måndag 3 november 2008

Kamelförtäringens natur


Efter att ha blivit av med myggen är det bara att hugga in.

Harald Cederlund har i ett par inlägg på sin excellenta vetenskapsblogg "Skor längtar ut" tagit upp några aspekter kring Naturskyddsföreningens larmrapport om växtskyddsmedelsrester i vin (SNF [OBS! PDF], Skor1, Skor2). Det senaste inlägget innehåller en mycket bra, om än enkel, riskanalys, där Harald tar upp riskerna med att förtära växtskyddsmedelsrester genom vin i förhållande till bl.a. riskerna med det alkoholintag som också är en följd därav. Jag tänker i det här inlägget ta upp förhållandet mellan olika risker och dessutom tala lite om vetenskapens förhållande till den här typen av larmrapporter. I kommande inlägg tänker jag mer specifikt ta upp förhållandet mellan vetenskap och pseudovetenskap. Det blir mycket förhållanden med andra ord, tyvärr endast platoniska.

En kort och mycket subjektiv inledning med inbakad problembeskrivning

I och med att miljömedvetandet ökade från slutet av 1960-talet (något som kulminerade i den Rousseauianska Gröna vågen-rörelsen på 1970-talet), så har medvetenheten hos allmänheten också ökat om vad vår mat innehåller. Detta gäller syntetiska kemikalier så väl som näringsämnen. Men samtidigt som Rachel Carsons varnande pekfinger fick upp ögonen på folk när det gäller kemikalieanvändningen inom lantbruket, så har kunskapen om själva livsmedelsproduktionen minskat. Färre och färre har egentligen någon aning om var brödet i butiken kommer ifrån, eller hur fläskkarrén de äter har rest för att komma på tallriken. Som agronom har jag en betydligt större kunskap inom området än de flesta. Samtidigt är informationen inte längre särskilt svårtillgänglig, du som läser det här kan ju t.ex. söka på Google och på en tusendels sekund hitta hundratusentals sidor i ämnet. Men att skilja på information som är baserad på kunskap och information som är baserad på tyckande kan vara svårt. Det har om inte annat de senaste dagarnas debatt om bekämpningsmedelsrester i vin visat.

Det finns mycket forskning inom området "matproduktionen och kemikalieanvändningen", både när det handlar om hur man effektivast använder kemikalier och hur man skall föra sig för att slippa använda kemikalier. Under efterkrigstiden var det viktigaste målet för lantbruket att producera mer och säkrare mat. Man hade krig, ransonering och svält i färskt minne, och påfund som växtskyddsmedel och konstgödsel i kombination med en mer tillgänglig teknisk utveckling gjorde att avkastningskurvorna sköt i höjden. De första u-landsrapporterna och deras fokusering på världssvälten medverkade till att lantbruksforskningen kom att handla om maximering. Västvärlden skulle utfodra de fattiga och den gröna revolutionen skulle en gång för alla göra slut på svält och krig. T.o.m. jag fick under min barndom höra att jag skulle tänka på barnen i Biafra, trots att de barn som åsyftades vid det laget nog var medelålders. Framtidstron och tron på teknikens undergörande verkan fick larmrapporter om kvicksilver i utsädet, DDT i maten och PCB i sälar att verka i det närmaste ludditiska och lantbrukarkåren kände sig påhoppade. Miljörörelsen blev en fråga om naturvård, snarare än miljövård och alternativodlingen sköttes i regel av skäggiga, miljöfanatiska tomtar som flyttat från Stockholms innerstad till ett kollektiv i Jämtland.

På 1990-talet var alternativodlingen, som den då kallades, fortfarande en dåligt utforskad produktionsform. Fram tills dess var ekologisk produktion i mångt och mycket en eldsjälsfråga. Sten Ebbersten arbetade i motvind vid SLU och det alltför stora inslaget av ovetenskaplighet hos övriga engagerade som förespråkade ett alternativt odlingssätt fick den etablerade forskarmenigheten att rynka på näsan; biodynamisk odling och ekologisk odling gick i vissa fall hand i hand och tal om en ansvarsfull odling blandades med Gaia-flummerier. Samtidigt hade den kommit att bli intressant, mycket p.g.a. 1980-talets skogsdöd (som visade sig vara en svampsjukdom), säldöd och försurningen och övergödningen av våra hav och sjöar. I en skrift från SLU talas om hur s.k. organic farming hanteras i USA på konsumentsidan (Alternativodlingsbrevet nr. 27, 1990). Där framhålls vikten av en märkning av de produkter som är, som vi nu kallar det, ekologiskt producerade. Idag har vi ju bl.a. KRAV-märkningen. Vändningen kom när det började göras undersökningar om livscykelanalyser av livsmedelsproduktionen, de odlingsmässiga vinster man kunde göra genom att återföra organiskt material till åkrarna och när man på konsumentsidan koncentrerade sig på mervärdesfrågor som djurskydd och hållbarhet i produktionen. Efter det har mycket av forskningen kommit att röra sig kring hur man utan att förlora i avkastning och kvalitet kan minimera användningen av växtskyddsmedel. Idag är ekologiskt lantbruk ett begrepp och något som går att se resultatet av i var mans livsmedelsbutik, och ekologisk mat har visat sig vara lika nyttig eller onyttig som konventionellt producerad dito (SLV). Men det verkar ändå som om 1990-talets tal om ekomatens helbrägdagörande förmågor lever kvar och det har visat sig svårt att göra sig av med de mysicistiska inslagen i både produktion, information och forskning (VoF, SLU [Den beryktade trädgårdstomteuppsatsen, OBS! PDF], Medvetenskap, UNT).

En om möjligt ännu kortare och ännu mer subjektiv blick på vetenskapens natur

Svaret tror jag ligger i folks uppfattning om vetenskapen som begrepp och institution. Vetenskapens kärna är ifrågasättandet och komplicerandet av vedertagna begrepp. Istället för att erbjuda absoluta svar på svåra frågor, erbjuder vetenskapen en bild av hur vi för tillfället tror oss förstå att saker fungerar. En god forskare vet att hon inte vet allt, och förhåller sig därför ödmjuk inför möjligheten att hennes slutsatser en dag kan visa sig vara felaktiga. Dessutom vet hon om att hennes egen förståelse och åsikt oundvikligen påverkar henne från försöksplanering tills dess att data är processade och en slutsats skall dras. Det är därför det är så viktigt att i så stor grad som möjligt vara objektiv i sin forskning och att arbeta med en sådan transparens, att andra forskare lätt kan se vad som är dåligt och vad som är bra i ett arbete.

Men ett välavvägt, strikt forskningsbaserat svar på brännande frågor är varken högljudda eller lätta att ta till sig. Få vill veta att saker är komplicerade, utan vill hellre få handfasta råd och absoluta sanningar som svar på sina frågor. Och det är här det blir svårt. För vad många debattörer erbjuder är just korta, enkla och allomfattande svar på oerhört komplicerade spörsmål. Det låter så rätt, och det låter så bra, men är egentligen bara ett personligt tyckande förklätt i vetenskapens hamn.

Ett exempel är förhållandet mellan traditionell medicin och homeopatisk medicin. Traditionellt producerade mediciner från t.ex. AstraZeneca går igenom en rigorös kontroll innan de får säljas på apotek. Alla biverkningar skall rapporteras och är det minsta misstanke om att något inte står rätt till, så återkallas produkten. Efter att patenten är lösta brukar också forskningen ta upp aspekter som läkemedelsbolaget inte har tittat på. Man får med andra ord en god, sammansatt och nyanserad bild över hur ämnet verkar, vilka positiva och negativa sidor det har, och om det föreligger någon risk för resistensutveckling, etc. Homeopatiska mediciner däremot undergår inga sådana kontroller, utan försäljs med endast det producerande företagets överord som informationsbas. Det talas om mekanismer och funktioner som låter väldigt vetenskapliga, men som i själva verket är långtgående och tvivelaktiga slutsatser som aldrig ens har undersökts.

Ställer man dessa två mediciner bredvid varandra, ser man att den ena framställs som att den bara har positiva effekter, medan den andra både har positiva och negativa effekter. Resultatet blir att den traditionella medicinen låter farligare än den är. Folk är helt enkelt inte cyniska nog när de erbjuds guld och gröna skogar. Om något sägs vara enbart positivt eller involverar "krafter som vi inte känner till", så skall man dra öronen åt sig. Samma källkritik skall appliceras på alternativa mediciner och metoder, som på konventionella diton.

Växtskyddsmedelsrester i vin är ett förhållandevis litet problem om man jämför med andra risker, något som Harald visar i sin lilla analys.

Slutsats
Riskerna med gifter i vin kan vid normalkonsumtion graderas enligt följande (från högst risk till lägst risk): tungmetaller>alkohol>ochratoxin A>bekämpningsmedelsrester

Tidigare har det varit svårt att få en samlad bild över situationen i Europa, men sedan den 1 september gäller nya, generella bestämmelser inom EU om gränsvärden för kemikalierester i livsmedel (EU1, EU2 [OBS! PDF på eng.]). Man har också upprättat en databas för att intresserade konsumenter skall kunna finna information om vilka växtskyddsmedel som används för vilka produkter, och dessutom få en överblick över gränsvärden etc. (Pesticide EU-MRLs Database). Detta tillsammans med liknande forskning på grönsaker, mjölk etc., ger bilden att problemet med kemikalierester i mat generellt sett är mycket litet. Särskilt om man jämför med risken för t.ex. bakteriesmitta på grund av felhantering i hemmet eller allergiska reaktioner vid intagandet av maten.

Samtidigt kan jag på ett känslomässigt plan tycka att en så liten användning som möjligt av växtskyddsmedel inom lantbruket är att föredraga och att jag helst av allt inte skulle få i mig något annat än det som utgör själva den organiska produkten. Problemet blir för mig som konsument att särskilja på mitt tyckande - och hur det får mig att dras till och hålla med en viss sida av debatten - och mitt vetande. Att klara av det är nog det som i dagligt tal kallas "bondförnuft", d.v.s. att utifrån ett samlat intryck av tillgängliga data kunna ta ett känslobaserat beslut. I mitt fall blir det: Ja, jag förstår att riskerna med bekämpningsmedelsrester i vin är små, men miljö- och resursutnyttjandevinsterna med det ekologiskt producerade vinet är ändå så stora att jag väljer att köpa det.

Ett i det närmaste obcent subjektivt avslutande raljeri

Men allt är en fråga om tolkningar. För själva larmrapporterna är egentligen inte larmrapporter från början (KemI). De är oftast väl genomförda och nyanserade studier av en fråga, där både de positiva och negativa sidorna läggs fram på ett så objektivt sätt som möjligt. Vad som gör dem till larmrapporter är hur intresseorganisationer och media väljer att presentera dem. Naturskyddsföreningen valde att ropa varg så att det hördes härifrån till Kamtjatka, Livsmedelsverket valde att ställa sig frågande till om man över huvud taget kunde tala om någon risk, eller om folk ens dricker vin, och Karin Bojs spärrade som vanligt upp ögonen och undrade vad Naturskyddsföreningen gapade om (SNF, SR, DN). Av alla författare och debattörer som jag har läst kommentarer av i den här frågan, har bara Harald försökt att genomlysa frågan och ta ett samlat grepp om vad som egentligen står i rapporten och hur det skall tolkas på ett nyanserat sätt. Övriga inlägg i debatten har antingen varit på Naturskyddsföreningens sida eller på Livsmedelsverkets sida. Alla vi kroniska mittemellanmänniskor har fått försöka plocka upp de smulor av relevans som fallit av pajerna när de har passerat oss i sin färd mot endera motståndarsidan.

För en sak har alltid fascinerat mig när det gäller vårt förhållande till larmrapporter i allmänhet och till risker i synnerhet. Vi kör bil i hastigheter som vi egentligen inte kan hantera, vi bor i städer där vi dagligen andas in smuts och giftiga partiklar, vi äter mer och mer fett, socker och salt samtidigt som vi i allt högre grad sitter och ser våra feta arslen växa under oss, vi cyklar på glanshala gator utan cykelhjälm på huvudet, vi dricker oss drängfulla bara för att i nästa stund utan flytväst och utan lanternor puttra iväg på böljan den blå, och vi knullar utan kondom så till den milda grad att könssjukdomsspridningen ökar igen efter flera års minskning. Och så blir vi upprörda och livrädda över knappt mätbara spårmängder av bekämpningsmedel i vin, rädda eftersom den tomat vi har köpt är en GMO-tomat, och dessutom är vi så dåligt upplysta att vi tror att våra barn skall bli autistiska av mässlingsvaccin.

Är vi verkligen så urbota korkade? Har eget tyckande ersatt förnuftet? Har tron på att det är vår rättighet att få allting berättat för oss ersatt förståelsen för att vi faktiskt har en skyldighet att själva ta reda på saker? Har andliga hokus pokus-metoder ersatt oberoende vetenskapliga undersökningar? Och har Bobbys död i Dallas verkligen slätats över av en scen där han kommer ut från duschen? Svaret är ja. Åtminstone på den sista frågan.

Vi måste undersöka det filter genom vilket vi granskar vår omvärld. Jag menar inte att vi skall sluta sila mygg. Men det är dags att sluta äta kamel.

[Uppdatering]: Efter tips av Harald har jag lagt till lite länkar till stycket om mysticism.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

3 kommentarer:

Harald Cederlund sa...

Du lever verkligen upp till det jag skrev i min lilla blänkare om din blogg häromdagen: du skriver både underfundigt och insiktsfullt!

”En god forskare vet att hon inte vet allt, och förhåller sig därför ödmjuk inför möjligheten att hennes slutsatser en dag kan visa sig vara felaktiga.” - Detta gäller ju såklart även mig och min bedömning– nya forskningsrön kan ju såklart komma att ändra min bedömning! (För närvarande känner jag mig mest osäker på de där tungmetallvärdena – jag tycker att de låter som om risken från tungmetaller är orimligt hög – ska titta lite närmre på det där.)

När det gäller det s.k.” bonnförnuftet” så tycker jag också att det är svårt. Jag köper ofta ekologiska livsmedelsprodukter, kanske inte så mycket för att jag kan motivera att de är bättre som för att jag inbillar mig att ekologiska varor generellt är odlade med mer omsorg (vilket ju som bekant – åtminstone på ett känslomässigt plan är viktigare). Jag har tänkt att jag någon gång ska göra en litteraturgenomgång – och verkligen gå igenom fördelar och nackdelar med ekologisk odling – allramest egentligen för att skaffa ett vettigt beslutsunderlag för mitt veliga själv (men än så länge har det inte hunnits med.

Mikael Hiort af Ornäs sa...

Jag brukar berätta för mina studenter att när jag började läsa biologi 1993, så var DNA-tekniken fortfarande förhållandevis grovhuggen, begreppet svampar inbegrep organismer som nu anses tillhöra helt andra organismgrupper och evolutionsteorierna var strikt darwinistiska. Det händer fortfarande att jag stöter på saker i artiklar och pek som jag häpnar över p.g.a. att de inte bara har ett nytt sätt att hantera ekologiska begrepp, utan dessutom i sin tur bygger på förnyade idéer. Jag älskar botaniken, växtproduktionsläran, växtpatologin och ekologin, och jag känner mig ödmjuk och inte så lite hedrad inför det faktum att jag får stå mitt i en av de mest omvälvande tidevarven i de ämnenas historia. Elias Fries hade tappat varenda dubbelhaka om han hade fått se det här :)

Harald Cederlund sa...

Förresten: På tal om de mysticistiska inslagen... har du läst det där examensarbetet? Medvetenskap har annars lagt upp en kopia.

En omistlig publikation för den som vill förstå det där med andlig växtodling - jag ska se om jag inte hinner läsa den imorgon!