fredag 28 november 2008

Experimentell design


Experimentellt designade mumindräkter. Tove Janssons egen teckning om arbetet med Svenska teaterns i Helsingfors uppsättning av Mumintrollet.

Idag fick jag ett e-brev vars titel var "Lunchseminarium: Experimentell design". Jag hoppade till en smula och muttrade buttert för mig själv att det var ju själva tusan vad det regnar skapelsehypoteser nuförtiden och ha ett seminarium om en av dem på arbetstid och dessutom vid mitt eget universitet och blir aldrig kaffebryggaren klar någongång och det var väl för väl att jag inte hade hunnit få något kaffe eftersom jag antagligen hade satt det i vrångstrupen och titta där är en blåmes. När jag hade lugnat mig en smula (vilket skedde ungefär en halv sekund efter att jag hade sett brevet, jag är mycket kortsint), öppnade jag brevet och förstod att det hade skett ett översättningsmisstag. Seminariet skulle handla om vad på engelska kallas "experimental design" och på svenska "försöksupplägg" eller möjligen "experimentutformning".

Även om det låter intressant, tycker jag nog att experimentell design låter ännu roligare. Det skulle nästan behövas en sådan skapelsehypotes för att liksom fylla upp det lilla utrymmet mellan kreationismen och intelligent design. Kreationismen menar ju att Gud skapade världsalltet med omnejd under sex dagars lättsamt arbete, som ett skolprojekt ungefär, fast utan redovisningskravet, medan intelligent design-folket anser att det kan ha tagit lite längre tid än så, kanske några hundra miljoner år, men att det ändå är Gud som skapade allting och att han dessutom skulle gjort det samtidigt som han var spritt språngande intelligent.

Emellan dessa skulle jag vilja pressa in hypotesen om experimentell design. Den experimentella designen grundar sig i det faktum att världen inte fungerar särskilt bra. Det händer hela tiden nya saker som förändrar jorden, saker som vi människor inte kan styra över. Dessutom har vi sett oss tvugna att justera den ursprungliga skapelsen för att den inte skall ta kål på oss. Vi pillar och pillar, men alla justeringar vi människor gör leder bara till nya problem. Alltså: Världen är inte särskilt intelligent designad. Men eftersom Gud enligt religiösa bedömare måste finnas (och vem är jag att ifrågasätta så många människors åsikt, även om ingen av dem faktiskt har några belägg för Guds existens), och eftersom samme Gud enligt samma bedömare måste ha skapat universum och dess förorter, så hamnar vi i ett tomrum mellan idén om Gud som skapare (kreationism) och Gud som Alvar Aalto-wannabe (intelligent design). Vi är designade, men det finns idiotiska parametrar i upplägget som en perfekt skapelse inte hade haft.

Frågan är då om Gud tänkte sig en slags IKEA-jord, där alla delar finns, men blev felaktigt monterade, eller om jorden mer är att likna vid ett jättelikt experiment och att vi bara är populationsekologiska data för den store Vetenskapsguden i skyn? Jag lutar åt det senare. Min teori är att Gud knopade samman universum och dess omgivande trakter antingen som ett pilotförsök eller som ett fullskaligt experiment, men där resultaten ännu inte har redovisats. Gud kanske tänker använda erfarenheterna från vårt expeiment till att skapa ett mycket bättre universum någon annanstans.

Eller så finns inte Gud. Vilket verkar rimligast? Jag håller nog på den enda verkliga och vetenskapligt prövbara teori som vi har om hur livet uppkommer och förändras, evolutionsteorin. Vad övrigt är, är myter.

Inressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 26 november 2008

För hybrider är det ständigt sommartid


Exempel på heteros (hybridvigör). Arabidopsishybriden (mitten) är större än dess föräldraplantor (t.v. och t.h.). Foto: Jeff Chen/Nature

Korsningar mellan två föräldraplantor betyder ofta hälsa och välgång för avkomman. Den vetskapen har utnyttjats under flera tusen år inom lantbruket, skogsbruket och trädgårdsbruket. Idag är nästan alla lantbruksgrödor högförädlade varianter av ett antal föräldraarter och i USA är all majs som odlas hybridmajs. Ett praktexempel för svenskt vidkommande är den uppländska vallörten (Symphytum x uplandicum), som är så till den milda grad lyckosam att dess föräldraarter äkta vallört (S. officinale) och fodervallört (S. asperum) undan för undan har konkurrerats ut. Varför hybrider ofta uppvisar en så markant bättre livskraft, det har länge varit något av ett mysterium. Den förste som beskrev hybridvigör, eller heteros, mer i detalj var Charles Darwin, år 1876, och fenomenet studerades intensivt i början av förra seklet. Men nu har ett forskarlag under ledning av Jeffrey Chen vid University of Texas i Austin, kunnat påvisa några av de mekanismer som gör att bl.a. hybrider som lantbruksgrödor växer sig större och blir friskare än föräldraplantorna (Zhongfu et al., 2008 [Nature], e!, UPI, ScienceDaily).

Genom att korsa fram hybrider och allotetraploider (allo: från olika föräldraarter och tetraploid: med fyrdubbel kromosomuppsättning) av Arabidopsis thaliana och A. arenosa har Chen och hans forskarlag funnit, att dessa uppvisar ett flerfaldigt ökat uttryck av två gener, cirkadian clock associated 1 (cca1) och late elongated hypocotyl (lhy), och ett flerfaldigt minskat uttryck av två reciprokala regulatorer, timing of CAB expression 1 (tce1) och gigantea (gi), vilka alla är kopplade till den s.k. cirkadiska rytmen (även dygnsrytm, biorytm, cirkadiska klockan).

Den förhöjda aktiviteten på gennivå observerades under dagtid. Hybriderna hade ett ökat uttryck av gener som är inblandade i fotosyntes och stärkelsemetabolism. Man kunde också se att de hade extra mycket klorofyll och en större stärkelseinlagring. Följden blev att hybriderna inte bara ökade i biomassa, utan även att de blev friskare och spänstigare än sina föräldraplantor. De två regulatorerna, båda transkriptionsrepressorer, var däremot kraftigt undertryckta under dagtid i hybriderna, vilket ytterligare ökade på effektiviteten i fotosyntesen och i stärkelsemetabolismen.

Artikelförfattarna menar att det faktum att de stora växtfysiologiska skillnaderna på gennivå mellan föräldraplantorna och deras avkommor observeras under dagtid, pekar på att hybridernas respektive cirkadiska rytmer har förändrats och att sådana förändringar sålunda har en evolutionär fördel. Regulatorerna som undertrycks har dessutom tidigare kopplats till den cirkadiska rytmen (vilket bl.a. framgår av namnet på en av dem).

Chen hoppas att deras resultat skall leda fram till nya genomiska och bioteknologiska verktyg, för att kunna hitta och korsa fram fler och bättre hybrider. Till e! säger han:

"Man kan t.ex. tänka sig att screena föräldraplantor för de här generna och välja de som kan ge de bästa hybriderna. Allt detta kan göras inom ramarna för den traditionella förädlingen och kunde bli ett viktigt verktyg i arbetet med att ta fram bioenergigrödor med större biomassa och livsmedelsgrödor med högre avkastning."

Zhongfu Ni, Eun-Deok Kim, Misook Ha, Erika Lackey, Jianxin Liu, Yirong Zhang, Qixin Sun & Z. Jeffrey Chen. 2008. Altered circadian rhythms regulate growth vigour in hybrids and allopolyploids. Nature, Nature advance online publication 23 November 2008 (Abstract, Supplementary Information (OBS! PDF), Supplementary Table 1 (OBS! XLS)).

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

fredag 21 november 2008

Lästips: Medvetenskaps E-post, nu med tillsatt sund skepsis


Ja, så här går livsmedelsproduktionen till. I alla fall enligt Aftonbladet.

Jag vill passa på att tipsa om Medvetenskaps inläggsserie om den irrationella skräcken för tillsatser i mat (Medv1, Medv2, Medv3). De tar avstamp i Aftonbladets kampanj mot tillsatser i livsmedel, en kampanj som andas hysteri, okunskap och pseudovetenskap (AB1, AB2, AB3, AB4, AB5). "Naturliga" livsmedel ställs mot "syntetiska" och man ser rätt snabbt att förståelsen är mycket låg för 1) hur råvaruproduktionen går till, 2) hur råvaruförädlingen går till och 3) i vilken utsträckning vi själva faktiskt tillsätter kemiska ämnen när vi lagar mat i hemmet. Aftonbladet lutar sig dessutom mot en enskild författares åsikter och det faktum att artikelförfattaren själv känner obehag inför E-ämnestillsatserna.

Jag har tidigare skrivit om källkritik i samband med det s.k. vinlarmet (Skor1, Skor2, Sällsam), men vill återigen trycka på vikten av sådan. Köp inte "larmens" argument bara för att det låter enkelt och självklart, utan fråga dig istället vilka som larmar, hur de larmar och vad de vill uppnå med larmet. Läs in dig på ämnet, både för och emot, och var lite hälsosamt småskeptisk. Ibland är det helt rätt att köra igång Hesa Fredrik och kasta sig i skydd, men för det mesta räcker det med att harkla sig, stanna upp och tänka efter.


Eat My Fear. Konstnär: David Lynch.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

A Mouse Named Sue


Näsvisa möss vet vilket kön de tillhör. Det vermonasala systemet (t.v.) och det "vanliga" doftsystemet (MOE, t.h.). Bild: Catherine Dulac

Är du man eller mus? Ja, i vanliga fall är det en enkel fråga att svara på för de flesta möss, förutsatt att de förstår och talar svenska. Men för en förkyld mus i en parfymaffär kan det vara lite knepigare. Nature rapporterar att Catherine Dulac och hennes forskarlag vid Harvard har funnit att mössens könstillhörighet sitter i näsan. Eller rättare sagt, att doftsignaler är en grundsten i hur möss identifierar sin könstillhörighet och andras (Nature, Science).

Möss har två doftsystem, ett huvudsystem som kallas main olfactory (MO) och som används för att hitta föda etc., och det veromonasala systemet (VN) som uppfattar feromondoftsignaler. Det är det sistnämnda som har hand om könsidentifieringen av den egna individen och andra möss. Dulac och hennes doktorand avlägsnade det veromonasala organet (VNO) hos både hanliga och honliga möss, dels genom att använda ett virus och dels genom att ta fram knockoutmöss där VNO saknades. De gjorde även samma sak med MO-epitelet (MOE).

De hanmöss där VNO saknades blev bisexuella. De parade sig med honmöss precis som vanligt, men försökte även para sig med andra hanmöss. Om istället MOE sattes ur spel, så tappade hanarna helt lusten att para sig.

Hos honmössen var resultaten ännu mer omvälvande. När VNO saknades fick de hanliga beteenden, de försökte bestiga andra möss, både hanar och honor. De blev alltså transsexuellt bisexuella. Dulac säger till Science:

"Folk har alltid antagit att manliga och kvinnliga hjärnor har särskilda nervbanor för sexualitetsspecifika beteenden. Men den enkelhet med vilken [mössens] nervbanor kan ledas om, pekar på att så inte är fallet."

Forskarna hoppas nu att de här resultaten skall öka kunskapen om vad det är som gör att vi känner oss som män eller kvinnor, en egenskap som således är skild från sexuell läggning. Förhoppningsvis kan det här få transsexualitet att bli mindre av ett mysterium och öka förståelsen hos och för de som känner sig födda med fel kön.

Kimchi, T., Xu, J. & Dulac, C. .2007. A functional circuit underlying male sexual behaviour in the female mouse brain. Nature, 448:1009-1014.


Johnny Cash har gjort en sång om våndan av att som pojke ha ett flicknamn: "A Boy Named Sue"

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

onsdag 19 november 2008

Apropå populärvetenskaplig populationsekologi


Hur många människor kan jorden härbärgera?

På Martins utmärkta blogg Aardvarchaeology har det under ett par dagar rasat en debatt kring ett inlägg om populationsekologi, eller mer precist, om begreppet bärkraftig population. Tyvärr fick debatten redan från början lite snedtändning, mycket beroende på att Martins inlägg var i debattform, medan några av kommentatorerna trodde att exemplet i hans inlägg skulle tolkas bokstavligt och därför startade en semantisk debatt. Jag tänker i det här inlägget ge en kort översikt över de ekologiska begrepp som berör Martins exempel och till sist göra en egen kommentar till exemplet.

Martins exempel lyder i översättning:

Det finns ingen möjlighet för ett ekologiskt hållbart mänskligt liv på jorden med en global population större än en miljard människor. Det ekologiska avtrycket per capita spelar inte någon större roll i det läge som nu är.


Även om vi fryser vår nuvarande populationsstorlek och återgår till någon slags stenålderslivsstil, så är det ändå kört också på kort sikt. Om vi däremot slutar upp med att skaffa så många barn och återgår till en global population om några hundra miljoner människor, så kan vi vältra oss i lyx och konsumera så mycket vi vill utan att det längre spelar någon roll.


Du behöver inte återvinna mjölkpaket. Vad du behöver är istället att övertyga folk om att inte skaffa barn. Två bra sätt att göra det är att ge alla kvinnor åtminstone en gymnasieutbildning, och att övertyga den katolska kyrkan att preventivmedel är en skänk från ovan.


Populationen kommer naturligtvis att gå ner vad det lider. Vi väljer om det skall ske genom att vi skaffar färre barn, eller genom att miljarder av människor dör i katastrofmässiga former. [Övers. från engelskan, Only Population Size Really Matters for the Environment]


Ekologiska begrepp i inlägget


Ekologisk-biologiska begrepp som art, individ och population, används ofta slarvigt. En samlad definition som inbegriper alla organismer låter sig inte göras, och det är därför viktigt att man anger vilken organism man talar om, vilka metoder man använt för att beskriva den och de geografiska, genetiska och sociala/politiska aspekterna som vägs in i begreppet. Dessutom finns flera av begreppen också inom t.ex. statistik, medicin och ekonomi, där de används i andra kontexter.

Listan nedan är ett försök att i generella termer ändå definiera några begrepp som ofta används i en ekologisk kontext, med det förbehållet att det gäller organismer som förökar sig sexuellt. Asexuell förökning ("kloning") och kombinationen av sexuell och asexuell förökning hos organismer ställer till det när man skall försöka definiera basala begrepp som art och individ. Artbegreppet är ett i sig så stort ämne för diskussion att jag lämnar det utanför den här gången. Martins artikel rör människan, och det är en art som de flesta av oss känner tillräckligt väl för att kunna skilja från andra arter.

Individ

Individen är grundstenen i en population. En individ anses oftast vara en enskild organism som är fysiskt avgränsad i rummet och i det genetiska materialet, d.v.s. unik som fysiskt objekt och genetisk kod. Men begreppet är komplicerat. Med människan är individen oftast lätt definierad eftersom vi avgränsas i rummet av huden och skiljer oss utseendemässigt. Men siamesiska tvillingar som delar på ett eller flera organ, talar man ju oftast om som två olika individer (förutsatt att båda lever). Likaså enäggstvillingar som i stort sett har likadana genom och därför ser likadana ut. Den här typen av specialfall gör att vi måste utöka begreppet till att inrymma också mer abstrakta aspekter, som personlighetsdrag och "själ", i alla fall när det gäller människan.

Ett annat exempel på organismer där individbegreppet är mångfasetterat är lavar. De består av vardera en svamp och en alg i en ömsesidigt gynnsam symbios. Här är individen laven skild från individerna algen och svampen. För att få någon slags rätsida på systematiken sorterar lavar under svamparna, eftersom det är svampen som i regel står för den största spridningen och dessutom förökar sig sexuellt.

Hos klonala organismer kallas en klonal individ för ramet. Vill ni få en praktisk demonstration av det komplicerade komplexet individ:ramet, så kan ni ta sticklingar av en pelargonplanta och plantera dem i separata krukor. Sätt er sedan ner framför krukorna och fundera på om de nya plantorna är egna individer, eller om de egentligen är samma individ som moderplantan. Genetiskt är de ju identiska, men de sitter inte längre ihop.

Population

Population är ett ekologiskt begrepp som beskriver en grupp individer på samma systematiska nivå (art, släkte, familj, ordning etc.). Oftast används begreppet för att beskriva en geografiskt och/eller genetiskt samlad grupp individer av samma art.

En lokal population inbegriper alla individer av en art inom ett begränsat område, avdelat av någon slags naturlig barriär eller social struktur. En global population inrymmer samtliga individer av en art. I de fall den globala populationen bara finns på en enda lokal eller inom ett begränsat område, så sammanfaller begreppen. Ett exempel är fågeln Kagu (Rhynochetos jubatus) där världens samtliga individer finns i ett litet område på bergssluttningarna i Nya Kaledonien.

Att kunna definiera en genetiskt avgränsad population förutsätter ofta också en tydlig geografisk avgränsning. Men hos människan behöver avgränsningen bara vara social, eftersom vi ju är en art som kan skapa abstrakta skiljelinjer.

Hos klonala organismer kallas den globala klonala populationen för genet. De många krukorna med genetiskt identiska pelargoner som du planterade i avsnittet om individbegreppet, utgör alltså en genet.

Metapopulation

En metapopulation utgörs av en grupp populationer som interagerar geografiskt, genetiskt och socialt, d.v.s. där individer rör sig mellan populationer. Metapopulationer kan sedan i sin tur ingå i högre nivåer med grupper av metapopulationer. Begreppet används när man inte kan klumpa ihop mindre populationer och tala om dem som en enda stor population, t.ex. om de är geografiskt skilda åt eller är starkt socialt separerade. Onlinespelet Travian är ett bra spel om man vill få en (mycket förenklad) bild av hur metapopulationer fungerar.


Travian är ett onlinespel för den som vill studera populations- och metapopulationsekologi i en starkt förenklad och färgglad form.

Bärkraftig population

Bärkraftig population är ett begrepp som avser att ange det högsta och lägsta antal individer i en population, som kan leva i det ekosystem, geografiska område, sociala sammanhang och i den genetiska populationsstruktur som de befinner sig i, utan att drabbas av negativa bakslag. Som ett exempel kan nämnas att en alltför liten population kan drabbas av inavelsdegeneration, och en alltför stor population kan drabbas av brist på duglig föda. Utvecklingen från enstaka individer till den övre gränsen för en populations bärkraftighet brukar beskrivas av en logistisk kurva, där den översta platån landar på det högsta antal individer som kan utgöra en bärkraftig population.


Den relativa förändringen av antalet individer i en population brukar beskrivas med en logistisk kurva.

Sett över tid pendlar ofta storleken av en given population mellan dessa två extremer. I vissa fall hamnar populationer i en återvändsgränd när de begränsande faktorerna blir alltför stora. Så kan t.ex. en starkt inavlad population ofta inte räddas av enstaka tillskott av genetiskt material i form av nyinflyttade individer. Ett engelskt begrepp för motsatsen, när populationen blir så stor att den plötsligt kraschar, är tipping over. Det kan t.ex. ske om en population blir så stor att all föda konsumeras och födan ifråga blir så påverkad att den inte kan komma tillbaka.

Ekologiskt avtryck

Det ekologiska avtrycket eller ekologiska fotavtrycket (jfr. eng. ecological footprint) är ett begrepp som lanserades 1992 som en modell för att beskriva hur en individ, population eller företeelse påverkar sin omgivning, lokalt och globalt, och de ekologiska och klimatologiska systemen (Rees, 1992).

Om Martins exempel

Martin tar avstamp i det faktum att vi blir allt fler människor på den begränsade yta som jorden tillhandahåller. Oavsett om vi minskar vår konsumtion av tillgängliga resurser, så kommer en allt större population människor att behöva ta mer och mer tillgångar i anspråk. Redan nu inkräktar bosättningsytan på odlingsytan, och odlingsytan på de "naturliga" ekosystemen. Genom bl.a. ett metodiskt förädlingsarbete, har vi människor fått möjlighet att odla mer på mindre ytor. Men det ökade globala utrymmet i tillgångar har ätits upp av en klassisk ekologisk respons på bättre villkor, en kraftig global ökning av poulationsstorleken.

Så, vad göra? Martin svingar med yxan mot ett par av de tydligaste problemen: I-världen och u-världen. Vår (i-världens) överförbrukning av jordens resurser har under lång tid möjliggjorts av att u-världens befolkning har svultit och dött för vår skull. Jag menar inte att vi skall skämmas över detta faktum, inte heller att vi skall glädjas, utan konstaterar kallt att så är fallet. Jag är heller ingen stor tillskyndare av socialdarwinism eller rasbiologi. Även om det går att applicera strikt ekologiska modeller på mänskliga populationer, så har vi utvecklat förmågor som låter oss ta moraliska ställningstaganden där vi vad det gäller andra organismgrupper tar rent kamerala beslut. Vi kan inte lösa överbefolkningen genom att döda människor, eller låta dem dö. Nej, vi måste hantera den här frågan på ett etiskt, och samtidigt rationellt vis.

Martin nämner två viktiga verktyg i det mänskliga snickarbältet: Utbildning av världens kvinnor och användandet av preventivmedel. Båda två för att minska barnafödandet. En hög utbildningsnivå har visat sig vara ett effektivt sätt att minska barnafödandet i de länder som satsat på det, t.ex. Sverige. Både studier och arbete bidrar till att försena tillkomsten av det första barnet i en familj. En hög utbildningsnivå bidrar bl.a. till en större medvetenhet om hur barn blir till, att det finns preventivmedel och hur samhället fungerar. Men framför allt kan utbildade och yrkesverksamma kvinnor oftare ha en mer framträdande roll i familjen, göra sin röst hörd och kräva sin rätt till ett eget liv och en egen karriär. Preventivmedelanvändningen i förhållanden där parterna är mer jämställda, är betydligt högre än i förhållanden med en starkt dominerande part.

Men till skillnad från Martin anser jag att idén om det ekologiska avtrycket fortfarande är giltig. För det går inte att lösa ett så komplext problem som den mänskliga överlevnaden på jorden, bara genom ett par enkla handgrepp. Oavsett om vi får ner populationsstorleken till en bärkrafitg nivå, så beror den nivån på hur vi hanterar vår omgivning. Människan är en organism som handgripligen gör om sin omgivning, så att den skall passa henne. Vi bygger städer, bryter upp ny odlingsmark, anlägger plantager, flyttar floder och fyller igen sjöar. Tanken med begreppet ekologiskt avtryck är att ge en ökad förståelse för alla de små saker omkring oss som påverkas av hur vi lever. Den tanken måste finnas med i beräkningarna när vi nu försöker förändra vårt sätt att leva för att spara på de resurser vi behöver (rent vatten, biologisk mångfald, odlingsarealer etc.) och för att minska den enorma klyfta som går mellan i-världen och u-världen. Det är dags att våga ta obehagliga politiska beslut på global nivå, att t.ex. tillåta GMO-grödor, skydda vissa naturresurser och att sikta mot ett globalt sett lägre barnafödande.

Jag har tur. Jag har det förhållandevis bra ställt, jag är välutbildad, har inga barn och lider ingen brist på vare sig mat eller vatten. Det jag kan göra för att hjälpa till är framför allt att minska min totala energikonsumtion och min användning av naturresurser. Detsamma gäller Sverige som land och Europa som kontinent.

Dixi.



Rees, W. E. 1992. Ecological footprints and appropriated carrying capacity: what urban economics leaves out. Environment and Urbanisation, 4(2), Oct. 1992. [länk till artikeln: EaU]

Och helt ickeapropå: En annan mycket bra arkeologiblogg är Åsas Ting och tankar. Kom, kom, Hubertus katt och surfa dit! :)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

tisdag 18 november 2008

Klimatskurkarna droppen Dripp och droppen Drapp


En förenklad bild av vattnets komplicerade omlopp och påverkan på vårt klimat.

I senaste numret av Geophysical Research Letters (GRL) meddelar forskare sina resultat rörande vattnets inverkan på växthuseffekten (Dessler et al., 2008). Man har sedan tidigare vetat att vatten är den vanligast förekommande växthusgasen i atmosfären, men man har inte vetat i vilken utsträckning den påverkar temperaturregleringen på jorden. Till sin hjälp hade forskarna NASA:s satellit "Aqua" och det där inbyggda systemet Atmospheric Infrared Sounder (AIRS). Man korrellerade data från perioden 2003 till 2008 om luftfuktigheten, både specifik (q) och relativ (RH), i atmosfärens nedre 10 engelska mil (16 km) på olika platser och vid olika tidpunkter med data om förändringar i temperatur. För att beräkna vattnets relativa effekt jämförde man med mer kända (och mer studerade) växthusgaser, bl.a. koldioxid. Resultaten visar att ökade temperaturer också ökar den specifika luftfuktigheten och vice versa, alltså att det finns en återkoppling mellan vattnets globala cykler och globala klimat- och uppvärmningscykler (PhysOrg, Scientific Blogging, Science Blog).


Baserat på klimatvariationer mellan 2003 och 2008. Energin som är bunden av vattenånga i atmosfären (y-axeln) visas från sydliga till nordliga breddgrader, med en topp nära ekvatorn. Grafen gjord av Andrew Dessler. (Från PhysOrg.com)

Vad betyder då det? Jo, ju mer vattenånga som avdunstar från land och hav, desto varmare blir atmosfärens lägsta skikt. Detta ökar upptaget av vatten i atmosfären, som i sin tur leder till ökade temperaturer och en ännu större avdunstning o.s.v. Uppvärmning och vattenabsorption i atmosfären samverkar på det här sättet och föder varandra i deras respektive cykler. Vattenångans återkoppling till en ökande temperatur i atmosfären kan också öka den relativa påverkan av andra växthusgaser, t.ex. koldioxid, på så sätt att en ökande temperatur p.g.a. mängden koldioxid i atmosfären också ökar avdunstning och absorption av vatten på det sätt som beskrivs ovan. För varje grad Celsius (1°C) som temperaturen ökar, kommer den ökade mänden vatten som atmosfären tar upp att binda ungefär två Watt energi per kvadratmeter (2 W/m2). Till e! säger Andrew Dessler:

"The difference in an atmosphere with a strong water vapor feedback and one with a weak feedback is enormous. This new data set shows that as surface temperature increases, so does atmospheric humidity. Dumping greenhouse gases into the atmosphere makes the atmosphere more humid. And since water vapor is itself a greenhouse gas, the increase in humidity amplifies the warming from carbon dioxide."


Dessler menar att man nu kan konstatera att tidigare beräkningar av vattenångans effekt på klimatsystemen stämmer. "2 W/m2 låter inte så mycket, men sett över hela jordklotet binder vattenångan i atmosfären en hel massa energi". Den globala uppvärmningseffekten antas uppgå till några grader (Farenheit får man antaga, en enhet (grad) Celsius motsvarar 1,8 enheter Farenheit) fram till nästa sekelskifte. Eric Fetzer, forskare vid NASA:s AIRS-program:

"This study confirms that what was predicted by the models is really happening in the atmosphere. Water vapor is the big player in the atmosphere as far as climate is concerned."

Det är riktigt spännande att följa all ny forskning kring klimatsystemen, vad som påverkar och driver dem, och hur människan påverkar dem. När jag läste miljövård i Göteborg i början av 1990-talet, så var förståelsen väldigt liten. Vare sig en pågående förändring av klimatet är ett hot eller inte, så måste jag nog ändå säga att den här typen av skrämselhickor nästan alltid tvingar fram oerhört mycket god forskning. Så alla ni klimathotsprofeter och klimathotsskeptiker kan känna er säkra på att oavsett vem det är av er som får rätt i slutänden (om någon av er får rätt i slutänden), så har mänskligheten som kollektiv i alla fall lärt sig en hel del om den lilla spelkula till rymdskepp som vi kallar Jorden. Och det är väl alltid värt något, eller hur?

Dessler, A. E., Z. Zhang, and P. Yang. 2008. Water-vapor climate feedback inferred from climate fluctuations, 2003–2008. Geophys. Res. Lett., 35, L20704 (doi:10.1029/2008GL035333). [Länk till Abstract]


För er som inte vet vilka dropparna i rubriken är...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

måndag 17 november 2008

Om parasiter och bolltrillande bensinbolag


-Tira! De' va'ren här kulan som Haglund joxa' in i netet.
-Va' schuckert! Får ja' den hystar ja' in ett fälgkors me' soppan!
-Nä, då blir stabben lack. Men de' e' rätt vajert, va?
-Vajert!


Nyss hemkommen från Östersund, kan jag konstatera att det finns parasiter som har det kärvt här nere i söder. Dels björkhäxkvastsvampen (Taphrina betulina), som föredrar glasbjörk (Betula pubescens) före vårtbjörk (Betula pendula) och därför dominerar det östersundska stadslandskapet med sina auxinstinna skottbollar i glasbjörkarnas lövlösa kronor. Dels kulturarbetarna som rasar mot den i deras ögon alltför marknadsliberala kulturpolitiken, och som därför har gjort en egen, kompletterande, utredning om kulturen i dagens samhälle (DN, DN1). I DN utbrister Niklas Rådström: "Vi är inga lata parasiter!" (DN2).

Jag är inte alls insatt i ämnet, men jag antar att han menar att de är hårt arbetande parasiter. Det är precis vad T. betulina och många andra svampar också är. De jobbar oförtrutet på för att försöka överleva, och oftast sker det utan att det syns några spår av den aktiviteten på värdväxten. Men oavsett om svamparna syns eller inte, eller om följderna av deras parasiterande syns eller inte, så är de en omistlig del av det vi lite slapphänt brukar kalla den biologiska mångfalden. Jag känner en del kulturarbetare inom olika skrån och med skilda kompetenser och ambitioner. De allra flesta av dem kan inte försörja sig på sin konst, utan måste jobba dubbelt för att över huvud taget gå jämnt upp. Det beror inte på att de inte är duktiga nog, utan snarare på att folk i allmänhet inte vill betala vad konsten faktiskt kostar, vare sig det är finsnickerier eller abstrakta skulpturer av skumbananer. Att tillverka konst och hantverk av god kvalitet kostar tid och därmed pengar för konstnärer av alla ismer och inriktningar. En stor del av dem slås ut redan idag. Jag anser att vi måste ha råd att stödja åtminstone några av de som är jätteduktiga, men likförbannat hänger på repen. Att helt och hållet marknadsanpassa en bransch som inte låter sig anpassas till den marknad som avses, leder i värsta fall till en magnifik enfald i den kulturella floran (SvD1, SvD2). Låt oss arbeta för en kulturell mångfald som vi arbetar för en biologisk mångfald!

Parasiter som orsakar symptom hos värden kallas patogener, eller sjukdomsalstrare. Socialstyrelsen har tydligen fram till nu ansett att transvestiter lider av en psykisk störning och därmed är sjuka (SvD3, Dagen, DN3). Själv har jag inga problem med män som klär sig i kvinnokläder, jag blir snarare nostalgisk. Ja, jag känner ju ingen transvestit (vad jag vet), men varje gång jag ser en transvestit så tänker jag på Julia Cæsar. Inte för att hon var transvestit (eller såg ut som en), utan för att hon var med i "Flickan i frack" (båda, d.v.s. 1926 och 1956), där hon agerade statarhustru. Notabelt är att den första, svartvita, versionen regisserades av en minst lika parant och beundransvärd kvinna som fru Cæsar, Karin Swanström. År 1947 var Julia Cæsar med i filmen "Det kom en gäst", den enda film som Stieg Trenter (åtminstone officiellt) skrev manus till. "Det kom en gäst" har dessutom den goda smaken att ha en rollfigur som är agronom!

Jaha, undrar ni irriterat, vad har "Det kom en gäst" att göra med män i kvinnokläder? Jo, 1947 var också året då det svenska bensinbolaget Koppartrans såg dagens ljus. Det har dessvärre gått i graven, liksom flera av min barndoms bensinmackar. Därför blev jag lite extra glad när BP kvalade till sig en allsvensk plats i fotboll för nästkommande säsong (DN4, SvD4). Förutom namnet har klubben föga gemensamt med BP:s gamla bensinmackar. Tröjorna är visserligen oljekletigt rödsvartrandiga, men eftersom jag är hammarbyit, så föredrar jag bensinbolaget BP:s grönvitgula grafiska profil framför fotbollslaget BP:s dito. Jag vill därför gärna uppmärksamma klubbledningen på följande förslag.

Bensinbolaget med samma förkortning hade en maskot, som var väldigt trevlig. Det var någon slags anemisk och hårlös nisse med vattenskalle, mycket propert klädd och väldigt barnvänlig. Han har ju varit arbetslös sedan BP-mackarna försvann från de svenska stadsmiljöerna, varför det vore en storstilad gest i dessa kristider att göra honom till BP:s (fotbollslaget) maskot.


En ny sejour i Allsvenskan kanske blir en andra chans för den här bortglömda maskoten?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

torsdag 13 november 2008

Ars infunderi


Kaffe (Coffea arabica, som trots namnet ursprungligen kommer från det som idag är Etiopien) är en mycket tjusig växt (fotograf okänd).

Den mycket läsvärda bloggen Agricultural Biodiversity Weblog [ABW] [Nibbles] tipsar i sitt senaste inlägg om en kartläggning av Madagaskars kaffearter gjord av en forskare vid Denver Botanical Gardens [DBG], en kartläggning som får min botanikersjäl att bli lite lyckligare (jag kan för övrigt inte med ord beskriva hur avundsjuk jag är på den forskaren).

Projektet ingår som en del i den världsomspännande kartläggningen av bruksväxter genom att samla in material från växter som odlas och från vilda släktingar till odlade växter. Man försöker få tillräckligt med material för att kunna sekvensera växternas genom och spara fröer. Inom släktet kaffeväxter, Coffea spp. (fam. Rubiaceae, måreväxter), finns det för närvarande 103 kända arter, varav hela 58 är endemiska för Madagaskar. Det är framför allt fyra av de 103 arterna som odlas kommersiellt, varav den mest kända är C. arabica (numera mest odlad som prydnadsväxt). Men på grund av att den kommersiella odlingen ofta sker i de områden där vilda arter av Coffea växer, slås många lokaler för vilda populationer ut. Det finns en madagaskisk genbank för Coffea, där flera av dessa arter finns ympade på rotstockar. Genom det här projektet hoppas forskarna att åtminstone kunna bevara den genetiska informationen för de många kaffearter som hotas av utrotning.

Själv tänker jag bidraga till den här forskningen genom att kartlägga kanelbullesläktet. Jag tror att jag börjar så snart bryggaren är färdig.

Tag reda på vilken kaffetyp du är och vad olika certifieringsmärkningar betyder genom Kaffetestet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag 12 november 2008

Guds omätliga nåd


Gud som geometer, en ergonomiskt okunnig geometer [SAOB1] [SAOB2] (konstnär okänd).

De senaste åren har Gud gjort comeback som naturvetenskapligt axiom och slutmål. Företrädare för pseudovetenskapliga idéströmningar som intelligent design och kreationism använder sig av vetenskapliga instrument i akt och mening att bevisa Guds existens. Att jag använder "Gud" i singularis beror på att det främst är de kristna som på det här sättet tror sig idka forskning, och deras gud är som bekant ensam Sebaot på täppan. I t.ex. en hinduisk kontext hade jag talat om "gudarna".

I det här inlägget tänker jag tala om gudsbilden som jag tolkar den i en judisk-kristen kontext, om vetenskapens väsen, samt om hur jag ser på Gud i relation till vetenskapen. Slutligen tänker jag kort beröra varför intelligent design inte är någon vetenskaplig teori i egentlig mening och varför jag följaktligen inte anser att den bör presenteras eller diskuteras som en sådan. Eftersom det främst kommer att vara mina egna tankar kring ämnena, så kommer det inte att finnas några referenser att tala om, och jag gör heller inget anspråk på att besitta någon slags högre kunskap om absoluta sanningar. Se det som en agnostikers tankar kring ett ämne som vi som forskare och lärare måste hantera, vare sig vi vill det eller inte.

Gud - en sammanfattning

Den irrationella gudstron

Det förment rationella i tron på Gud förbryllar mig, trots att det som påskyndarna anser vara rationalitet egentligen är oerhört irrationella trossprång; att Guds existens är troligare än Hennes ickeexistens när det inte finns något som talar för att så är fallet; att bibelns berättelser om mirakel, skapelsen, undergången o.s.v. är sanna, medan andra sagoböcker eller mytologier är uppdiktade; att vi vet vad som händer efter döden, när sanningen är att ingen levande person vet det. Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Men det som kanske förbryllar mig mest av allt, är att man samtidigt som man utan några egentliga, rationella bevis eller argument accepterar existensen av en Gud, så avfärdar man andra väsen som ickeexisterande [Times]. Att tolka första Guds bud som att det finns andra gudar, andeväsen, knytt och oknytt, men att man i avtalet med Gud förbinder sig att inte tillbedja dem, det är någorlunda logiskt. Texterna skrevs ju i en tid, när bl.a. egyptiernas, grekernas och romarnas polyteistiska religioner var en realitet i regionen. Det är rimligt att antaga att de tidiga judarna trodde att deras Gud var en bland många, fast att Hon var egen företagare utan några andra anställda än en hoper änglar och demoner.

Gudsbegreppet eller tron på en gud (eller flera) är i sig ingenting som jag förundras över, även om jag tycker att det är irrationellt. Människans behov av att förklara det hon inte ännu har förklaringar till, är så starkt att det ligger nära till hands att uppfinna den här typen av svepande, allomfattande tankekomplex. För min egen del spelar det ingen roll om jag har en själ, om det finns någon högre mening med min existens eller om världsallten (ja, i pluralis) skapades av Gud eller uppkom genom andra mekanismer. Men jag kan förstå att andra finner ett lugn i att få alla stora frågor besvarade, utan att egentligen behöva lyfta ett finger. Själv tycker jag mest att det tyder på en allvarlig brist på nyfikenhet; jag vill veta hur saker fungerar och tror inte att sakernas tillstånd kan förklaras av en enkel, svepande modell, utan fastmer av flera mångfasetterade och komplicerade modeller. Allting är dynamiskt, det finns ingen balans och det finns ingen bakomliggande plan. Från den stund vi föds är vi döende och det spelar ingen roll för mig. Det räcker gott och väl med det här livet, jag har ingen lust att traggla vidare efter att jag har dött, särskilt inte i en hel evighet. Så istället för att spendera mitt liv på att oroa mig för ett liv efter döden som antagligen inte ens existerar, så väljer jag att leva det här livet. Och om Gud mot all förmodan existerar, så önskar jag att Hon ger blanka fasen i mig och ägnar sig åt bättre sysslor, som botanik eller boule, och att Hon låter mig vara död när jag väl har dött.

Den uteslutande guden

I de semitiska religionerna (judendomen, kristendomen och islam) är Gud den grund varpå religionen vilar. Och eftersom det bara finns en enda Gud, så är det inte så konstigt att Guds existens anses vara självklar för de som bekänner sig till någon av de religionerna. Finns inte Gud, så faller hela det tankekomplex som har byggts ovanpå grunden. Detta axiom, att det bara finns en Gud, slås fast bl.a. i de tio budorden (2 Mos. 20:1-17). Medan mer allmänna moraliska regler ägnas en vers var, upptar de två första buden nio verser (se utdraget nedan).

2 Mos 20:1

De tio budorden
Detta är vad Gud sade:

2 Mos 20:2

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.

2 Mos 20:3

Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.

2 Mos 20:4

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.

2 Mos 20:5

Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig

2 Mos 20:6

men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.

2 Mos 20:7

Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.

2 Mos 20:8

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.

2 Mos 20:9

Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor,

2 Mos 20:10

men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer.

2 Mos 20:11

Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.

2 Mos 20:12

Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.

2 Mos 20:13

Du skall inte dräpa.

2 Mos 20:14

Du skall inte begå äktenskapsbrott.

2 Mos 20:15

Du skall inte stjäla.

2 Mos 20:16

Du skall inte vittna falskt mot din nästa.

2 Mos 20:17

Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.


I den följande texten tas det upp mer i detalj vad som avses med budorden - ritualia, lagtolkningar etc. - men andemeningen är densamma: Gud skall inte konkurrera med andra gudar, så oavsett vad andra läror stipulerar är det Guds lag som gäller.

Problemet med den här typen av krav, är att de går stick i stäv med vad jag accepterar hos politiska ledare, för gudsbegreppet är förvisso lika mycket politiskt som religiöst. Det Gud säger genom Mose är: "Ni skall vara odelat hängivna mig. Om ni är det, så belönar jag er. Men om ni inte är det, så kommer jag att straffa er genom våld, ofärd och tortyr, i det här livet och i nästa". Om Gud funnes och verkade som politisk ledare idag, så skulle den samstämmiga bedömningen från de flesta av oss som lever i demokratier som Sverige vara att Hon är en totalitär, skrupellös antidemokrat, som brukar våld för att tvinga sina underlydande att acceptera Hennes makt, och som därtill är obeskrivligt paranoid och långsint. Gud skulle placera sig bland Hitler, Franco, Stalin, Ceauşescu och många, många andra hänsynslösa diktatorer under historien. Kristendomens tal om förlåtelse och absolution syftar dessutom bara till att rätta in folk i leden, att ifrågasätta Guds auktoritet låter sig inte göras.

Om Gud finns så vill jag med andra ord inte hedra Henne, eftersom vi har diametralt skilda uppfattningar om vilka egenskaper en ledare skall besitta.

Den moraliskt korrupta guden

Det moraliska tolkningsföreträde som företrädare för de stora monoteistiska religionerna anser sig ha, baserar sig sålunda på principer som går emot allt vad jag tror på. Missförstå mig rätt, jag tycker att otaliga organisationer med religiösa förtecken och principer gör underverk inom hjälparbete och i sin kamp för t.ex. mänskliga rättigheter. Och jag stöder dem mer än gärna med pengar om jag kan. Men att göra rätt för att det är moraliskt rätt och att göra rätt för att det gläder Gud är två skilda ting. Om jag skulle spela djävulens advokat, så skulle jag kunna hävda att en ateist äger en större moralisk integritet än en kristen om de utför samma goda gärning, eftersom ateisten inte tänker på sin egen vinning, medan den kristne hela tiden agerar i tron att det gagnar den egna själen efter döden.

Det är också förmätet att tro, att människor inte är kapabla till godhet på egen hand och att vi utan Gud skulle förfalla till ondsinta egoister. Det är min fullständiga övertygelse att lagar och regler som reglerar uppförande och beteende uppkommer alldeles oavsett om samhället är kristet, ateistiskt eller hinduiskt. Det ligger i den sociala varelsen människans natur att ställa upp allmänna uppförandekoder för de samhällen hon lever i och att se till att det finns sätt att upprätthålla dem. Alla de samhällen som uppstod före eller utanför den judisk-kristna gudskontexten har haft den här typen av reglerande system. Ofta har dessa vävts in i den lokala religiösa traditionen, men grunden är densamma: Det är inte acceptabelt att bete sig hur som helst mot sina medmänniskor.

Jag tror att idén om Guds existens endast kan fungera om Gud inte existerar, eftersom den då kan tolkas och anpassas allteftersom tiderna förändras. Om Gud verkligen fanns och började implementera de principer och idéer som står i Gamla Testamentet (och i apostlabreven i det Nya Testamentet), så skulle nog också många troende (eller snarare vetande, eftersom Gud existerar i det här exemplet) vända sig mot Gud och protestera mot Hennes politik. Nej, Guds existens mår bäst av att inte vara över huvud taget, eller i alla fall av att inte bevisas.

Vetenskapen - en sammanställning

I ett tidigare inlägg sammanfattade jag min syn på vetenskapen sålunda:

Vetenskapens kärna är ifrågasättandet och komplicerandet av vedertagna begrepp. Istället för att erbjuda absoluta svar på svåra frågor, erbjuder vetenskapen en bild av hur vi för tillfället tror oss förstå att saker fungerar. En god forskare vet att hon inte vet allt, och förhåller sig därför ödmjuk inför möjligheten att hennes slutsatser en dag kan visa sig vara felaktiga. Dessutom vet hon om att hennes egen förståelse och åsikt oundvikligen påverkar henne från försöksplanering tills dess att data är processade och en slutsats skall dras. Det är därför det är så viktigt att i så stor grad som möjligt vara objektiv i sin forskning och att arbeta med en sådan transparens, att andra forskare lätt kan se vad som är dåligt och vad som är bra i ett arbete.

Stycket pekar på ett par av de paradoxer som en forskare brottas med; 1) att t.o.m. den allra mest grundmurade grundförutsättning för ett vetenskapligt paradigm kan komma att förkastas, och därmed förändra alla de slutsatser som har uppkommit som en följd av det gamla paradigmet och 2) att den absoluta objektivitet som forskaren strävar efter i sin gärning aldrig kan uppnås, eftersom den egna uppfattningen om vad begreppet "objektivitet" innefattar, i sig är subjektiv.

Den metodiska vetenskapens vetenskapliga metod

Den naturvetenskapliga metoden bygger på att forskaren följer en viss tågordning för upprättande och genomförande av hypoteser och experiment.

  1. En observation av någonting, t.ex. att maskrosorna i gräsmattan verkar sprida sig, gör att forskaren ställer upp en
  2. hypotes, i det här fallet att maskrosplantans spridning hänger samman med spridningen av de vindburna frön som den släpper ifrån sig. Till sin hjälp har hon andra forskares rön om maskrosornas ekologi, biologi, spridning och bekämpning.
  3. För att pröva sin hypotes konstruerar hon ett eller flera experiment (eller försök), där hon försöker att isolera de relevanta parametrarna för sin hypotes. I exemplet väljer vår forskare att genomföra två försök. Dels ett där hon mäter spridningsradien från ett antal moderplantor ute i fält med avseende på vindstyrka, vindriktning och frömängd. Dels ett laboratorieförsök där hon testar om maskrosfröer ens kan gro om de sprids på ett antal typytor (öppen jord, en gräsmatta, asfalt och pappas blårandiga hammock).
  4. Under försökens gång antecknas alla relevanta data,
  5. som sedan sammanställs och analyseras.
  6. Resultaten från sammanställningen och analysen jämförs sedan med hypotesen, som förkastas eller antages beroende på vad data visar. I vårt exempel ser forskaren att det finns en korrelation mellan fröspridning och plantornas utbredning, men att den inte är perfekt. Alltså kan maskrosor sprida sig på fler sätt än bara genom fröer.

Alltså: Om hypotesen har förkastats ställer sig forskaren frågan "på vilka andra sätt kan maskrosor sprida sig?", och konstruerar en ny hypotes. Om hypotesen har antagits tittar forskaren på de osäkerheter som finns i resultaten och ställer sig frågan "maskrosornas spridning verkar bara delvis kunna förklaras med fröspridning, så på vilka andra sätt kan maskrosor sprida sig?", varpå hon också här konstruerar en ny hypotes. I båda fallen bygger den nya hypotesen på den kunskap som hon har fått genom tidigare försök och genom vad hon har läst sig till från andra forskningsprojekt. Man skulle med andra ord kunna lägga till en sjunde punkt i listan ovan: 7. Repetera vid behov punkterna 1-6 tills dess att frågan kan anses vara helt genomlyst. Bilden nedan ger en schematisk bild av metodiken.


Den vetenskapliga metoden i förenklad form.

Efter att tillräckligt mycket lärdomar har kunnat dras från forskare som har kunnat avfärda och styrka sina hypoteser i ett ämne, kan man sammanföra dessa till en teori. En teori är med andra ord ett lapptäcke av hypoteser som har stötts och blötts flera varv i den vetenskapliga metodiken. Man kan likna en teori med Stockholms skärgård, där vår förståelse för ett ämne representeras av landhöjningen. Allt eftersom vi lär oss blottas ytterligare mark; nya öar av kunskap visar sig, andra öar som man tidigare har trott är helt skilda visar sig vara sammankopplade, en del t.o.m. med fastlandet, och vissa öar som man trodde var av sten visar sig vara uppbyggda av sand och försvinner tillbaka ner havet. En vetenskapsman förstår att en teori innehåller stora mängder okänt vatten, d.v.s. en hel massa frågetecken och företeelser som egentligen inte kan förklaras av teorin. Men målet är inte att låta teorin cementera, utan att hela tiden hålla den formbar för att kunna ändra på den om det skulle behövas.

Många forskare som har kunnat skönja ett logiskt samband eller en möjlig teori, utan att ha möjligheten att bevisa sina idéer, formulerar axiom och postulat. Sådana tjänar som broar mellan de delar i teorin som rent logiskt borde vara sammankopplade, men som för tillfället inte verkar vara det. I vissa fall faller dessa grundförutsättningar när teorin utvecklas, i andra fall visar de sig vara riktiga antaganden och kan bli föremål för mer noggrann forskning när tiden är mogen. Problemet med dem är dock att de i värsta fall kan förfela hela teorier, missförstås eller t.o.m. göra att glappet mellan kunskapen och förståelsen av en teori blir mycket stort. Ett känt exempel är tolkningen av Charles Darwins mest kända sentens "survival of the fittest" som "den starkaste överlever" istället för det mer korrekta "den bäst anpassade överlever", vilket missbrukades av bland andra nazisterna i 1930-talets Tyskland.

De postulat som rör metodik och vetenskapsfilosofi är dock ofta fortfarande i bruk, om än i modifierade former och rättade med rödpenna. Exempel på sådana är Kochs postulat om isolering av patogener, Ockhams rakblad, Hegels dialektik och de brittiska empirikernas idéer.

Ifrågasättande, vad skall det vara bra för?

En av mina favoritbarnskivor var "Här kommer Ville, Valle och Viktor" i vilken de två kringlodande artisterna Ville och Valle (Jörgen Lantz och Anders Linder) undervisar dockan Viktor (Hans Wigren), som precis har vaknat till liv, i hur det är att vara människa, varför världen ser ut som den gör och att det enda man behöver för att skaffa sig en cykel är ett fiskespö. På ett av spåren (det fjärde, har jag för mig) har de två nyblivna fosterpapporna tröttnat på Viktors eviga frågande och svarar hans "varför?" med ett avmätt "därför!". "Men 'därför' är väl inget svar!" frågar Viktor påstående (eller om han påstår det frågande), varpå det sjungs en sång på samma tema (Anders Linder, som sagt).

En forskare är som Viktor, nyfiken på hur något fungerar och nöjer sig inte med ett irriterat och avvärjande "därför!", utan vill veta mer i detalj hur saker och ting förhåller sig. Det är just det här ständiga, irriterande och envetna ifrågasättandet av etablerade förklaringsmodeller som utvecklar de stora vetenskapliga teorierna. För den som vill se hur en sådan process kan se ut, rekommenderar jag någon av alla de läsvärda biografierna över Niels Bohr och Albert Einstein, som både tillsammans och var för sig under loppet av några decennier kom att förändra vår förståelse för hur vår värld är uppbyggd, från de allra minsta partiklarna till hela universa. De visade att det mesta av den forskning inom fysiken som hade genomförts av deras föregångare, och i många fall förebilder, hade baserat sig på felaktiga antaganden. Det blev mycken gråt och tandagnisslan innan Bohrs och Einsteins idéer accepterades och vissa av de förutsägelser som de båda gjorde har inte kunnat bevisas förrän långt efter deras död.

Den subjektiva objektiviteten

Tanken med den vetenskapliga metoden är att i möligaste mån kunna pröva sina idéer objektivt. Men objektiviteten är ett ouppnåeligt mål, eftersom det finns så mycket som påverkar en forskare i varje steg av processen från observation till dess att en hypotes avfärdas eller antages. Uppväxtförhållanden, ideologiska ställningstaganden, grundutbildning, språkkunskaper, val av inläsningslitteratur m.m. är alla saker som spelar in när någonting skall föras över från idé till genomförande. Till och med insamlandet av data och hur man sedan bearbetar dessa påverkas av mer eller mindre subjektiva val från forskarens sida.

För att minska den enskilda forskarens inflytande över en process, och därmed minska risken för felbeslut, så finns det hållpunkter där ett försök diskuteras och ifrågasätts. Det kan vara att försöket diskuteras inom forskarlaget, att man är tvungen att motivera sig när man söker anslag eller den vetenskapliga granskning (peer-review) som varje artikel skall genomgå innan den får publiceras i en vetenskaplig tidskrift. Alla dessa hållpunkter ger forskaren möjligheten att få nya infallsvinklar på problemet som hon vill studera, hjälp att hitta parametrar som man inte kan isolera med den valda metodiken eller helt enkelt hitta logiska felaktigheter i hypotesen.

Gud och vetenskapen - en sammanblandning

En moralisk kostym på en biologisk anka

Riktigt tokigt blir det när religiösa moraliska ställningstaganden misstas för biologiska sanningar. Ett exempel som ideligen kommer upp är homosexualitet och de homosexuellas rätt att gifta sig, skaffa barn eller ens existera.

Rent anatomiskt kan man säga att människan har fyra olika kön: Män och kvinnor dominerar, men det finns också ett lägre antal androgyner och hermafroditer. Men rent könstillhörighetsmässigt finns det två storheter (man eller kvinna, de övriga får finna sig i att stå utanför i det här exemplet). Eftersom upplevelsen av könstillhörigheten är starkt kopplad till biokemin i en människas kropp går det också att ponera, att medan den faktiska könstillhörigheten är binär, så är den upplevda könstillhörigheten en glidande skala mellan de två polerna. Man kan också ponera att sexualiteten följer en sådan skala, mellan det rent heterosexuella och det rent homosexuella, där bisexualiteten är någon slags mittpunkt. Även här finns det ytterligare storheter: Asexualitet och transsexualitet. Allt detta skall dessutom ses i ljuset av den sociala påverkan och de könsroller som finns. Biologi och sociologi påverkar varandra. Arv och miljö, arv och miljö...

Nå, att det finns lika många typer av sexualitet och upplevd könstillhörighet som det finns människor verkar inte ha resonerat hos den stora allmänheten och särskilt inte i de religiösa lagren. Med moraliska påbud tagna ur en religiös kontext, hävdar dessa allt från att homosexualitet inte existerar annat än som ett medvetet val, till att homosexuella skulle vara moraliskt sämre utrustade än andra människor. Men här sker en obehaglig sammanblandning av biologi (homosexualitet är en biologisk realitet) och religion (homosexualitet är en synd): Homosexualitet är en synd och därmed ingenting som finns "naturligt". Att t.ex. hävda att äktenskapet är en biologisk storhet, snarare än en kulturell företeelse, eller att påstå att homosexuella är sämre lämpade att vara föräldrar än heterosexuella individer, är att ta den objektiva och neutrala vetenskapen biologi och förväxla den med känslomässigt laddade moraliska ställningstaganden. Man hänfaller således till samma typ av socialdarwinism som praktiserades i Nazityskland; homosexualitet är farligt och onaturligt, och bör därför förbjudas och de homosexuella skall straffas eller till och med dödas.

Jag har inga problem med att människor tycker saker, eller att de hänvisar till sin religiösa övertygelse när de argumenterar för sin ståndpunkt. Men sätt för allt i världen inte likhetstecken mellan biologi och moral, när något sådant förhållande inte finns. Visst påverkas våra beteenden och moraliska ställningstaganden av rent biologiska processer, men det finns inte någon "äkta" biologi som är moraliskt ren och oförstörd. Biologin är läran om livet, inte den etiska tolkningen av livet. Saker är inte binära, helt enkelt.

Den luddiga, undfallande idén om Guds påverkan

En forskare studerar och prövar skeenden och processer, och extrapolerar därefter bakåt och framåt i tid och rum för att beskriva hur dessa skeenden och processer kan tolkas. Eftersom Guds existens och Guds inverkan på det forskaren studerar inte kan påvisas eller mätas, så kan man om man är riktigt snäll säga att ur ett vetenskapligt perspektiv är Gud irrelevant. Det går nämligen alltid att komma med svepande förklaringar om att det man studerar har satts igång eller styrs av Guds hand, att varje händelse, process eller skeende vetenskapen identifierar i jordens och universums historia övervakas av Gud, och att det var Gud som tryckte på knappen som fick universum att explodera i Big Bang. Men det svarar inte på frågan om alltings ursprung. Det förklarar inte de processer som vi kan se omkring oss: Evolutionen hos organismerna på jorden, stjärnornas födelse och död, materiens minsta beståndsdelar eller vad det är gör gör mig till just mig. För om Gud skapade allt detta, varifrån kommer Hon, vad fanns innan Gud och hur skall vi kunna mäta Hennes inflytande på materien? Nej, Guds eventuella existens betyder inte ett vitten när vi försöker svara på alla de "varför?" vi omges av. "Därför" är väl inget svar!


"Varde höna!", en schemtisk beskrivning av Guds fråga: "Var det ljus?". Och det visade det sig ju vara...

Skall man nödvändigtvis dra in en gudom i sina teorier, så måste man vara beredd att pröva den tanken. Idén om ett övernaturligt väsen som påverkar allt och alla är för stor och för vag för att den skall kunna accepteras som ett axiom. Och innan den parametern har isolerats och prövats kan man inte heller kalla de tankekomplex som byggs på det illegitima axiomet för teorier. Guds existens är än så länge bara en hypotes, som på grund av sin vaga natur inte kan prövas. Det absurda i en alltför stor sammanblandning av religion och vetenskap sammanfattas väldigt väl på Church of the Flying Spaghetti Monsters hemsida [CFSM]. Där tar man upp och problematiserar idéerna kring intelligent design och kreationism på ett lättsamt, men likafullt allvarligt vis. Dessutom kan vi som människor inte nöja oss med att en så svepande förklaring som "det är Gud som har gjort det" inte får prövas. Hur kan en så svår fråga som alltings existens och funktion bara viftas bort med något som mest liknar en förälders "fråga inte så dumt, det bara är så"? Hur kan religioner som utan problem kan ändra tolkningen av sina urkunder vara så rädda för en vetenskap som ändå aldrig kommer att kunna bevisa eller motbevisa lösa påståenden om gudomar och andeväsen?

Nej, vetenskapen kan inte annat än utgå ifrån att det inte finns några gudar. Annars står man där med parametern "Gud" och en tom kolumn där det var tänkt att dess mätvärden skulle finnas. Guds omätliga nåd är just det, omätlig. Det kan man inte bortse ifrån. På samma sätt går det inte att mäta påverkan av gårdstomtar [Medvetenskap], änglar eller en mosters förmodade animositet mot mig från andra sidan graven.

För om man tror att Gud finns måste man också vara öppen för andra former av knytt och oknytt. Själv tror jag inte att det finns sådana varelser heller, men är samtidigt öppen för möjligheten att det kan finnas former av liv som vi inte ännu känner till. Om fysikernas modeller stämmer, så finns det parallella universa och objekt i fler dimensioner än tre. I en sådan verklighet kan det mycket väl finnas varelser också, men eftersom vi inte kan påvisa det, så nöjer jag mig med att tro på det vi vet och hantera den typen av spekulationer som just spekulationer. Men det är en vid skillnad mellan att kunna tänka sig andra former av liv, och att tillskriva dem gudomliga egenskaper. Om Gud finns är det inte längre fråga om religion, utan om biologi.

Att bevisa sin hypotes, istället för att pröva den

Ett annat problem med att använda Gud i sin naturvetenskapliga forskning, är att subjektiviteten i metodiken blir bottenlös. Man använder vetenskapliga metoder för att bevisa sin hypotes, snarare än att pröva den. Gud blir inte föremålet för undersökningen, utan målet. Alla data tolkas välvilligt i det uttalade syftet att den avslutande analysen skall påvisa Guds existens. Man har med andra ord förklaringen färdig redan innan en hypotes är formulerad, och den efterföljande prövningen anpassas omedvetet så att slutresultatet passar hypotesen. Problemet är att det trossprång som har gjorts inte kan bevisas bort, det finns fortfarande där. Men den största skadan blir att de som har utfört den här typen av "forskning" kan peka på metoden och slå i folk att de faktiskt har bedrivit vetenskap, när det egentligen handlar om pseudovetenskap. Människors benägenhet att blint tro på saker som slagits in i ett vetenskapligt omslagspapper har Bertrand Russel beskrivit.

"Säger jag till folk, att det finns 180 802 635 409 stjärnor i världsrymden, så tror de blint på vad jag säger. Men sätter jag upp en skylt med ordet "Nymålat" på en parkbänk, skall varenda människa dit med fingret för att känna om det är sant."

Jag har själv berört ämnet i inlägget Kamelförtäringens natur.

Ett exempel är den beryktade examensuppsatsen om andlig trädgårdsskötsel som jag har länkat till i ett tidigare inlägg och som kan laddas ner om man följer Medvetenskap-länken ovan. I den slås fast att en trädgård inte kan skötas på rätt sätt om man inte tar hänsyn till de knytt och oknytt som bor där. Hela uppsatsen står och faller (förresten, stryk "står") på antagandet och trossprånget att varelser som tomtar och älvor faktiskt existerar. Redan det borde ha fått handledaren att dra öronen åt sig. Hur den kunde godkännas är mig en gåta, men jag antar att handledaren drabbades av en massiv hjärnblödning, var sinnessjuk eller helt enkelt knaprat toppslätskivling (Psilocybe semilanceata) och såg varelserna framför sig.

Exemplet intelligent design

Om vi beaktar vad jag har skrivit hittills, kan vi göra en ytlig översikt av en kreationistisk idé om Gud (den kristna Guden, märk väl) som designer. I korthet menar förespråkarna att universum, jorden och livet däruti och däruppå är alldeles för komplicerat för att kunna ha uppkommit genom evolutionära processer. Nej, det måste finnas en formgivare, en intelligent designer, som har skapat allt. Denna designer skulle alltså vara Gud och idén som förfäktas kallas på engelska Intelligent Design (på svenska använder man lämpligen gemener som initialer). Man hävdar vidare att denna idé är en teori likvärdig med evolutionsteorin, och att den således bör läras ut i skolorna under biologilektionerna.

Det finns en uppsjö med hemsidor, bloggar och böcker som tar upp ämnet [Blackwell][Evolutionsteori.se] [Genesis.nu] [VoF] [Dagen] [Humanisterna] [Magnus] m.fl., så jag tänker inte gå igenom evolutionsteorins beståndsdelar och intelligent design för att visa på skillnader och likheter. Nej, jag tänker bara peka på några faktorer som gör att intelligent design inte är en vetenskaplig teori i egentlig mening, utan fastmer är genuint pseudovetenskaplig.

  • Gud används som axiom. Guds existens förutsätts vara sann, allt annat förkastas som "orimligt" eller "okunnigt" utan att det egentligen specificeras varför det förhåller sig så. Men...
  • Guds existens kan inte bevisas. Tja, det talar för sig själv, men påståendet att...
  • Guds existens heller inte kan motbevisas, då? Nej, det gäller ju allting som antagligen inte finns, t.ex. tomtar, troll, själar, änglar och diverse Storsjömonster. Men vi tror i regel inte på att dessa väsen finns, så varför skulle Gud vara undantaget som bekräftar regeln?
  • Man vet svaret innan frågan har prövats eller ens har ställts. Forskare som argumenterar för intelligent design pekar gärna på egen forskning, där perfekta resultat anses påvisa Guds inverkan. Men eftersom man redan i förväg har bestämt vilket resultat man vill ha, så är hela projektet korrumperat redan från början, och artiklarna håller mycket sällan för en vetenskaplig prövning. Det är i diskrepansen som de intressanta frågorna och svaren ligger. Om man får perfekta resultat, så bör man fråga sig om det inte beror på bias på ett eller flera ställen i modellen.
  • Man påpekar att evolutionsteorin inte är perfekt. Ja, det är ju det som är själva tanken med den vetenskapliga processen, att det finns en insikt om att vi inte vet allt, inte förstår allt och att vår nuvarande bild av sakernas ordning med andra ord måste kunna ifrågasättas och ändras. Förespråkarna för intelligent design-idén plockar gärna saker ur sin kontext, påpekar påstådda samband som innebär logiska snedsprång, blundar för det de inte vill se, eller ljuger helt enkelt för att få fram sin poäng.
  • Man säger sig ha ett slutgiltigt svar på alla livets frågor. Allting som är svårt att förklara med dagens kunskaper eller dagens metoder, anses vara ett tecken på Gud och därmed redan vara förklarade. Men för egen del litar jag inte på människor som anser sig veta allt och kunna förklara allt. Saker är mer komplicerade än så, är jag rädd. Bakom varje ny kunskapsdörr vi öppnar finns tusen nya dörrar att försöka dyrka upp.
  • En teori är en sammanställning av prövade hypoteser. En teori är inte bara ett tankeslott, utan ett riktigt slott byggt av stenar som utgörs av de hypoteser som har prövats och befunnits hålla. Eftersom en vetenskaplig teori bygger på hypoteser som prövats och ältats om och om igen, så kan inte intelligent design anses vara en teori, eftersom den ännu inte har prövats och heller inte kan prövas förrän man kan presentera ett försöksupplägg där parametern "Gud" är isolerad. Intelligent design är således i bästa fall bara en hypotes, ingen teori.

Om man utsätter korthuset intelligent design för en vetenskaplig granskning eller gör en genomgång av den tänkta logiken, så faller det ihop. Vi kan helt enkelt inte behandla alla upptänkliga förklaringsmodeller som likvärdiga, eftersom de inte är det. Än så länge hör intelligent design hemma inom religionsläran, inte biologin eller ekologin. Och därför skall den heller inte tas upp som en teori bland andra när vi behandlar evolution i skolor och universitet. Varje religion med självaktning har en skapelseberättelse, men vi tar inte dem för sanna bara för att de finns där. På samma sätt kan jag inte ta tanken om Gud som skapare eller intelligent konstfacksutbidad formgivare och utan vidare analys påstå att den är sann. För strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, för att tala med Fröding. För tillfället får vi nöja oss med de evolutionära rosorna i det spruckna krus som är evolutionsteorin. Men rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor.


Är verkligen intelligent design särskilt intelligent? Nej, nej och åter nej!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

fredag 7 november 2008

Strålande tider, härliga tider!


Varje Obamaporträtt på bilden är ungefär ½ mm brett och består av 150 miljoner kolnanotuber. Konstnär är forskaren John Hart vid University of Michigan.

Under de senaste åtta åren har vissa forskningsområden varit belagda med omfattande restriktioner i USA. George W Bush har med sin starka gudstro och många kontakter hos den kristna menigheten i landet på andra sidan pölen, tagit tillfället i akt och effektivt stoppat anslag till bl.a. stamcellsforskning. Redan innan valdagen den 4 november hade forskare och debattörer runt om i USA behandlat frågan om vad som kommer att hända nu när Bush-eran går mot sitt slut. Klart är att både Obama och McCain företräder en mer forskningsvänlig politik än den nuvarande, men Obama har av flera bedömare ansetts vara den mer progressive av de två (SR, Medvetenskap, Sciencedebate2008). Science var snabba efter valet och tar i en artikel upp hur valet av Obama kommer att påverka forskningen och den vetenskapliga debatten i USA (Science). De listar också de områden där förändringarna kommer att bli störst: Stamcellsforskningen och bioenergiforskningen (eng. Green energy).

Det råder inget tvivel om att det inte bara är den amerikanska forskarvärlden som tjänar på ett regimskifte i USA. USA är motorn inom flera forskningsområden, och forskare vid amerikanska universitet brukar dominera när Nobelpriserna skall delas ut. Svenska unga forskare gör ofta sin postdoctjänstgöring där och den amerikanska modellen, med samarbete mellan olika forskningsgrenar, universitet, företag och myndigheter, brukar medverka till att snabbt omsätta nydanande forskning i praktiken. Självklart finns det också negativa sidor, men ett öppnare forskningsklimat där forskare från olika länder kan samarbeta öppet, ger en ökad transparens och minskar därmed risken för missbruk av forskningsresurser. Jag har i ett tidigare inlägg berört ett av de stora hinder som kvarstår: Terroristskräcken som tid efter annan slår klorna i oskyldiga och ofta förbryllade forskare (Igår växtpatolog, idag terrorist). Vi får se om den lättar med tiden.

Men samtidigt som hyllningskörerna till Obama blir allt starkare, så hörs också suckar av lättnad från flera håll. McCains vicepresidentkandidat, Sarah Palin, har med viss rätt utmålats som en bakåtsträvande kreationist (en tautologi, det medges) med ett osedvanligt stort horn i sidan till vetenskapen (Pharyngula, UtI). Det återstår väl att se om hon kommer tillbaka om fyra år, som en pseudovetenskaplig olympier.


Den här gången undkom vetenskapen med en hårsmån ("Fly-swatter" av Zina Saunders).

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,