanceata) och såg varelserna framför sig.

Exemplet intelligent design

Om vi beaktar vad jag har skrivit hittills, kan vi göra en ytlig översikt av en kreationistisk idé om Gud (den kristna Guden, märk väl) som designer. I korthet menar förespråkarna att universum, jorden och livet däruti och däruppå är alldeles för komplicerat för att kunna ha uppkommit genom evolutionära processer. Nej, det måste finnas en formgivare, en intelligent designer, som har skapat allt. Denna designer skulle alltså vara Gud och idén som förfäktas kallas på engelska Intelligent Design (på svenska använder man lämpligen gemener som initialer). Man hävdar vidare att denna idé är en teori likvärdig med evolutionsteorin, och att den således bör läras ut i skolorna under biologilektionerna.

Det finns en uppsjö med hemsidor, bloggar och böcker som tar upp ämnet [Blackwell][Evolutionsteori.se] [Genesis.nu] [VoF] [Dagen] [Humanisterna] [Magnus] m.fl., så jag tänker inte gå igenom evolutionsteorins beståndsdelar och intelligent design för att visa på skillnader och likheter. Nej, jag tänker bara peka på några faktorer som gör att intelligent design inte är en vetenskaplig teori i egentlig mening, utan fastmer är genuint pseudovetenskaplig.

  • Gud används som axiom. Guds existens förutsätts vara sann, allt annat förkastas som "orimligt" eller "okunnigt" utan att det egentligen specificeras varför det förhåller sig så. Men...
  • Guds existens kan inte bevisas. Tja, det talar för sig själv, men påståendet att...
  • Guds existens heller inte kan motbevisas, då? Nej, det gäller ju allting som antagligen inte finns, t.ex. tomtar, troll, själar, änglar och diverse Storsjömonster. Men vi tror i regel inte på att dessa väsen finns, så varför skulle Gud vara undantaget som bekräftar regeln?
  • Man vet svaret innan frågan har prövats eller ens har ställts. Forskare som argumenterar för intelligent design pekar gärna på egen forskning, där perfekta resultat anses påvisa Guds inverkan. Men eftersom man redan i förväg har bestämt vilket resultat man vill ha, så är hela projektet korrumperat redan från början, och artiklarna håller mycket sällan för en vetenskaplig prövning. Det är i diskrepansen som de intressanta frågorna och svaren ligger. Om man får perfekta resultat, så bör man fråga sig om det inte beror på bias på ett eller flera ställen i modellen.
  • Man påpekar att evolutionsteorin inte är perfekt. Ja, det är ju det som är själva tanken med den vetenskapliga processen, att det finns en insikt om att vi inte vet allt, inte förstår allt och att vår nuvarande bild av sakernas ordning med andra ord måste kunna ifrågasättas och ändras. Förespråkarna för intelligent design-idén plockar gärna saker ur sin kontext, påpekar påstådda samband som innebär logiska snedsprång, blundar för det de inte vill se, eller ljuger helt enkelt för att få fram sin poäng.
  • Man säger sig ha ett slutgiltigt svar på alla livets frågor. Allting som är svårt att förklara med dagens kunskaper eller dagens metoder, anses vara ett tecken på Gud och därmed redan vara förklarade. Men för egen del litar jag inte på människor som anser sig veta allt och kunna förklara allt. Saker är mer komplicerade än så, är jag rädd. Bakom varje ny kunskapsdörr vi öppnar finns tusen nya dörrar att försöka dyrka upp.
  • En teori är en sammanställning av prövade hypoteser. En teori är inte bara ett tankeslott, utan ett riktigt slott byggt av stenar som utgörs av de hypoteser som har prövats och befunnits hålla. Eftersom en vetenskaplig teori bygger på hypoteser som prövats och ältats om och om igen, så kan inte intelligent design anses vara en teori, eftersom den ännu inte har prövats och heller inte kan prövas förrän man kan presentera ett försöksupplägg där parametern "Gud" är isolerad. Intelligent design är således i bästa fall bara en hypotes, ingen teori.

Om man utsätter korthuset intelligent design för en vetenskaplig granskning eller gör en genomgång av den tänkta logiken, så faller det ihop. Vi kan helt enkelt inte behandla alla upptänkliga förklaringsmodeller som likvärdiga, eftersom de inte är det. Än så länge hör intelligent design hemma inom religionsläran, inte biologin eller ekologin. Och därför skall den heller inte tas upp som en teori bland andra när vi behandlar evolution i skolor och universitet. Varje religion med självaktning har en skapelseberättelse, men vi tar inte dem för sanna bara för att de finns där. På samma sätt kan jag inte ta tanken om Gud som skapare eller intelligent konstfacksutbidad formgivare och utan vidare analys påstå att den är sann. För strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, för att tala med Fröding. För tillfället får vi nöja oss med de evolutionära rosorna i det spruckna krus som är evolutionsteorin. Men rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor.


Är verkligen intelligent design särskilt intelligent? Nej, nej och åter nej!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

2 kommentarer:

Harald Cederlund sa...

"En vacker vers som blev till grus,
en illusion som brast,
ty rosor i ett sprucket krus,
kan vara utav plast." - kan jag inte låta bli att citera Tage Danielsson. (Bara för formens skull förstås - för jag håller ju så klart med dig i sak!)

Jag är personligen lite fascinerad av hur många religiösa klarar av att (som jag upplever det) ha ett förhållningssätt (irrationellt) till gud och ett annat (rationellt) till det övriga runt dem. Själv är jag inte kapabel annat än i fantasin till en sådan personlighetsklyvning.

Jag anser att det på ett filosofiskt plan finns en absolut motsättning mellan vetenskap och religion. Men det är ju inte alltid det filosofiska som räknas... på ett praktiskt plan så är det samtidigt fullt möjligt för en kristen eller muslim att vara en utmärkt forskare. Det går att i sitt forskningsprojekt använda sig av ett vetenskapligt förhållningssätt, samtidigt som man fem gånger om dan går undan ett slag för att vända sig mot Mecka.

Till viss del kan nog denna förmåga till personlighetsklyvning tillskrivas filosofisk omedvetenhet. Man använder sig av metoder som i sig inte ter sig så kontroversiella - man går ut på labbet och mäter något. Det handlar sällan om gud i praktisk forskning - det handlar om maskrosfrön. Det den religiöse missar är att metoderna man använder bygger på filosofiska grundantaganden om sakernas natur som man kanske inte själv skriver under på men som man så att säga får med på köpet. Oftast spelar det nog inte heller någon roll för slutresultatet skulle jag vilja påstå - om man skriver under på, eller ens har reflekterat över den grundläggande filosofin. Vetenskapen hanterar oftast mer handfasta saker.

Sedan är jag ju inte så övertygad om att du eller jag är så bra på att bedöma vilka bevekelsegrunder en kristen har för att tro. Du är, naturvetare som du är, inne på det där med gud som förklaringsmodell (fullständigt logiskt) - jag är inte så säker på att det är så man resonerar. Snarare tror jag på det där med kluvenheten, man har inga problem med att lämna det världsliga till vetenskapen och låter Hon däruppe ta hand om... tja, det där andra (-som jag själv inte begriper vad det skulle vara för nåt).

Mikael Hiort af Ornäs sa...

Jag har en gång i tiden varit aktiv (nåja) i Missionskyrkan. Det skall mest ses som ett utslag av en desperat vilja att hitta ett sammanhang att passa in i, av en tonåring med aspergers syndrom. Men du har helt rätt i att jag ger uttryck för min egen tolkning av en kristen gudssyn. Å andra sidan tror jag att det finns lika många kristna gudsbilder som det finns kristna (d.v.s. något fler än t.ex. maradonianska gudsbilder).

Att separera sin gudstro och sin vetenskapliga gärning är inte så svårt om man som forskare inte låter sig förledas att försöka förklara alltings ursprung, annat än som en beskrivning om hur det kunde ha sett ut, känts och luktat. En sansad och återhållsam känsla av att det nog finns något därute, behöver ju inte krocka med vetenskapliga observationer. Det är när man försöker tvinga ner vetenskapen i en religiös-politisk kostym, som det börjar skava i de vetenskapliga skorna. Att förklara religiösa problemställningar med hjälp av naturvetenskapliga medel låter sig helt enkelt inte göras utan att göra avkall på grundläggande metodiska och logiska principer. Det går heller inte att bara acceptera existenser av saker som antagligen inte existerar. Tvivlet skall vara den fyrbåk som belyser de mörka sidorna av pseudovetenskapen.

"Utan tvivel är man inte riktigt klok", för att citera den älskade Tage Danielsson. Tvivelsutan.