onsdag 31 december 2008

På gränsen mellan potatis och planeter



Jag firar inte nyår. Det beror på att jag helt enkelt inte begriper vitsen med att fira ett byte av datum. Men som tur är finns det ju de som försöker ge mening åt årtalen. Ett exempel var Linnéjubileumet år 2007, men mest kända av alla årstitlar är de som proklameras från Förenta Nationernas (FN) höghuskomplex i Nya York (f.d. Nya Amsterdam, om ni inte har hängt med i de världspolitiska svängarna).

År 2008 var till glädje för agronomer och irländare världen över FN:s internationella potatisår. Nu kan jag tycka att varje år borde vara ett potatisår, eftersom potatisen (Solanum tuberosum) får så roliga sjukdomar, och dessutom går den att äta. Ibland kan man t.o.m. kombinera de två egenskaperna. Det händer inte sällan att jag väljer ut de mest skorvangripna potatisarna ur självplockslådan, eftersom de är de som är mest intressanta. Phoma-angripna potatisar slinker också med emellanåt.

Men nu går ju 2008 mot sitt slut och kommer inom en snar framtid att övergå i 2009, FN:s internationella astronomiår. Så varför inte laga till en nyårsmiddag på temat "FN:s internationella år"? Jag föreslår kokt potatis och Raketost. Mums fillibabba!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag 26 december 2008

Med kokain i min lilla kajuta


Koka (Erythroxylum coca), buske med bismak.

Förra året avslutades med en fantastisk vetenskaplig upptäckt, när kanadensiska forskare kunde slå fast att en kartongkopia av Paris Hilton hade en smärtlindrande effekt på möss (Sällsam). 2008 såg länge ut att bli ett misslyckandets år. Ända tills den 26 december.

I sitt sista nummer för året, som också är det första numret för nästa år, publicerar Journal of Experimental Biology (JEB) en artikel av Barron et al., med titeln "Effects of cocaine on honey bee dance behaviour" (Barron et al., 2008). Inte oväntat väljer också JEB att lyfta fram artikeln i en av sina ledare (JEB).

Koka (Erythroxylum coca) är den buske ur vars blad man utvinner kokain, ett narkotikum som är ett mycket kraftigt nervgift för insekter. Kokain är kokabuskens och andra arters ur släktet Erythroxylum försvar mot betande insekter, och ger i den normaldos som finns i bladen inte insekterna den typ av belöningsrespons som vi människor upplever när vi tar drogen. Men belöningssystem är viktiga också hos vissa insektsarter. Tambiet (Apis mellifera) stimuleras av att hitta nektar, och den stimulansen får dem att flyga tillbaka till sin kupa och dansa en vaggande, vibrerande dans (se ett exempel i den här videon på YouTube), som har till uppgift att visa de andra bina hur mycket nektar det finns och var den står att finna. Andrew Barron och hans forskarlag undrade därför om tambin skulle kunna få stimulans av kokain, om dosen var den rätta.


Tambi (Apis mellifera) med ett hälsosamt sockerberoende, till skillnad från några av sina australiska artfränder.

Barron et al. tränade bin från sina kupor utanför Canberra i Australien att flyga till en apparat som gav dem en sockerlösning. Samtidigt som bina åt av sockerlösningen, så applicerade forskarna en liten droppe kokainlösning på deras ryggar och studerade sedan hur de uppförde sig vid återkomsten till kupan. Det visade sig att vid låga doser kokain, så uppförde sig bina som om sockerlösningen var av betydligt bättre kvalitet än den egentligen var. Dansen var intensivare än normalt och Barron et al. kunde konstatera att kokainet stimulerade binas belöningssystem på samma sätt som hos människor som har lätt för att bli beroende av t.ex. kokain.



Koka (Erythroxylum coca). Ovan: Botaniskt diagram. Nedan: Herbariebild i färg.

För att slå fast att kokainet inte bara ökade känsligheten för socker hos bina, testade en av Barrons studenter, Paul Helliwell, hur bina dansade om de istället fick pollen. Responsen blev densamma, bina reagerade som om pollenkvaliteten var mycket bättre än den var. Slutligen testade Barron och Helliwell om bina liksom människor kan bli beroende av kokain. För att undersöka det valde de båda att konstruera ett inlärningstest. Människor som lider av kokainabstinens får en starkt försämrad inlärningskapacitet, kanske bina reagerar likadant? Bina fick lära sig att skilja mellan två dofter, vanilj och citron. Så länge som de fick en regelbunden dos kokain hade de inga svårigheter att klara av uppgiften, men när kokaintillgången ströps fick de oerhört svårt att skilja de båda åt. Barron menar att det nu kan anses vara fastslaget att bin liksom människor kan bli drogberoende. Nu vill han fortsätta på den inslagna vägen och försöka hitta de signalvägar som är inblandade när man blir beroende av kokain, samt se om ett utbrett kokainmissbruk har samma förstörande effekt på bisamhällen, som på mänskliga samhällen.

Om du bor i Uppsala kan du hjälpa Barron med nästa pek. Ta penna, papper och en fältstol med dig, och studera de dansande människorna på Flustret. Tillsätt kokain och anteckna så mycket du hinner innan polisen tar dig. Eller vänta tills våren och ställ dig under en blommande lind (Tilia cordata). Bifall utlovas. Eller i alla fall fallande humlor.

[Uppdatering 28/12] Sent omsider vaknade den svenska dagspressen: DN


Vad sägs om ett glas kokainvin? En gång i tiden sågs kokain som ett undergörande preparat, och salufördes bl.a. som ett riskfritt, icke beroendeframkallande, smärtstillande alternativ till morfin. Det var också en viktig del av Coca Cola (jaså, vad trodde du att namnet kom ifrån då?), som till en början endast fördes av apotek.

---

Barron, A. B., Maleszka, R., Helliwell, P. G. and Robinson, G. E. 2009. Effects of cocaine on honey bee dance behaviour. Journal of Experimental Biology 212, pp. 163-168

P.S Rubriken är ett citat ur ett medley av och med Povel Ramel från skivan "Povel på Maxim" från 1979, och är en travesti på Jules Sylvains schlager "Titta in i min lilla kajuta". D.S.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Vem målade polaren vid pelaren i källaren?



Åsa gör mig uppmärksam på ett desperat (nåja) rop (mja) på hjälp (ja, det stämmer i alla fall) från Riksantikvarieämbetets (RAÄ) mörkaste antikvariska vrår (Ting och Tankar). Anna Boman har via RAÄ:s K-blogg efterlyst namnet på den konstnär(inna) som målat akvarellen "Tomten i Glimmingehus" (K-blogg, Kulturmiljöbild).

Konstverket avbildar en tomte i Jenny Nyström-stil (och ser ut att vara målat vid ungefär samma tid som hon levde, d.v.s. kring sekelskiftet 1900), med ett litet, vitt skägg, röd luva, och i övrigt bruna kläder, och som befinner sig i källaren på Glimmingehus utanför Simrishamn. Om ni har vägarna förbi, så tycker jag för övrigt att ni skall åka dit. Glimmingehus har nämligen något så ovanligt som en vallgrav. Coola bananer! Nåväl. Tomten står på en träbänk för att nå upp till ett stenbord som upprättats kring en källarpelare i sten. Framför honom finns en tom tenntallrik, en rejäl kniv och ett högt, vackert sirat ölstop. Han stöder huvudet mot vänster handflata och ser, i ett uttryck av trötthet och (får man förmoda) hunger, hur en stor mus (som egentligen är för avlång för att vara en mus) eller liten råtta (antagligen med en defekt i adenohypofysen) försöker attackera stopet.

Så, för att göra en otroligt akademisk, torr och mycket dålig omskrivning av ett lika akademiskt och torrt uttryck: Vadan detta cellasta fenomen? (Jo, jo, sug på den ni!) Vem målade akvarellen? Gå till Kulturmiljöbild för att se akvarellen och besök sedan K-bloggen om ni kan hjälpa RAÄ att få svar på vem upphovsmannen eller -kvinnan är.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 24 december 2008

Happy Monkey allihop!

Den ökända Westboro Baptist Church, som bl.a. gjort sig kända för slogans som "God hates fags" och "God hates Sweden", har lagt in en ansökan om att få sätta upp en skylt med ett uppbyggligt meddelande i Capitolium i Washington States huvudstad Olympia (The Seattle Times). Melodin är välkänd, "Santa Claus is Coming to Town":

You'd better watch out,
get ready to cry,
You'd better go hide,
I'm telling you why
'cuz Santa Claus will take you to hell.

He is your favorite idol,
you worship at his feet,
but when you stand before your God
He won't help you take the heat.

So get this fact straight:
you're feeling God's hate,
Santa's to blame
for the economy's fate,
Santa Claus will take you to hell.

Nu har ju också påve Benedictus XVI anslutit sig till deras led, i alla fall när det gäller synen på homosexualitet (DN, AB, Dagen, SvD, SR). Så de behöver kanske inte min assistans, men för att ändå hjälpa dem på traven kommer här lite tilläggsmaterial...



...och så några Satan Claus-bilder.






P.S. Westboro-fundamentalisterna har nog inte så roligt på julen, så för att lätta upp stämningen kommer här en liten snutt med Sarah Silverman, som talar om Jesus. D.S.



Och glöm inte bort att önska varandra Happy Monkey! (Pharyngula)


Mitt eget bidrag till den nya högtidshälsningen "Happy Monkey" som i veckan föddes på PZ Myers fantastiska blogg Pharyngula.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 23 december 2008

Att få sig ett skjut viktigt också hos svamparna


Sporer av Neurospora crassa i all sin aerodynamiska härlighet.

Har du någon gång tänkt att "nu kan väl ändå inte ascomyceter bli mycket ballare"? Eller har du liksom många andra mykopater för flera hundra kronor ringt din lokala svampkonsulent bara för att höra honom berätta om murklor? I sådana fall kommer du att gilla det här.

I nästa nummer av PNAS finns en artikel som tar upp de hydrodynamiska/aerodynamiska egenskaperna hos ascomyceten Neurospora tetrasperma (Roper et al., 2008). Arter i släktet Neurospora bildar perithecier, vari de asci (sporsäckar) som innehåller sporerna finns. Perithecier kan närmast liknas vid flaskor, inte helt olika antika vinkrus eller för den delen den gamla typen av rökpuffar i gummi, som biodlare använde förr i tiden. Vid rätt väderlek, vanligtvis blött väder, sker en reaktion där perithecierna drar ihop sig, toppen på asci flyger av och sporerna skjuts ut genom hålet i peritheciets topp. Det hela kan liknas vid den explosiva utskjutningen av var från de finnar varpå tonåringarna plägar klämma.



Ovan: Peritheciers uppbyggnad i genomskärning, som visar den typiska flaskformen. Nedan: En samling perithecier. Noterna den lilla por i toppen av "flaskan" varigenom sporerna skjuts ut.

Roper et al. började med en enkel fråga: Varför ser ascosporer ut som de gör? Till sin hjälp hade de matematiska modeller för aero- och hydrodynamik, samt de gedigna genetiska kunskaper som finns om släktet Neurospora. Svaret visade sig ligga i själva spridningsförfarandet. För att kunna skjutas iväg så långt som möjligt, så måste sporerna ha den mest effektiva aerodynamiska formen givet deras storlek. Till e! Science News säger Marcus Roper (e!):

"Som projektiler betraktat är de i det närmaste perfekta"

De kartlade också sporformsevolutionen hos den familj i vilken Neurospora sp. ingår, Sordariaceae, och jämförde formen hos luftburna sporer och sporer som vekteras av djur. De senare saknar aerodynamiska egenskaper, men har å andra sidan egenskaper som låter dem fastna på och bäras iväg av de djur som sprider dem. Författarna menar att de biologiska vetenskaperna också i framtiden kan ha nytta av att använda tillämpad matematik för att beskriva evolutionära processer. I det här fallet får man ändå säga att de har sprungit på ett exempel av naturligt urval i dess renaste form. För att citera min vän Mårten Lind: Ur spor!


Sporkanonad som den ser ut hos Pilobolus sp. (ett släkte som återfinns på dynga från växtätare; Zygomycota, Zygomycetes, Mucorales, Pilobolaceae). Ren och skär mykologporr.

---

Roper, M. et al. 2008. Explosively launched spores of ascomycete fungi have drag-minimizing shapes. PNAS, Evolution - Applied Mathematics, published online before print December 22, 2008, doi:10.1073/pnas.0805017105 [Appendix (PDF)]

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Får i naveln?



Via e! Science News blir jag varse om ett debattinlägg som ger hopp för alla er som under julen har tänkt att knyta äktenskapliga band med någon av de kusiner som kommer på besök (e!). Diane B. Paul och Prof. Hamish G. Spencer slår i senaste numret av PLoS Biology hål på föreställningen att kusingifte innebär en mycket hög risk för inavelsdefekter hos avkomman (Paul & Spencer, 2008). Artikeln går igenom dels den historiska synen på kusingifte i Europa och i USA, dels de gamla rekommendationerna och lagarna mot kusingifte i framför allt USA, och slutligen de senare årens forskning inom området.

Bl.a. citeras en reviewartikel från National Society of Genetic Counselors, som gick igenom forskning om genetiskt betingade skador på barn i kusingiften, där det konstateras att den faktiska frekvensen av skador var mycket mindre än det beräknade utfallet (Bennet et al., 2002). Risken att barnet har en genetisk defekt ligger i själva verket ungefär på samma nivå som den hos barn födda av kvinnor över 40 år. Och i intervjun med e! pekar Prof. Spencer just på det paradoxala med att det samtidigt som 31 av USA:s delstater har lagar som förbjuder kusingifte, med argumentet att de skall förhindra fosterskador, så finns det ingen som skulle argumentera för att förbjuda kvinnor över 40 år att skaffa barn. Professor Spencer menar att dessa lagar, som ofta är mycket gamla, bör tas bort. Till e! säger han

"Folk med Huntingtons sjukdom eller andra autosomalt dominanta [sv. oftast genetiska] sjukdomar löper en 50-procentig risk att överföra de inblandade generna till sin avkomma, men de är heller inte förhindrade [att skaffa barn]"

Bennet et al. föranledde redan när artikeln publicerades 2002 en genomgång av hur lagrummet ser ut i USA (Grossman, 2002). Där konstateras att även om det finns skäl att ändra lagarna, med stöd av den forskning som gicks igenom, så finns det historiska och lagtekniska hinder. Incestlagarna är ofta baserade på moraliska och religiösa ställningstaganden, snarare än biologiska och genetiska. Dessutom finns det en utbredd uppfattning bland människor i allmänhet att kusiners barn är inavelsskadade, och den rädslan hos lagstiftaren är svår att råda bot på, menar Grossman.

Vi får väl se hur det blir. Men tills dess att dagens genetikkunskaper har perkolerat ner i folklagren, så får ni hålla era förhållanden hemliga. Såtillvida att ni inte är får, förstås.

---

Bennett, R.L. et al. 2002. Genetic counseling and screening of consanguineous couples and their offspring: Recommendations of the National Society of Genetic Counselors. J. Genet. Couns. 11:97–119. [Hela artikeln (PDF)]

Grossman, J. 2002. Should the law be kinder to "kissin' cousins"?: A genetic report should cause a rethinking of incest laws. FindLaw, 8 april 2002: http://writ.news.findlaw.com/grossman/20020408.html. Besökt 23 december 2008.

Paul, D.B. & Spencer, H.G. 2008. "It's Ok, We're Not Cousins by Blood": The Cousin Marriage Controversy in Historical Perspective. PLoS Biol 6(12): e320 doi:10.1371/journal.pbio.0060320

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 22 december 2008

Adventspatogenen: Nr. 4 Lärkträdskräfta

Snart är julen äntligen över och vi slipper allt det jobbiga med familj, glädje, omtanke och potatisgratänger förstörda av ansjovis. Men vörtbröd och öl är gott och därför skall vi tala om en släkting till jästen. Basidiomyceter i all ära, men ingenting går upp mot ascomyceter. Det har blivit dags för den sista delen av adventsserien

Dekorativa sjukdomar för ditt barrträd

Nr. 4: Lachnellula willkommii, lärkträdskräfta.



Lärkträdskräfta, eller lärkkräfta, orsakas av Lachnellula willkommii, som sällar sig till den kategori svampar som orsakar groteska sjukdomar på träd samtidigt som fruktkropparna är fascinerande vackra. Namnet kommer av att den angriper arter inom släktet lärkträd (Larix spp.), framför allt europeisk lärk (Larix decidua, heter på svenska egentligen endast "lärk"), medan sibirisk lärk (Larix sibirica) och hybridlärk (Larix x eurolepis, korsning mellan europeisk lärk och japansk lärk (Larix kaempferi)) är mer resistenta. "Kräfta" är samma ord som det vi fordom använde för cancer (som f.ö. betyder "kräfta" på latin) och beskriver sjukdomens utseende och förlopp, med kraftig övervallning och sårbildning som en följd av svampens angrepp på lärkens kärlvävnad; jfr. no. kreft och tysk. krebs. På engelska heter den här typen av kräftor canker.


Kräftbildning (Lachnellula willkommii) på huvudstammen. Notera hur deformerad stammen blir. Om inte trädet kan valla över skadan, så kommer det att strypas. Foto: Andrej Kunca, National Forest Centre - Slovakia (www.forestryimages.org)

Det är framför allt på yngre träd som svampen gör allvarlig skada och i vissa fall dödar värden. Angreppet börjar i ett skott på en av smågrenarna, varpå svampen börjar växa in mot stammen. På sin väg orsakar den kräftor som stryper grenen undan för undan. Skall man leta efter lärkträdskräfta bör man därför titta efter grenar där toppen är död, men där det finns gröna barr längre ner. I gränslandet mellan de två områdena hittar man oftast en kräftbildning. Svampen följer sedan grenen in i huvudstammen. Om inte trädet lyckas döda svampen och valla över det skadade området, så finns det risk att det stryps allteftersom att svampen dödar av kärlvävnaden. Ett träd som överlever svampen och växer vidare, kommer att få kraftiga försämringar på timmerkvaliteten. En skogsbrukare som får ett storskaligt angrepp på sitt lärkbestånd kommer att förlora pengar. Att välja resistenta provenienser och arter av lärk är därför nödvändigt. Det lönar sig att odla sibirisk lärk och hybridlärk, även om de växer långsammare än den europeiska lärken.


Kräftbildning med fruktkroppar (Lachnellula willkommii) på en gren av lärk. Great Britain Forestry Commission Picture Library/David Rose (ref. no. 41962) (FCPL)

Kring kanten av kräftan framträder under sommaren - tidig höst svampens fruktkroppar. Lachnellulla willkommii är en ascomycet, en sporsäckssvamp, och bildar apothecier, skålar, vari sporsäckarna med sporerna finns. Apothecierna är vitpudriga på utsidan och orange-aprikosa i hymeniet (det sporbildande lagret, insidan). Oftast blir skålarna inte större än någon eller ett par millimeter, men i förekommande fall kan de bli runt en halv centimeter i diameter. Sporerna kan spridas på två sätt, dels med vinden och dels genom att regndroppar träffar skålarna och sprätter iväg sporer med de finfördelade vattendropparna som skvätter iväg. På engelska kallas fenomenet water splash (ung. "vattenplask").

Fruktkropparna hos de flesta ascomyceter drar ihop sig vid torrt väder, eftersom det är mest gynnsamt att sprida sina sporer vid fuktig väderlek. Så om du hittar en kräfta av L. willkommii med skrumpnade fruktkroppar, så kan du sänka ner den i ett glas vatten och vänta tills dess att fruktkropparna börjar svälla. Då blir också färgerna som vackrast.


Fruktkroppar av lärkträdskräfta (Lachnellula willkommii). Notera grenen som sticker ut från mitten av kräftan. Den fungerade som inkörsport till huvudstammen. (Fotograf okänd)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

lördag 20 december 2008

Genuspedagoger


Vilka käpphästar i genusfrågan anför de två till höger? "Pickelhuva" är i alla fall utrum.

Genom Ting och Tankar blir jag varse en debatt mellan två kontrahenter som envist blåser på ytan av den saft som de har fått skänkt i sina vattenglas (SvD1, SvD2, AB1). Våra barn fördärvas av illvilliga s.k. genuspedagoger (AB2, AB3), som skall lära ut genus till dem. Fast på ett pedagogiskt vis.

På min tid kallades genuspedagoger för svensklärarinnor. Av dessa fick jag lära mig att svenskan numera har två genus; utrum och neutrum. Utrum kommer av latinets prefix uter-, som betyder "någon av de två", och är svenskans och danskans sätt att på ett effektivt sätt klumpa ihop det maskulinum och femininum som bl.a. återfinns i franskan och tyskan, och reale (eller realgenus), som närmast kan översättas till "icke levande utrum". Neutrum kommer av samma stam som "neutral" och står sålunda för "varken [maskulinum] eller [femininum]". Att realgenus försvann kan enligt min f.d. granne Bengt Norbrink, framliden redaktör för bl.a. Grönköpings Veckoblad, bero på att ordet "realgenus" ju faktiskt är neutrum.

Så vad är det då de bråkar om? Ja, vad jag förstår finns det de som motsätter sig utrum och hellre vill använda maskulinum och femininum när de talar till och undervisar barn. Genuspedagogerna å andra sidan vill fortsätta att använda det könsospecifika utrum, trots att "kön" är neutrum. Reale verkar ingen av sidorna vara lika intresserade av, och neutrum används i det närmaste bara för att avsluta substantiv med -t. Men vad är då problemet med utrum? Tydligen blir "en pojke" för feminint och "en flicka" för maskulint, även om de vad jag efter noggranna studier har kunnat sluta mig till, stavas olika och dessutom har olika betydelser. Icke desto mindre finns det de som hävdar att vi inom en snar framtid inte kommer att kunna skilja de två åt.

Men där måste jag protestera. Jag är visserligen väl medveten om att dagens ungdomars popidoler, t.ex. David Bowie, Marc Bolan och Paul Stanley i KISS, alla har långt hår och sminkar sig. Och jag är också medveten om att detta faktum kan förvirra också den nyktraste kåtbocken på finlandsfärjan. Men det finns en institution som på ett effektivt sätt kan, som man säger, skrämma Agnesarna från vettet: Skolläkarna. När jag gick i sjätte klass, fick vi gå till skolläkaren som vägde, mätte och synade oss för att se att vi inte var förkrympta gnomer med klumpfötter. Som avslutning på undersökningen ställde han sig framför mig, klämde lite på lateralsidorna av buken och körde sedan utan förvarning ner handen i byxorna på mig och klämde till! Rätta mig om jag har fel, men nog skall också den mest oerfarne anatom efter att ha genomfört en sådan undersökning på ett barn, kunna klura ut om detta besitter de utmärkande dragen för pojkar, eller i det omvända fallet besitter det motsatta (inmärkande drag)?

Det kan ni ge er den på. Eller det.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 18 december 2008

Äldre än gatan


Dryococelus australis. Rejäl förstoring (enorm förstoring om du klickar på bilden) jämfört med den ynka centimeter den vanligen mäter. Foto: Peter Halasz.

Den lilla (~110 mm) spökskräckan (Phasmatodea; vandrande pinnar etc.) Dryococelus australis (inget svenskt bruksnamn; eng. Lord Howe tree lobster) är mycket speciell. Fram till 2001 trodde man att den var utdöd, som en följd av svartråttans (Rattus rattus) härjningar. Nu känner man till ca. 20-30 individer av arten, som därmed får anses vara en av de mest sällsynta insektsarterna i världen. Det finns tre släkten av "trädhumrar", Dryococelus, Canachus och Eurychanta. De har trots stora avstånd mellan deras respektive habitat länge ansetts vara nära släkt med varandra, baserat på de tydliga morfologiska och ekologiska drag som de delar; de är marklevande, stabbiga, relativt jämstora och framför allt honorna bär tydliga likheter. Men nu finns det stöd för att revidera den uppfattningen. De morfologiska dragen som utmärker "trädhumrarna" verkar ha uppkommit genom konvergent evolution snarare än genom nedärvning från en gemensam förfader. I onlineversionen av Proceedings of the Royal Society B den 16 december, meddelar Buckley et al. (2008) att D. australis vid en fylogenetisk jämförelse med ca. 70 andra arter ur ordningen spökskräckor skilde sig från sina närmaste, men alltså inte särskilt nära, släktingar för ungefär 22 milj. år sedan.

Inget konstigt med det, om det inte vore så att D. australis inte kan sprida sig över längre avstånd och endast återfinns på ön Lord Howe Island, vars ursprung är ca. 13 milj. år yngre. Men till förfång för alla kreationister har den till synes oöverstigliga logiska paradoxen i själva verket en rationell förklaring (bättre lycka nästa gång). Buckley et al. menar att svaret står att finna under havsytan. Lord Howe Island tillhör en kedja av öar uppbyggda av eruptiva bergarter och det ligger därför nära tillhands att anta att D. australis har flyttat från ö till ö allteftersom deras habitat har eroderat bort och slukats av havet. Om inte annat, har den lilla insekten gett uttrycket "gammal som gatan" en helt ny innebörd.

Buckley, Thomas R. et al. 2008. Extreme convergence in stick insect evolution: phylogenetic placement of the Lord Howe Island tree lobster. Proceedings of the Royal Society B, online edition Tuesday, December 16, 2008. Abstract, url: http://journals.royalsociety.org/content/g622w01455v03763/?p=cce4477d9d7c42e6ba5e6783399d1c07&pi=7 [Hela artikeln (PDF)] [Hela artikeln (HTML)] [Tabell 1 (DOC)]

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 16 december 2008

Kris i Skånefrågan


Jorden skalv, men inga tabernakel uppges ha rämnat. Illustration: Anders Bolling, DN.

En jordbävning fick marken att skälva i Skåne nu på morgonen (DN1, DN2, SvD1, SvD2, Dagen). I förstone kan det verka som att det inträffade har naturliga orsaker, som spänningar i jordskorpan eller liknande, men en dam som ringde in till SR:s debattprogram "Ring P1" hade en mycket mer rationell förklaring: Skalvet är Guds straff och ämnat att väcka oss och få oss att överge vårt syndiga leverne.

Vilken gud som åsyftades sades inte, men eftersom vi är i Sverige så gissar jag på Cthulhu. Han har legat i dvala under så många tusen år, att han rimligtvis är rejält hungrig vid det här laget. Eftersom epicentrum låg i Skåne (en kilometer öster och arton kilometer under Sturups flygplats, vilket inte är i närheten av centrum av måltavlan i bilden ovan) antar jag att han planerade att överraska skåningarna i sömnen för att äta upp dem, men att hans kurrande mage satte stopp för den planen. Tråkigt. Jag sympatiserar som känt är med Cthulhu och hoppas sålunda att han lyckas bättre nästa gång (Sällsam).

Fast ändå... Jag undrar vad damen i radion har på fötterna för att dra slutsatsen att en figur, vars existens är så osäker att han rimligen måste anses vara fiktiv, skulle tycka så illa om Skåne att han iscensätter ett litet jordskalv, vars kryptiska budskap är att "ni måste vända åter till mig". Och det värsta är att hon inte är ensam om att övertolka situationen (apg29). Det finns allt sedan religionernas uppkomst en uppsjö av domedagsprofetior att ta till varje gång det sker något som man inte har vett att upplysa sig om innan begäret att uttala sig blir övermäktigt. Men om nu denne gud verkligen vill sända oss ett begripligt budskap, vore det då inte klokare att överge På Spåret-gåtorna och istället tala klarspråk, som han enligt den religiösa mytologin, som den framställs i sagoboken bibeln, gjorde en gång i tiden? För nog är min Cthulhu-förklaring precis lika trolig som damens Gud-dito. Om allting som inträffar enkom och endast är interventioner av en gudom, så finns det ingen anledning att låta barn gå i skolan annat än för att lära dem att läsa. Varför spendera miljardbelopp på högskolor och universitet för att söka kunskap om oss och vår omvärld, när allt man behöver veta står att finna i en bok som skrevs av Gud själv?

Nej, när det faktiskt finns en rationell förklaring till en händelse, så tycker jag att man bör välja den. Jordskalv existerar och kan förklaras med rationella argument, till skillnad från Gud eller ännu mindre Guds förmodade vilja. Håll er till det jordiska i den här frågan, i dubbel bemärkelse. Vad övrigt är, är trams. Ph'nglui mglw'nafh Cthulhu R'lyeh wgah'nagl fhtagn.


Lyssnen, mina barn, till Death Breath - Cthulhu fhtagn!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 14 december 2008

Adventspatogenen: Nr. 3 Rotticka på gran och tall

Liggsår kanske inte brukar anses höra till julens små njutningar. Men om du efter all julmat du tvivelsutan kommer att proppa i dig, som vore det din livsuppgift att på egen hand orsaka de svältkatastrofer som kräver miljontals människoliv i Afrika, skulle sätta dig ner och inte orka resa dig på en vecka eller så, så skulle du nog drabbas av det som inom skogspatologin kallas "butt rot". Så flytta undan fettvalkarna från ögonlocken, och läs och begrunda, fetto. Det har blivit dags för ännu ett avsnitt av:

Dekorativa sjukdomar för ditt barrträd

Nr. 3: Heterobasidion parviporum och H. annosum, rotticka på gran resp. tall.



I Sverige har vi under många år haft strikta skogsbrukslagar, som effektivt har stävjat storskaliga utbrott av insektsangrepp i skogarna. När det gäller svampar är det svårare med skötseln. De finns ofta i landskapet och kan överleva under mycket långa tider på flera olika substrat, och därigenom bidra till kvailtets-, avkastnings- och inkomstförluster också i skog som på ytan ser ut att vara frisk. Det enskilt största hålet i svenska skogsbrukares ficka är rotröta på gran (Picea abies) orsakad av rottickan, Heterobasidion parviporum. På tall (Pinus sylvestris) är det kusinen H. annosum som är den angripande patogenen. Tillsammans orsakar de förluster för det svenska skogsbruket på i runda tal 500 miljoner kronor per år.

Jag kommer att använda "rotticka" som namn på de båda, eftersom de under lång tid ansågs vara samma art och därför bär samma bruksnamn. Det var forskarna vid det finska skogsinstitutet Metla som efter mycken möda lyckades slå fast att de tre intersterilitetsgrupperna av H. annosum s.l., S (som angriper gran; eng. spruce), P (som angriper tall; eng. pine) och F (som angriper ädelgran; eng. fir) var tre skilda arter, som fick namnen H. parviporum, H. annosum resp. H. abietinum. Vid Institutionen för skoglig mykologi och patologi vid SLU i Uppsala (Mykopaten kallad) bedrivs det en utförlig forskning på Heterobasidion sp., och man har också sekvenserat dess genom. Men hursomhelst är rottickan är en vacker ticka (trots namnet faktiskt närmare släkt med kremlorna än porsvamparna) och den skada den gör är riktigt viktig för skogens ekosystem, så därför platsar den som adventspatogen.



Överst: Fruktkroppar av rotticka (Heterobasidion parviporum) på granrötter (Picea abies). Foto: Risto Jalkanen, Metla. Underst: (T.v.) Fruktkroppar av rotticka (Heterobasidion annosum) på stambasen av stående, vuxen tall (Pinus sylvestris), (t.h.) och på dödad tallplanta. Foto: Kari Korhonen, Metla.

Rottickan sprider sig genom basidiosporer, som släpps från fruktkroppar (själva "tickan") som växer på, i fallet H. parviporum, granens rötter eller i "armvecket" mellan rötterna vid stambasen, och i fallet H. annosum på stambasen av tall. Sporerna infekterar via öppna vedytor, t.ex. snittytan efter avverkning eller genom direktkontakt mellan infekterade rötter eller vedbitar och friska rötter. På det sättet kan rottickan sprida sig från träd till träd även om inga träd fälls eller faller omkull av andra orsaker. Eftersom träden ofta dör radiärt från infektionspunkten och eftersom nya plantor ofta infekteras och dödas där svampen finns, så bildas öppna ytor i skogen, gläntor. John Bauers trolska skogsgläntor är inte sällan resultatet av en rottickeinfektion. Tillsammans med andra patogener, skadeinsekter och naturkrafter som vind, eld, vatten och temperatur, är Heterobasidion en del av det som skapar ett skiftande skogslandskap.


Resultatet av död och förintelse, en glänta i skogen. Fridfull på ytan, men under det gröna fältskiktet och i de omgivande träden dväljs rottickan.

Efter att sporerna har landat på en färsk vedyta, t.ex. en stubbe av en nyfälld gran, växer mycelet ner i veden, ut i rötterna och genom rotkontakt in i de stående träden. Rottickan är en nekrotrof patogen, d.v.s. den dödar sin värd (eller delar av den) för att komma åt näringen. Men den kan också tillgodogöra sig näring från redan dött material. På så sätt tar den sig igenom de yttre, levande cellagren i roten och in i den döda kärnveden. Rottickan orsakar s.k. vitröta. Namnet kommer sig av att vitrötande svampar kan bryta ner det bruna ligninet för att komma åt den vita cellulosan som finns mellan ligninlagren. Resultatet blir en trådig, vit, cellulosarik röta, där vedens stabilitet och struktur bryts ner. Egentligen kan man kalla vitrötare för allrötare eftersom de kan bryta ner allting i veden, lignin som cellulosa.


Rötskador på gran orsakade av rotticka (Heterobasidion parviporum). Notera håligheten i en av stockarna, ett resultat av rottickans förmåga att bryta ner det mesta av veden. Foto: Erkki Oksanen, Metla.

En rotröta försämrar med andra ord stabiliteten i rötterna genom att förstöra strukturen och upptaget av vatten och näring genom rötterna genom att döda kärlvävnaden. Följden blir att det infekterade träden blir känsligare för vind och snö. Går svampen upp i stammen försämras också timmer- och massakvaliteten. Eftersom rottickan kan ta tillvara näringen från så stora delar av trädet, kan ett angrepp vara i flera decennier, tills dess att trädet dör (och efter det) eller tills dess att trädet fälls. Från det angripna trädets rötter och genom att bilda fruktkroppar, kan sedan svampen sprida sig till andra träd.


En genomskärning av en gran, som visar hur rottickan har kommit in genom rötterna (i förgrunden) och spridit sig uppåt i stammen. Om trädet annars ser friskt ut är en sådan här skada i det närmaste omöjlig att upptäcka. Foto: Kari Korhonen, Metla.

Fruktkropparna är mycket vackra. De är fleråriga, den skrovliga barken är mörkbrun-svart på de äldsta områdena och chokladbrun på årsväxten. Ibland är fruktkropparna helt resupinata, eller med endast en gnutta bark. Undersidan är gräddvit och len (ja, med svampmått mätt alltså). Ofta kan man inte se dem, eftersom de växer på rötterna. Men ibland ser man en chokladbrun och vit fruktkropp mot ett grönt mosstäcke, där någon rot tillfälligt kommer i dagen. En av mina absoluta favorittickor. Vacker, men destruktiv. Mykologins Ilse - Shewolf of the SS.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

torsdag 11 december 2008

Six ways in which fungi can save the world

It's not everyday you come across a preaching mycologist, but we Mycopaths love them! And thanks to the splendid Agricultural Biodiversity Weblog's latest Nibble: Here's Paul Stamets on the topic How Fungi Can Save the World. Actually it's a crash course in mycology with an edge, so anyone that understand (American) English can enjoy the lecture. Me so happy!



Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

onsdag 10 december 2008

Dröm söta drömmar


En uppenbart berusad jultomte, vars fetma och sockerplommon kan vara riskfaktorer för att utveckla diabetes typ 2. Hoppas att han sover ordentligt.

Metabolism och cirkadisk rytm påverkar varandra. I senaste onlinenumret av Nature Genetics (dec. 2008) meddelas det i tre artiklar om kopplingen mellan diabetes typ 2 och melatonin, det som brukar kallas för sömnhormonet (Science; Bouatia-Naji et al., 2008; Lyssenko et al., 2008; Prokopenko et al., 2008).

Under dagtid minskar mängden melatonin i kroppen, för att under kvällen och natten öka igen. På det här sättet reglerar melatoninet den cirkadiska rytmen (dygnsrytmen) och hjälper till att stabilisera sömnmängd och -behov. Man har tidigare kunnat visa att personer som sover mindre lider en större risk att utveckla diabetes typ 2, och att möss vars dygnsrytm har störts blir fetare. De tre nya studierna stöder tanken att det har att göra med att melatonin är inblandat i regleringen av insulin, det hormon som reglerar blodsockernivån i kroppen och vars utsöndring är störd hos de patienter som är diabetiker.

Genom att använda patientdata och data från tidigare studier, har man först kunnat påvisa att patienter med förändringar i eller kring melatoninreceptorgenen MTNR1B har en förhöjd blodsockernivå på morgonen (Prokopenko et al.). Ett högt blodsocker på fastande mage är ett tecken på diabetes typ 2 eller att man löper en risk att utveckla detsamma, och de två efterföljande studierna fann en koppling mellan störningarna i MTNR1B och risken att utveckla diabetes typ 2 (Bouatia-Naji et al. & Lyssenko et al.).

Tanken är att man nu skall gå vidare och mer i detalj titta på hur melatoninet påverkar insulinsystemet. Det kan vara så att patienter med den undersökta genförändringen har en insulinutsöndring som är känsligare för melatonin än andra. Hur som helst skall man sova ordentligt för att undvika problem, för den som sover sämre sover också sött.

Bouatia-Naji et al. 2008. Variants in MTNR1B influence fasting glucose levels. Nature Genetics, online version, Dec. 7 2008.

Lyssenko et al. 2008. Common variant in MTNR1B associated with increased risk of type 2 diabetes and impaired early insulin secretion. Nature Genetics, online version, Dec. 7 2008.

Prokopenko et al. 2008. A variant near MTNR1B is associated with increased fasting plasma glucose levels and type 2 diabetes risk. Nature Genetics, online version, Dec. 7 2008.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag 9 december 2008

Klimatauktion


Vi måste göra något. Måste protestera. Hellre protestera än göra något!

I lördags var det tydligen den stora klimatdemonstrationsdagen (Klimataktion, Climate Walks! 08, DN). Jag sitter hemma och tjurar, eftersom ingen berättade det för mig. Jag vill också demonstrera. Jag är också emot klimatet.

Nu är jag inte alls insatt i frågan, men min minnesbild av hur det var förr, är att klimatet var tydligare och lättare att prognostisera. Det kan visserligen bero på att jag var fem år gammal och inte hade en susning om biologi, ekologi, meteorologi, klimatologi eller ens rum o. logi. Men å andra sidan verkar min känsla bekräftas av en hel del s.k. klimatskeptiker, som varken behöver vara pålästa eller särskilt kompetenta för att få påverka politiken i t.ex. USA eller för att skriva insändare i UNT. Det gäller visserligen också klimativrarna. Överhuvudtaget verkar det inte vara något krav på att skaffa sig en samlad bild över en fråga, för att göra sig till tolk för mig och det som tydligen är (eller borde vara) mina åsikter. Men tänk hur litet urvalet av biodynamiska quinoagroddar hade varit om vi inte hade haft kvasireligiös fanatism åt vilket håll det än vara månde.

Så hur var det då förr? Tja... Vintrarna var alltid snöfyllda och minusgradskalla, vårarna alltid ljumma och pollenbemängda, somrarna alltid lagom varma, och höstarna var friska, färgglada och relativt regnbefriade. Det är så jag minns det, och då måste det väl vara sant, eller hur? Jag fnyser föraktfullt åt TV-meteorologerna när de påstår att det bara har varit snö på julafton i Uppsala i genomsnitt varannat år sedan mätningarna började. Men hur det än är verkar klimatet på senare tid ha blivit vår värsta fiende. Så därför köper jag mig en kappa, sticker ett vått finger i luften, vänder mig i enlighet med resultatet och proklamerar: Jag är en klimatskeptiker, i det att jag är skeptisk till klimatet. Ner med klimatet! Jag hatar klimatet!!


"Jag har inte ens råd med Klorin till mig och mina barn. Min fru lämnade mig för en Bamsedräkt i polyester."

Av någon anledning har tillverkarna av isbjörnsdräkter inte drabbats av den globala ekonomiska kris som annars har lagt sig som en våt filt över världen. Visserligen blir alla argument bättre om de framförs av en karl i en alltför stor pyjamas, något som varit tradition i Sverige sedan Karl XIV Johans sängkammarregering. Men det är något sorgligt med det faktum att just klimatdemonstrationer är det enda forum där isbjörnsfetischister kan känna sig välkomna. Här har RFSL inte tagit sitt arbete på tillräckligt stort allvar. Eller så har de tagit det på lika stort allvar som jag tar folk i isbjörnsdräkter.

Men åter till klimatet. Tydligen har klimatet tagit människans utsläpp av växthusgaser som en förevändning för att höja medeltemperaturen på jorden. Av det lilla jag har läst, så leder en höjning av jordens medeltemperatur på i genomsnitt 2°C, till att änglarna blåser i sina basuner och bryter sina sigill, svavel och eld regnar från skyn, de fyra änglarna som var bundna vid Eufrat släpps lösa, hästar börjar tala vid Rubicon, Xenu och Cthulhu äter upp oss, samt att Bert Karlsson blir återinvald i Riksdagen (Medvetenskap om hur klimatförändringar ledde till Västroms fall). Av en brittisk organisations informationsmaterial förstår jag dessutom att hela världen kommer att förvandlas till LEGO™-bitar. Eller åtminstone Storbritannien och Irland. Om vi skall kunna leva i en värld utan att vara rädda för att bli uppätna när vi går hemifrån våra LEGO™-hus, så måste vi bli av med klimatet. Det ställer bara till problem.


Den här bilden visar två saker: 1.) Att det kommer att bli allt varmare i Storbritannien och 2.) att UK Climate Impacts Programmes (UKCIP) prognosteknologi bygger på Tetris.

Så vad göra? Vi måste agera! Och vad bättre sätt att agera på än att demonstrera? (Ja, det skulle väl vara att demonstrera utklädda till isbjörnar, men ni förstår vad jag menar.) För vi har ju lyckats lösa problem förr i det här landet, genom att just demonstrera och sedan folkomrösta om det som vi har demonstrerat om. Tänk bara på lyckosamma kampanjer som "Atomkraft? Nej tack!" och "Nej till högertrafik!". Om det inte var för dem, så skulle vi köra bil på höger sida av vägen och fortfarande ha kärnkraftverk i drift! Så, ner med klimatet!

Men vad kan jag göra? frågar du dig kanske. Skall vi inte handla istället för att demonstrera? Nej, demonstrationer är mycket bättre än handling. För vad som än sker och vad som än sägs, så kan du vila trygg i förvissningen att det alltid är någon annans fel. Jazzens, Skånes eller kanske den skånska jazzens. Och det spelar ju ingen roll vad du gör om inte alla andra gör som du. Så demonstrera istället. På det sättet behöver du inte ta något ansvar för det du tycker att andra skall ta ansvar för.

Frågan är bara vad som händer med alla dessa isbjörnsdräkter. Man kanske borde anordna en klimatauktion.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 8 december 2008

O, sancta simplicitas


Nej, nej, nej, nej! Såhär brokigt får det ändå inte se ut, hur ursprungligt det än må vara. (Foto: dalarna.se)

Nu får det faktiskt vara nog. Jag känner att jag måste säga det här, även om det retar upp etablissemanget. För jag säger ju bara det som vanligt folk tycker och säger. Även om de inte tycker det. Eller säger det. Jag talar om mångfaldsexperimentet, den ohämmade inflyttningen och det kaos som ett mångkulturellt samhälle oundvikligen leder till.

Under mina tretton år i Uppsala har det bara kommit fler och fler. De ser inte ut som oss andra, de äter inte samma mat och de är kraftigt överrepresenterade när det gäller antal begångna brott. Så jag tror nog att jag har fog för att säga: Vi vill inte ha er här! Ta era spettekakor, ålagillen, mårtensgåsmiddagar, er djävla halvdanska vinterkräksjuka till språk, ert förbannade medeltida sockerbetsodlande och er "kultur" (pyttsan) och åk hem!

Att ni inte har lärt er att tala svenska under de 350 år ni har haft på er, betyder att ni inte har evolverat särskilt långt sedan en neanderthalare först vänstrade med en uroxe och födde fram den första av er. Hur länge skall vi behöva hålla undervisning i Svenska 2 för er egentligen? Jämtlänningarna, härjedalingarna, hallänningarna, blekingarna och bohuslänningarna har lyckats integrera sig, så varför misslyckas ni? Jag är trött på att behöva tala engelska med er bara för att ni inte kan göra er förstådda. Och jag är trött på att behöva lyssna på ert aptjatter varenda gång jag råkar ta en buss till eller från Gottsunda. Det är ett djävla tjat om "ifif" och "rolleböhrer" och "dummare" som är "dommare" och "äggakaogor" och Gud vet vad. Tala svenska om ni nu nödvändigtvis måste låta käften vara öppen medan ni kräks!


Skåningar (orange) begår mångdubbelt fler brott än upplänningar (gult) och nästan en sjundedel av all brott i Sverige (blått). (Källa: BRÅ)

Statistiken talar sitt tydliga språk: Skåningar begår mångdubbelt fler brott än vanliga svenskar (upplänningar). Det är ingenting som jag tagit ur luften. Nej, det står att finna i Brottsförebyggande rådets (BRÅ) listor över begångna brott i Sverige. Trenden är tydlig. Före 1658 begicks i stort sett inte ett enda brott av skåningar i Sverige, men redan 1659 steg andelen brott begångna av skåningar med flera tusen procent! Och efter det har det bara ökat. Från 1975 har antalet anmälda brott i Skåne ökat stadigt varje år, medan de i Uppsala län i stort sett har legat kvar på samma nivå. Blir vi av med det skånska problemet, så blir vi med andra ord av med många av de värsta morden, våldtäkterna och rånen. Min åsikt är, att om en skåning begår ett brott medan han/hon är i Sverige, så skall det leda till att han/hon genast skickas tillbaka till sitt hemland. Om inte det hjälper, så skall vi nog överväga att införa dödsstraff. I alla fall för skåningar.


Sådär, ja! Enhetligt och enfaldigt skall det vara! (Foto: Högskolan Dalarna)

Det gör mig ont att se, när skolor och universitet viker sig för den politiskt korrekta mångkulturlobbyn och ser sig tvingade att laga speciell mat och fira speciella högtider som vanliga svenskar inte firar. Jag har inget emot att de har en annan religion eller kultur, men om de bor i Sverige, så skall de anpassa sig till oss och inte tvärtom. Skånsk "kultur" passar inte här. De firar ålagillen och mårtensgås. De äter äggakaka, spettekaka och en massa annat onyttigt krafs som gör att min mage vänder sig varje gång jag tvingas gå förbi skiten i min lokala matbutik. Redan Edvard Persson var ohälsosamt fet, och fetma ligger i skåningens natur, i skåningens genetik, i hans innersta underklassväsen. Det är inte för inte som Gillekakorna kommer från Skåne. Vi hade visserligen Thor Modéen, men nu när han är död så har inte råd att få in den typen av degenererade, andra klassens gener i vårt svenska genom.

Vi behöver ett enfaldigare Sverige! Och de senaste opinionsmätningarna visar att vi är på god väg. Genom att komplexa problem stöps om i enkelhetens och enfaldens form, så kan vi åtgärda dem med enkla och enfaldiga lösningar. Jan Hus sade det bäst, där han stod på bålet i full färd att brännas ihjäl och såg en bondkvinna (antagligen skånsk) lägga på extra bränsle: O, sancta simplicitas!

(Dessutom har jag fått höra av en säker källa att skåningar bryter upp parketten i Uppsalahems lägenheter, för att odla sockerbetor.)

Dixi.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 7 december 2008

Adventspatogenen: Nr. 2 Törskate på tall

Julens verkliga budskap är inte familjelycka, vänskap, givmildhet och sådant trams, utan fastmer att människans uppgift här på jorden är att döda barrträd. Och för att vi riktigt skall kunna njuta av att se julgranen långsamt men säkert tyna bort där den står i en grönmålad järnjungfru med fyra rödmålade tumskruvar, behängd med nidföremål som våra konstnärligt förståndshandikappade barn tvingats tillverka under överinseende av en sadistisk lågstadielärarinna, så kommer här den andra delen av:

Dekorativa sjukdomar för ditt barrträd

Nr. 2: Cronartium flaccidum, tallens törskaterost (även tjärpigg, tjärgadd, Peridermium pini, Endocronartium pini).



Cronartium flaccidum är en rostsvamp som angriper tall och ett flertal örter i fältskiktet i våra skogar. Men den behöver inte värdväxla, utan kan gå från tall till tall om den så önskar. Det har lett till att man tidigare ansåg att det fanns minst två olika arter av svampen; Cronartium flaccidum (Peridermium pini) som värdväxlade med kovaller (Melampyrum spp.), tulkört (Vincetoxicum hirundinaria) och pioner (Paeonia spp.), och Endocronartium pini (också den understundom med namnet Peridermium pini) som inte värdväxlade alls. Bruksnamnet törskate kommer ifrån att den del av stammen, grenen eller skottet där svampen etablerat sig blir indränkt med kåda och att det därmed bildas s.k. törved. Törveden användes förr till tändved och terpentinved. Skate är namnet på själva den spretiga, döda toppen (gadden) som ofta blir ett resultat av en törskaterostinfektion.


Cronartium flaccidum-sporpustlar på ängskovall (Melampyrum pratense).

Cronartium flaccidum-sporerna etablerar sig först i ett skott, varefter svampen växer in mot grenen och till sist stammen. Skadan på trädet är dubbel, dels snör svampen av ledningsbanorna, vilket stryper allting som finns ovanför den, dels utsöndrar trädet harts och kåda som skydd, vilket också det får till följd att kärlen pluggas igen. På små träd kan det innebära att hela trädet dör, men även fullvuxna träd kan dödas helt och hållet om svampen etablerat sig under de nedersta barrbärande grenarna. När svampen har vuxit in till en större gren eller själva stammen, så kan det se väldigt spektakulärt ut när först barren gulnar och dör, och sedan själva stamdelarna dör. I juni/juli kan man om man har tur se de vitgula aecidieblåsorna på de infekterade områdena av tallens skott, grenar och stam. På Melampyrum sp. kan man se sporpustlar från högsommaren till tidig höst, kom ihåg att titta på undersidan av bladen.

Trädets reaktion kommer sig av att den försöker begränsa rostsvampens möjligheter att etablera sig genom att döda av ett område runt den. Rostsvampar är oftast biotrofer, vilket betyder att de behöver infektera levande vävnad från värden för att få näring. Tallens taktik är den samma som Rysslands, den brända jordens taktik. Tråkigt nog för tallen, så kan C. flaccidum finnas kvar under många år och hela tiden infektera nya skott på värdträdet och träden runtomkring.



Cronartium flaccidum-infektion som dödat ett helt helt fullvuxet träd (nederst) och allting utom några få grenar på en ungplanta (överst).

I södra Sverige är C. flaccidum oftast närvarande men inte förödande för ett bestånd. Man ser skador på småplantor och vuxna träd. Tyvärr finns det de skogsbrukare som när de skall lämna död, stående ved efter avverkning, väljer att lämna törskateskadade och törskatedödade träd, samtidigt som de planterar samma provenienser som de tidigare träden. Följden blir att de plantor som planteras på skiftet infekteras av alla sporer som sprids från de kvarvarande träden. Så om du är skogsbrukare och vill ha en frisk ny gröda, kom ihåg att ta bort de sjuka träden och att plantera resistenta provenienser. I Norra Sverige är proveniensvalet ännu viktigare. Då och då sker det stora epidemiska angrepp på framför allt ungplantor. Oftast överlever träden ett angrepp, men det sker till en kostnad av kvalitetsförluster eftersom det bildas dubbeltoppar, kroktoppar och kådved när toppskottet dör.

Men allt är inte dåligt med törskate, det är nämligen understundom en väldigt vacker sjukdom. Den är också mycket vanlig, så bli inte förvånad om du nästa gång du är ute i en skog eller ett parkområde i din närhet, ser ett antal träd där toppen är död och där du närmast ovanför den levande delen av stammen ser det karakteristiska svarta, fjälliga, kådindränkta angreppsområdet.


Det svarta, fjälliga området längst ner på det dödade området av stammen är den kådindränkta delen där svampen kan leva och sprida sporer under femton, tjugo år.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

tisdag 2 december 2008

Adventspatogenen: Nr. 1 Gelérost på en

(På grund av att jag har varit väldigt dålig och rörig i några dagar, så kommer den första av fyra adventspatogener ett par dagar för sent. Men det har alltså blivit dags för serien:)

Dekorativa sjukdomar för ditt barrträd

Nr. 1: Gymnosporangium juniperinum och G. clavariiforme, enens gelérost, och rönnens och hagtornens hornrost.



Gymnosporangium är ett trevligt släkte rostsvampar som här i Sverige kanske mest syns på sensommaren och hösten, när de sekundära värdarna rönn (Sorbus aucuparia L.) och hagtornar (Crataegus spp. L.) får fläckar på ovansidan av bladen och galler på undersidan av desamma som efter en tid utvecklar "horn", s.k. hornrost. Det är G. juniperinum som är boven i dramat på rönn. Rönnens småblad får orangefärgade fläckar som efterhand rödnar och blir svartprickiga. Hornen blir långa och vitorange. På hagtornar är sjukdomen orsakad av G. clavariiforme och oftast uttryckt som mer rödaktiga fläckar på ovansidan bladen och färre, kortare "horn" på undersidan.



Hornrost (aecidier) på rönn. Tidigt stadium, därav inga horn på undersidan.

En rostsvamp behöver oftast värdväxla för att fullfölja sin livscykel. Det betyder att den lever de olika delarna av sitt liv på olika växtarter och bildar olika typer av sporer beroende på vilken värd den befinner sig på. Arter av släktet Gymnosporangium värdväxlar oftast mellan två värdar; en i familjen Cupressaceae (cypressväxter), oftast av släktet Juniperus (enar), och en i familjen Rosaceae (rosenväxter), oftast av underfamiljen Maloideae (äppelrosenväxter). I fallen G. juniperinum och G. clavariiforme, så växlar svampen mellan den primära värden en (Juniperus communis L.) och de sekundära värdarna rönn resp. hagtorn. Gymnosporangium spp. är obligata biotrofa patogener, d.v.s. de kan bara leva som patogener på levande exemplar av sina respektive värdar, något som gör det svårt att odla arter av släktet i laboratorium.


Hornrost (aecidier) på rönn. Notera "hornen".

Fläckarna och hornen på lövträden är de synliga strukturerna av sporbildande aecidier, vars aecidiosporer sedan infekterar enar. Men även om de är vackra och även om det finns andra tjusiga rostsvampar, så finns det få svenska växtpatogener som slår Gymnosporangium-arternas teliosporstadium på fingrarna. De framträder till en början som en svullnad på enens stam, en svullnad som om det vill sig illa kan strypa och döda allting ovanför den. Vid fuktig väderlek om våren, ungefär samtidigt som enen blommar, så växer det plötsligt fram en hel liten skog av orangegula, geléaktiga fingrar: sporbildande telier. De år som dessa kommer fram ungefär samtidigt på olika individer, så ser det otroligt spektakulärt ut. Lundar och backar kan vara alldeles orangegrönfläckiga av enbarr och gelérost. Och det bästa av allt är att telierna är fleråriga och således bildar ny gelérost varje vår under många år. Det är bara tråkigt att de inte "blommar" såhär till julen utan endast på vårkanten. För visst är det en ovanligt dekorativ sjukdom?



Gelérost (telier) på en. Gymnosporangium clavariiforme i Danmark (överst) och G. juniperinum i Hågadalen i Uppsala (underst).

Efter att teliernas uppgift är fullgjord torkar de ihop och blir bruna små knottror, varefter de helt försvinner. Om man vill se gelérosten också vid torr väderlek eller sent på våren, när telierna har torkat, så kan man sänka ner svulsten med de torra telierna i vatten. De återfår då något av sin ursprungliga färg och form. Very snajdigt indeed.

Som avslutning bjuder jag, apropå rost, på Judas Priests tolkning av Joan Baez sång "Diamonds and Rust", där för övrigt felanvändningen av "ljusår" som tidsmått istället för längdmått finns med ("a couple of lightyears ago"). Trots den lilla malören är låten världens i särklass bästa hårdrocksballad någonsin.



Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,