måndag 17 november 2008

Om parasiter och bolltrillande bensinbolag


-Tira! De' va'ren här kulan som Haglund joxa' in i netet.
-Va' schuckert! Får ja' den hystar ja' in ett fälgkors me' soppan!
-Nä, då blir stabben lack. Men de' e' rätt vajert, va?
-Vajert!


Nyss hemkommen från Östersund, kan jag konstatera att det finns parasiter som har det kärvt här nere i söder. Dels björkhäxkvastsvampen (Taphrina betulina), som föredrar glasbjörk (Betula pubescens) före vårtbjörk (Betula pendula) och därför dominerar det östersundska stadslandskapet med sina auxinstinna skottbollar i glasbjörkarnas lövlösa kronor. Dels kulturarbetarna som rasar mot den i deras ögon alltför marknadsliberala kulturpolitiken, och som därför har gjort en egen, kompletterande, utredning om kulturen i dagens samhälle (DN, DN1). I DN utbrister Niklas Rådström: "Vi är inga lata parasiter!" (DN2).

Jag är inte alls insatt i ämnet, men jag antar att han menar att de är hårt arbetande parasiter. Det är precis vad T. betulina och många andra svampar också är. De jobbar oförtrutet på för att försöka överleva, och oftast sker det utan att det syns några spår av den aktiviteten på värdväxten. Men oavsett om svamparna syns eller inte, eller om följderna av deras parasiterande syns eller inte, så är de en omistlig del av det vi lite slapphänt brukar kalla den biologiska mångfalden. Jag känner en del kulturarbetare inom olika skrån och med skilda kompetenser och ambitioner. De allra flesta av dem kan inte försörja sig på sin konst, utan måste jobba dubbelt för att över huvud taget gå jämnt upp. Det beror inte på att de inte är duktiga nog, utan snarare på att folk i allmänhet inte vill betala vad konsten faktiskt kostar, vare sig det är finsnickerier eller abstrakta skulpturer av skumbananer. Att tillverka konst och hantverk av god kvalitet kostar tid och därmed pengar för konstnärer av alla ismer och inriktningar. En stor del av dem slås ut redan idag. Jag anser att vi måste ha råd att stödja åtminstone några av de som är jätteduktiga, men likförbannat hänger på repen. Att helt och hållet marknadsanpassa en bransch som inte låter sig anpassas till den marknad som avses, leder i värsta fall till en magnifik enfald i den kulturella floran (SvD1, SvD2). Låt oss arbeta för en kulturell mångfald som vi arbetar för en biologisk mångfald!

Parasiter som orsakar symptom hos värden kallas patogener, eller sjukdomsalstrare. Socialstyrelsen har tydligen fram till nu ansett att transvestiter lider av en psykisk störning och därmed är sjuka (SvD3, Dagen, DN3). Själv har jag inga problem med män som klär sig i kvinnokläder, jag blir snarare nostalgisk. Ja, jag känner ju ingen transvestit (vad jag vet), men varje gång jag ser en transvestit så tänker jag på Julia Cæsar. Inte för att hon var transvestit (eller såg ut som en), utan för att hon var med i "Flickan i frack" (båda, d.v.s. 1926 och 1956), där hon agerade statarhustru. Notabelt är att den första, svartvita, versionen regisserades av en minst lika parant och beundransvärd kvinna som fru Cæsar, Karin Swanström. År 1947 var Julia Cæsar med i filmen "Det kom en gäst", den enda film som Stieg Trenter (åtminstone officiellt) skrev manus till. "Det kom en gäst" har dessutom den goda smaken att ha en rollfigur som är agronom!

Jaha, undrar ni irriterat, vad har "Det kom en gäst" att göra med män i kvinnokläder? Jo, 1947 var också året då det svenska bensinbolaget Koppartrans såg dagens ljus. Det har dessvärre gått i graven, liksom flera av min barndoms bensinmackar. Därför blev jag lite extra glad när BP kvalade till sig en allsvensk plats i fotboll för nästkommande säsong (DN4, SvD4). Förutom namnet har klubben föga gemensamt med BP:s gamla bensinmackar. Tröjorna är visserligen oljekletigt rödsvartrandiga, men eftersom jag är hammarbyit, så föredrar jag bensinbolaget BP:s grönvitgula grafiska profil framför fotbollslaget BP:s dito. Jag vill därför gärna uppmärksamma klubbledningen på följande förslag.

Bensinbolaget med samma förkortning hade en maskot, som var väldigt trevlig. Det var någon slags anemisk och hårlös nisse med vattenskalle, mycket propert klädd och väldigt barnvänlig. Han har ju varit arbetslös sedan BP-mackarna försvann från de svenska stadsmiljöerna, varför det vore en storstilad gest i dessa kristider att göra honom till BP:s (fotbollslaget) maskot.


En ny sejour i Allsvenskan kanske blir en andra chans för den här bortglömda maskoten?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Inga kommentarer: