I sällsamhetens tjänst

På gränsen mellan potatis och planeter

2008-12-31T16:20:00.010+01:00

Jag firar inte nyår. Det beror på att jag helt enkelt inte begriper vitsen med att fira ett byte av datum. Men som tur är finns det ju de som försöker ge mening åt årtalen. Ett exempel var Linnéjubileumet år 2007, men mest kända av alla årstitlar är de som proklameras från Förenta Nationernas (FN) höghuskomplex i Nya York (f.d. Nya Amsterdam, om ni inte har hängt med i de världspolitiska svängarna).

År 2008 var till glädje för agronomer och irländare världen över FN:s internationella potatisår. Nu kan jag tycka att varje år borde vara ett potatisår, eftersom potatisen (Solanum tuberosum) får så roliga sjukdomar, och dessutom går den att äta. Ibland kan man t.o.m. kombinera de två egenskaperna. Det händer inte sällan att jag väljer ut de mest skorvangripna potatisarna ur självplockslådan, eftersom de är de som är mest intressanta. Phoma-angripna potatisar slinker också med emellanåt.

Men nu går ju 2008 mot sitt slut och kommer inom en snar framtid att övergå i 2009, FN:s internationella astronomiår. Så varför inte laga till en nyårsmiddag på temat "FN:s internationella år"? Jag föreslår kokt potatis och Raketost. Mums fillibabba!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om agronomi, astronomi, FN, Förenta Nationerna, potatis, växtpatologi

Med kokain i min lilla kajuta

2008-12-26T20:56:00.029+01:00

Koka (Erythroxylum coca), buske med bismak.

Förra året avslutades med en fantastisk vetenskaplig upptäckt, när kanadensiska forskare kunde slå fast att en kartongkopia av Paris Hilton hade en smärtlindrande effekt på möss (Sällsam). 2008 såg länge ut att bli ett misslyckandets år. Ända tills den 26 december.

I sitt sista nummer för året, som också är det första numret för nästa år, publicerar Journal of Experimental Biology (JEB) en artikel av Barron et al., med titeln "Effects of cocaine on honey bee dance behaviour" (Barron et al., 2008). Inte oväntat väljer också JEB att lyfta fram artikeln i en av sina ledare (JEB ).

Koka (Erythroxylum coca) är den buske ur vars blad man utvinner kokain, ett narkotikum som är ett mycket kraftigt nervgift för insekter. Kokain är kokabuskens och andra arters ur släktet Erythroxylum försvar mot betande insekter, och ger i den normaldos som finns i bladen inte insekterna den typ av belöningsrespons som vi människor upplever när vi tar drogen. Men belöningssystem är viktiga också hos vissa insektsarter. Tambiet (Apis mellifera) stimuleras av att hitta nektar, och den stimulansen får dem att flyga tillbaka till sin kupa och dansa en vaggande, vibrerande dans (se ett exempel i den här videon på YouTube), som har till uppgift att visa de andra bina hur mycket nektar det finns och var den står att finna. Andrew Barron och hans forskarlag undrade därför om tambin skulle kunna få stimulans av kokain, om dosen var den rätta.

Tambi (Apis mellifera) med ett hälsosamt sockerberoende, till skillnad från några av sina australiska artfränder.

Barron et al. tränade bin från sina kupor utanför Canberra i Australien att flyga till en apparat som gav dem en sockerlösning. Samtidigt som bina åt av sockerlösningen, så applicerade forskarna en liten droppe kokainlösning på deras ryggar och studerade sedan hur de uppförde sig vid återkomsten till kupan. Det visade sig att vid låga doser kokain, så uppförde sig bina som om sockerlösningen var av betydligt bättre kvalitet än den egentligen var. Dansen var intensivare än normalt och Barron et al. kunde konstatera att kokainet stimulerade binas belöningssystem på samma sätt som hos människor som har lätt för att bli beroende av t.ex. kokain.

Koka (Erythroxylum coca). Ovan: Botaniskt diagram. Nedan: Herbariebild i färg.

För att slå fast att kokainet inte bara ökade känsligheten för socker hos bina, testade en av Barrons studenter, Paul Helliwell, hur bina dansade om de istället fick pollen. Responsen blev densamma, bina reagerade som om pollenkvaliteten var mycket bättre än den var. Slutligen testade Barron och Helliwell om bina liksom människor kan bli beroende av kokain. För att undersöka det valde de båda att konstruera ett inlärningstest. Människor som lider av kokainabstinens får en starkt försämrad inlärningskapacitet, kanske bina reagerar likadant? Bina fick lära sig att skilja mellan två dofter, vanilj och citron. Så länge som de fick en regelbunden dos kokain hade de inga svårigheter att klara av uppgiften, men när kokaintillgången ströps fick de oerhört svårt att skilja de båda åt. Barron menar att det nu kan anses vara fastslaget att bin liksom människor kan bli drogberoende. Nu vill han fortsätta på den inslagna vägen och försöka hitta de signalvägar som är inblandade när man blir beroende av kokain, samt se om ett utbrett kokainmissbruk har samma förstörande effekt på bisamhällen, som på mänskliga samhällen.

Om du bor i Uppsala kan du hjälpa Barron med nästa pek. Ta penna, papper och en fältstol med dig, och studera de dansande människorna på Flustret. Tillsätt kokain och anteckna så mycket du hinner innan polisen tar dig. Eller vänta tills våren och ställ dig under en blommande lind (Tilia cordata). Bifall utlovas. Eller i alla fall fallande humlor.

[Uppdatering 28/12] Sent omsider vaknade den svenska dagspressen: DN

Vad sägs om ett glas kokainvin? En gång i tiden sågs kokain som ett undergörande preparat, och salufördes bl.a. som ett riskfritt, icke beroendeframkallande, smärtstillande alternativ till morfin. Det var också en viktig del av Coca Cola (jaså, vad trodde du att namnet kom ifrån då?), som till en början endast fördes av apotek.

---

Barron, A. B., Maleszka, R., Helliwell, P. G. and Robinson, G. E. 2009. Effects of cocaine on honey bee dance behaviour. Journal of Experimental Biology 212, pp. 163-168

P.S Rubriken är ett citat ur ett medley av och med Povel Ramel från skivan "Povel på Maxim" från 1979, och är en travesti på Jules Sylvains schlager "Titta in i min lilla kajuta". D.S.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Apis mellifera, bin, biologi, botanik, dopamin, drogmissbruk, entomologi, Erythroxylum coca, forskning, insekter, kokain, vetenskap

Vem målade polaren vid pelaren i källaren?

2008-12-26T15:23:00.014+01:00

Åsa gör mig uppmärksam på ett desperat (nåja) rop (mja) på hjälp (ja, det stämmer i alla fall) från Riksantikvarieämbetets (RAÄ) mörkaste antikvariska vrår (Ting och Tankar). Anna Boman har via RAÄ:s K-blogg efterlyst namnet på den konstnär(inna) som målat akvarellen "Tomten i Glimmingehus" (K-blogg, Kulturmiljöbild).

Konstverket avbildar en tomte i Jenny Nyström-stil (och ser ut att vara målat vid ungefär samma tid som hon levde, d.v.s. kring sekelskiftet 1900), med ett litet, vitt skägg, röd luva, och i övrigt bruna kläder, och som befinner sig i källaren på Glimmingehus utanför Simrishamn. Om ni har vägarna förbi, så tycker jag för övrigt att ni skall åka dit. Glimmingehus har nämligen något så ovanligt som en vallgrav. Coola bananer! Nåväl. Tomten står på en träbänk för att nå upp till ett stenbord som upprättats kring en källarpelare i sten. Framför honom finns en tom tenntallrik, en rejäl kniv och ett högt, vackert sirat ölstop. Han stöder huvudet mot vänster handflata och ser, i ett uttryck av trötthet och (får man förmoda) hunger, hur en stor mus (som egentligen är för avlång för att vara en mus) eller liten råtta (antagligen med en defekt i adenohypofysen) försöker attackera stopet.

Så, för att göra en otroligt akademisk, torr och mycket dålig omskrivning av ett lika akademiskt och torrt uttryck: Vadan detta cellasta fenomen? (Jo, jo, sug på den ni!) Vem målade akvarellen? Gå till Kulturmiljöbild för att se akvarellen och besök sedan K-bloggen om ni kan hjälpa RAÄ att få svar på vem upphovsmannen eller -kvinnan är.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om akvarell, Glimmingehus, konst, RAÄ, Riksantikvarieämbetet, tomtar

Happy Monkey allihop!

2008-12-24T11:06:00.012+01:00

Den ökända Westboro Baptist Church, som bl.a. gjort sig kända för slogans som "God hates fags" och "God hates Sweden", har lagt in en ansökan om att få sätta upp en skylt med ett uppbyggligt meddelande i Capitolium i Washington States huvudstad Olympia (The Seattle Times). Melodin är välkänd, "Santa Claus is Coming to Town":

You'd better watch out,
get ready to cry,
You'd better go hide,
I'm telling you why
'cuz Santa Claus will take you to hell.

He is your favorite idol,
you worship at his feet,
but when you stand before your God
He won't help you take the heat.

So get this fact straight:
you're feeling God's hate,
Santa's to blame
for the economy's fate,
Santa Claus will take you to hell.

Nu har ju också påve Benedictus XVI anslutit sig till deras led, i alla fall när det gäller synen på homosexualitet (DN, AB, Dagen, SvD, SR). Så de behöver kanske inte min assistans, men för att ändå hjälpa dem på traven kommer här lite tilläggsmaterial...

...och så några Satan Claus-bilder.

P.S. Westboro-fundamentalisterna har nog inte så roligt på julen, så för att lätta upp stämningen kommer här en liten snutt med Sarah Silverman, som talar om Jesus. D.S.

Och glöm inte bort att önska varandra Happy Monkey! (Pharyngula)

Mitt eget bidrag till den nya högtidshälsningen "Happy Monkey" som i veckan föddes på PZ Myers fantastiska blogg Pharyngula.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Christmas, Happy Monkey, jul, Jultomten, religion, Santa Claus, Satan

Att få sig ett skjut viktigt också hos svamparna

2008-12-23T21:21:00.015+01:00

Sporer av Neurospora crassa i all sin aerodynamiska härlighet.

Har du någon gång tänkt att "nu kan väl ändå inte ascomyceter bli mycket ballare"? Eller har du liksom många andra mykopater för flera hundra kronor ringt din lokala svampkonsulent bara för att höra honom berätta om murklor? I sådana fall kommer du att gilla det här.

I nästa nummer av PNAS finns en artikel som tar upp de hydrodynamiska/aerodynamiska egenskaperna hos ascomyceten Neurospora tetrasperma (Roper et al., 2008). Arter i släktet Neurospora bildar perithecier, vari de asci (sporsäckar) som innehåller sporerna finns. Perithecier kan närmast liknas vid flaskor, inte helt olika antika vinkrus eller för den delen den gamla typen av rökpuffar i gummi, som biodlare använde förr i tiden. Vid rätt väderlek, vanligtvis blött väder, sker en reaktion där perithecierna drar ihop sig, toppen på asci flyger av och sporerna skjuts ut genom hålet i peritheciets topp. Det hela kan liknas vid den explosiva utskjutningen av var från de finnar varpå tonåringarna plägar klämma.

Ovan: Peritheciers uppbyggnad i genomskärning, som visar den typiska flaskformen. Nedan: En samling perithecier. Noterna den lilla por i toppen av "flaskan" varigenom sporerna skjuts ut.

Roper et al. började med en enkel fråga: Varför ser ascosporer ut som de gör? Till sin hjälp hade de matematiska modeller för aero- och hydrodynamik, samt de gedigna genetiska kunskaper som finns om släktet Neurospora. Svaret visade sig ligga i själva spridningsförfarandet. För att kunna skjutas iväg så långt som möjligt, så måste sporerna ha den mest effektiva aerodynamiska formen givet deras storlek. Till e! Science News säger Marcus Roper (e!):

"Som projektiler betraktat är de i det närmaste perfekta"

De kartlade också sporformsevolutionen hos den familj i vilken Neurospora sp. ingår, Sordariaceae, och jämförde formen hos luftburna sporer och sporer som vekteras av djur. De senare saknar aerodynamiska egenskaper, men har å andra sidan egenskaper som låter dem fastna på och bäras iväg av de djur som sprider dem. Författarna menar att de biologiska vetenskaperna också i framtiden kan ha nytta av att använda tillämpad matematik för att beskriva evolutionära processer. I det här fallet får man ändå säga att de har sprungit på ett exempel av naturligt urval i dess renaste form. För att citera min vän Mårten Lind: Ur spor!

Sporkanonad som den ser ut hos Pilobolus sp. (ett släkte som återfinns på dynga från växtätare; Zygomycota, Zygomycetes, Mucorales, Pilobolaceae). Ren och skär mykologporr.

---

Roper, M. et al. 2008. Explosively launched spores of ascomycete fungi have drag-minimizing shapes. PNAS, Evolution - Applied Mathematics, published online before print December 22, 2008, doi:10.1073/pnas.0805017105 [Appendix (PDF)]

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Ascomycetes, Ascomycota, biologi, botanik, Fungi, hydrodynamik, mykologi, sporer, sporsäcksvampar, svampar

Får i naveln?

2008-12-23T10:57:00.018+01:00

Via e! Science News blir jag varse om ett debattinlägg som ger hopp för alla er som under julen har tänkt att knyta äktenskapliga band med någon av de kusiner som kommer på besök (e!). Diane B. Paul och Prof. Hamish G. Spencer slår i senaste numret av PLoS Biology hål på föreställningen att kusingifte innebär en mycket hög risk för inavelsdefekter hos avkomman (Paul & Spencer, 2008). Artikeln går igenom dels den historiska synen på kusingifte i Europa och i USA, dels de gamla rekommendationerna och lagarna mot kusingifte i framför allt USA, och slutligen de senare årens forskning inom området.

Bl.a. citeras en reviewartikel från National Society of Genetic Counselors, som gick igenom forskning om genetiskt betingade skador på barn i kusingiften, där det konstateras att den faktiska frekvensen av skador var mycket mindre än det beräknade utfallet (Bennet et al., 2002). Risken att barnet har en genetisk defekt ligger i själva verket ungefär på samma nivå som den hos barn födda av kvinnor över 40 år. Och i intervjun med e! pekar Prof. Spencer just på det paradoxala med att det samtidigt som 31 av USA:s delstater har lagar som förbjuder kusingifte, med argumentet att de skall förhindra fosterskador, så finns det ingen som skulle argumentera för att förbjuda kvinnor över 40 år att skaffa barn. Professor Spencer menar att dessa lagar, som ofta är mycket gamla, bör tas bort. Till e! säger han

"Folk med Huntingtons sjukdom eller andra autosomalt dominanta [sv. oftast genetiska] sjukdomar löper en 50-procentig risk att överföra de inblandade generna till sin avkomma, men de är heller inte förhindrade [att skaffa barn]"

Bennet et al. föranledde redan när artikeln publicerades 2002 en genomgång av hur lagrummet ser ut i USA (Grossman, 2002). Där konstateras att även om det finns skäl att ändra lagarna, med stöd av den forskning som gicks igenom, så finns det historiska och lagtekniska hinder. Incestlagarna är ofta baserade på moraliska och religiösa ställningstaganden, snarare än biologiska och genetiska. Dessutom finns det en utbredd uppfattning bland människor i allmänhet att kusiners barn är inavelsskadade, och den rädslan hos lagstiftaren är svår att råda bot på, menar Grossman.

Vi får väl se hur det blir. Men tills dess att dagens genetikkunskaper har perkolerat ner i folklagren, så får ni hålla era förhållanden hemliga. Såtillvida att ni inte är får, förstås.

---

Bennett, R.L. et al. 2002. Genetic counseling and screening of consanguineous couples and their offspring: Recommendations of the National Society of Genetic Counselors. J. Genet. Couns. 11:97–119. [Hela artikeln (PDF)]

Grossman, J. 2002. Should the law be kinder to "kissin' cousins"?: A genetic report should cause a rethinking of incest laws. FindLaw, 8 april 2002: http://writ.news.findlaw.com/grossman/20020408.html. Besökt 23 december 2008.

Paul, D.B. & Spencer, H.G. 2008. "It's Ok, We're Not Cousins by Blood": The Cousin Marriage Controversy in Historical Perspective. PLoS Biol 6(12): e320 doi:10.1371/journal.pbio.0060320

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om biologi, forskning, genetik, inavel, vetenskap

Adventspatogenen: Nr. 4 Lärkträdskräfta

2008-12-22T12:03:00.030+01:00

Snart är julen äntligen över och vi slipper allt det jobbiga med familj, glädje, omtanke och potatisgratänger förstörda av ansjovis. Men vörtbröd och öl är gott och därför skall vi tala om en släkting till jästen. Basidiomyceter i all ära, men ingenting går upp mot ascomyceter. Det har blivit dags för den sista delen av adventsserien

Dekorativa sjukdomar för ditt barrträd

Nr. 4: Lachnellula willkommii, lärkträdskräfta.

Lärkträdskräfta, eller lärkkräfta, orsakas av Lachnellula willkommii, som sällar sig till den kategori svampar som orsakar groteska sjukdomar på träd samtidigt som fruktkropparna är fascinerande vackra. Namnet kommer av att den angriper arter inom släktet lärkträd (Larix spp.), framför allt europeisk lärk (Larix decidua, heter på svenska egentligen endast "lärk"), medan sibirisk lärk (Larix sibirica) och hybridlärk (Larix x eurolepis, korsning mellan europeisk lärk och japansk lärk (Larix kaempferi)) är mer resistenta. "Kräfta" är samma ord som det vi fordom använde för cancer (som f.ö. betyder "kräfta" på latin) och beskriver sjukdomens utseende och förlopp, med kraftig övervallning och sårbildning som en följd av svampens angrepp på lärkens kärlvävnad; jfr. no. kreft och tysk. krebs. På engelska heter den här typen av kräftor canker.

Kräftbildning (Lachnellula willkommii) på huvudstammen. Notera hur deformerad stammen blir. Om inte trädet kan valla över skadan, så kommer det att strypas. Foto: Andrej Kunca, National Forest Centre - Slovakia (www.forestryimages.org)

Det är framför allt på yngre träd som svampen gör allvarlig skada och i vissa fall dödar värden. Angreppet börjar i ett skott på en av smågrenarna, varpå svampen börjar växa in mot stammen. På sin väg orsakar den kräftor som stryper grenen undan för undan. Skall man leta efter lärkträdskräfta bör man därför titta efter grenar där toppen är död, men där det finns gröna barr längre ner. I gränslandet mellan de två områdena hittar man oftast en kräftbildning. Svampen följer sedan grenen in i huvudstammen. Om inte trädet lyckas döda svampen och valla över det skadade området, så finns det risk att det stryps allteftersom att svampen dödar av kärlvävnaden. Ett träd som överlever svampen och växer vidare, kommer att få kraftiga försämringar på timmerkvaliteten. En skogsbrukare som får ett storskaligt angrepp på sitt lärkbestånd kommer att förlora pengar. Att välja resistenta provenienser och arter av lärk är därför nödvändigt. Det lönar sig att odla sibirisk lärk och hybridlärk, även om de växer långsammare än den europeiska lärken.

Kräftbildning med fruktkroppar (Lachnellula willkommii) på en gren av lärk. Great Britain Forestry Commission Picture Library/David Rose (ref. no. 41962) (FCPL)

Kring kanten av kräftan framträder under sommaren - tidig höst svampens fruktkroppar. Lachnellulla willkommii är en ascomycet, en sporsäckssvamp, och bildar apothecier, skålar, vari sporsäckarna med sporerna finns. Apothecierna är vitpudriga på utsidan och orange-aprikosa i hymeniet (det sporbildande lagret, insidan). Oftast blir skålarna inte större än någon eller ett par millimeter, men i förekommande fall kan de bli runt en halv centimeter i diameter. Sporerna kan spridas på två sätt, dels med vinden och dels genom att regndroppar träffar skålarna och sprätter iväg sporer med de finfördelade vattendropparna som skvätter iväg. På engelska kallas fenomenet water splash (ung. "vattenplask").

Fruktkropparna hos de flesta ascomyceter drar ihop sig vid torrt väder, eftersom det är mest gynnsamt att sprida sina sporer vid fuktig väderlek. Så om du hittar en kräfta av L. willkommii med skrumpnade fruktkroppar, så kan du sänka ner den i ett glas vatten och vänta tills dess att fruktkropparna börjar svälla. Då blir också färgerna som vackrast.

Fruktkroppar av lärkträdskräfta (Lachnellula willkommii). Notera grenen som sticker ut från mitten av kräftan. Den fungerade som inkörsport till huvudstammen. (Fotograf okänd)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om biologi, botanik, Lachnellula willkommii, Larix, lärk, lärkträdskräfta, mykologi, skålsvampar, svampar

Genuspedagoger

2008-12-20T16:48:00.016+01:00

Vilka käpphästar i genusfrågan anför de två till höger? "Pickelhuva" är i alla fall utrum.

Genom Ting och Tankar blir jag varse en debatt mellan två kontrahenter som envist blåser på ytan av den saft som de har fått skänkt i sina vattenglas (SvD1, SvD2, AB1). Våra barn fördärvas av illvilliga s.k. genuspedagoger (AB2, AB3), som skall lära ut genus till dem. Fast på ett pedagogiskt vis.

På min tid kallades genuspedagoger för svensklärarinnor. Av dessa fick jag lära mig att svenskan numera har två genus; utrum och neutrum. Utrum kommer av latinets prefix uter-, som betyder "någon av de två", och är svenskans och danskans sätt att på ett effektivt sätt klumpa ihop det maskulinum och femininum som bl.a. återfinns i franskan och tyskan, och reale (eller realgenus), som närmast kan översättas till "icke levande utrum". Neutrum kommer av samma stam som "neutral" och står sålunda för "varken [maskulinum] eller [femininum]". Att realgenus försvann kan enligt min f.d. granne Bengt Norbrink, framliden redaktör för bl.a. Grönköpings Veckoblad, bero på att ordet "realgenus" ju faktiskt är neutrum.

Så vad är det då de bråkar om? Ja, vad jag förstår finns det de som motsätter sig utrum och hellre vill använda maskulinum och femininum när de talar till och undervisar barn. Genuspedagogerna å andra sidan vill fortsätta att använda det könsospecifika utrum, trots att "kön" är neutrum. Reale verkar ingen av sidorna vara lika intresserade av, och neutrum används i det närmaste bara för att avsluta substantiv med -t. Men vad är då problemet med utrum? Tydligen blir "en pojke" för feminint och "en flicka" för maskulint, även om de vad jag efter noggranna studier har kunnat sluta mig till, stavas olika och dessutom har olika betydelser. Icke desto mindre finns det de som hävdar att vi inom en snar framtid inte kommer att kunna skilja de två åt.

Men där måste jag protestera. Jag är visserligen väl medveten om att dagens ungdomars popidoler, t.ex. David Bowie, Marc Bolan och Paul Stanley i KISS, alla har långt hår och sminkar sig. Och jag är också medveten om att detta faktum kan förvirra också den nyktraste kåtbocken på finlandsfärjan. Men det finns en institution som på ett effektivt sätt kan, som man säger, skrämma Agnesarna från vettet: Skolläkarna. När jag gick i sjätte klass, fick vi gå till skolläkaren som vägde, mätte och synade oss för att se att vi inte var förkrympta gnomer med klumpfötter. Som avslutning på undersökningen ställde han sig framför mig, klämde lite på lateralsidorna av buken och körde sedan utan förvarning ner handen i byxorna på mig och klämde till! Rätta mig om jag har fel, men nog skall också den mest oerfarne anatom efter att ha genomfört en sådan undersökning på ett barn, kunna klura ut om detta besitter de utmärkande dragen för pojkar, eller i det omvända fallet besitter det motsatta (inmärkande drag)?

Det kan ni ge er den på. Eller det.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om genus, genuspedagoger, genuspedagogik, genusvetenskap

Äldre än gatan

2008-12-18T09:23:00.027+01:00

Dryococelus australis. Rejäl förstoring (enorm förstoring om du klickar på bilden) jämfört med den ynka centimeter den vanligen mäter. Foto: Peter Halasz.

Den lilla (~110 mm) spökskräckan (Phasmatodea; vandrande pinnar etc.) Dryococelus australis (inget svenskt bruksnamn; eng. Lord Howe tree lobster) är mycket speciell. Fram till 2001 trodde man att den var utdöd, som en följd av svartråttans (Rattus rattus) härjningar. Nu känner man till ca. 20-30 individer av arten, som därmed får anses vara en av de mest sällsynta insektsarterna i världen. Det finns tre släkten av "trädhumrar", Dryococelus, Canachus och Eurychanta. De har trots stora avstånd mellan deras respektive habitat länge ansetts vara nära släkt med varandra, baserat på de tydliga morfologiska och ekologiska drag som de delar; de är marklevande, stabbiga, relativt jämstora och framför allt honorna bär tydliga likheter. Men nu finns det stöd för att revidera den uppfattningen. De morfologiska dragen som utmärker "trädhumrarna" verkar ha uppkommit genom konvergent evolution snarare än genom nedärvning från en gemensam förfader. I onlineversionen av Proceedings of the Royal Society B den 16 december, meddelar Buckley et al. (2008) att D. australis vid en fylogenetisk jämförelse med ca. 70 andra arter ur ordningen spökskräckor skilde sig från sina närmaste, men alltså inte särskilt nära, släktingar för ungefär 22 milj. år sedan.

Inget konstigt med det, om det inte vore så att D. australis inte kan sprida sig över längre avstånd och endast återfinns på ön Lord Howe Island, vars ursprung är ca. 13 milj. år yngre. Men till förfång för alla kreationister har den till synes oöverstigliga logiska paradoxen i själva verket en rationell förklaring (bättre lycka nästa gång). Buckley et al. menar att svaret står att finna under havsytan. Lord Howe Island tillhör en kedja av öar uppbyggda av eruptiva bergarter och det ligger därför nära tillhands att anta att D. australis har flyttat från ö till ö allteftersom deras habitat har eroderat bort och slukats av havet. Om inte annat, har den lilla insekten gett uttrycket "gammal som gatan" en helt ny innebörd.

Buckley, Thomas R. et al. 2008. Extreme convergence in stick insect evolution: phylogenetic placement of the Lord Howe Island tree lobster. Proceedings of the Royal Society B, online edition Tuesday, December 16, 2008. Abstract, url: http://journals.royalsociety.org/content/g622w01455v03763/?p=cce4477d9d7c42e6ba5e6783399d1c07&pi=7 [Hela artikeln (PDF)] [Hela artikeln (HTML)] [Tabell 1 (DOC)]

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om biologi, biodiversitet, entomologi, evolution, forskning, insekter, vetenskap

Kris i Skånefrågan

2008-12-16T12:03:00.017+01:00

Jorden skalv, men inga tabernakel uppges ha rämnat. Illustration: Anders Bolling, DN.

En jordbävning fick marken att skälva i Skåne nu på morgonen (DN1, DN2, SvD1, SvD2, Dagen). I förstone kan det verka som att det inträffade har naturliga orsaker, som spänningar i jordskorpan eller liknande, men en dam som ringde in till SR:s debattprogram "Ring P1" hade en mycket mer rationell förklaring: Skalvet är Guds straff och ämnat att väcka oss och få oss att överge vårt syndiga leverne.

Vilken gud som åsyftades sades inte, men eftersom vi är i Sverige så gissar jag på Cthulhu. Han har legat i dvala under så många tusen år, att han rimligtvis är rejält hungrig vid det här laget. Eftersom epicentrum låg i Skåne (en kilometer öster och arton kilometer under Sturups flygplats, vilket inte är i närheten av centrum av måltavlan i bilden ovan) antar jag att han planerade att överraska skåningarna i sömnen för att äta upp dem, men att hans kurrande mage satte stopp för den planen. Tråkigt. Jag sympatiserar som känt är med Cthulhu och hoppas sålunda att han lyckas bättre nästa gång (Sällsam).

Fast ändå... Jag undrar vad damen i radion har på fötterna för att dra slutsatsen att en figur, vars existens är så osäker att han rimligen måste anses vara fiktiv, skulle tycka så illa om Skåne att han iscensätter ett litet jordskalv, vars kryptiska budskap är att "ni måste vända åter till mig". Och det värsta är att hon inte är ensam om att övertolka situationen (apg29). Det finns allt sedan religionernas uppkomst en uppsjö av domedagsprofetior att ta till varje gång det sker något som man inte har vett att upplysa sig om innan begäret att uttala sig blir övermäktigt. Men om nu denne gud verkligen vill sända oss ett begripligt budskap, vore det då inte klokare att överge På Spåret-gåtorna och istället tala klarspråk, som han enligt den religiösa mytologin, som den framställs i sagoboken bibeln, gjorde en gång i tiden? För nog är min Cthulhu-förklaring precis lika trolig som damens Gud-dito. Om allting som inträffar enkom och endast är interventioner av en gudom, så finns det ingen anledning att låta barn gå i skolan annat än för att lära dem att läsa. Varför spendera miljardbelopp på högskolor och universitet för att söka kunskap om oss och vår omvärld, när allt man behöver veta står att finna i en bok som skrevs av Gud själv?

Nej, när det faktiskt finns en rationell förklaring till en händelse, så tycker jag att man bör välja den. Jordskalv existerar och kan förklaras med rationella argument, till skillnad från Gud eller ännu mindre Guds förmodade vilja. Håll er till det jordiska i den här frågan, i dubbel bemärkelse. Vad övrigt är, är trams. Ph'nglui mglw'nafh Cthulhu R'lyeh wgah'nagl fhtagn.

Lyssnen, mina barn, till Death Breath - Cthulhu fhtagn!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om pseudovetenskap, religion, vetenskap, vidskepelse

Adventspatogenen: Nr. 3 Rotticka på gran och tall

2008-12-14T15:02:00.028+01:00

Liggsår kanske inte brukar anses höra till julens små njutningar. Men om du efter all julmat du tvivelsutan kommer att proppa i dig, som vore det din livsuppgift att på egen hand orsaka de svältkatastrofer som kräver miljontals människoliv i Afrika, skulle sätta dig ner och inte orka resa dig på en vecka eller så, så skulle du nog drabbas av det som inom skogspatologin kallas "butt rot". Så flytta undan fettvalkarna från ögonlocken, och läs och begrunda, fetto. Det har blivit dags för ännu ett avsnitt av:

Dekorativa sjukdomar för ditt barrträd

Nr. 3: Heterobasidion parviporum och H. annosum, rotticka på gran resp. tall.

I Sverige har vi under många år haft strikta skogsbrukslagar, som effektivt har stävjat storskaliga utbrott av insektsangrepp i skogarna. När det gäller svampar är det svårare med skötseln. De finns ofta i landskapet och kan överleva under mycket långa tider på flera olika substrat, och därigenom bidra till kvailtets-, avkastnings- och inkomstförluster också i skog som på ytan ser ut att vara frisk. Det enskilt största hålet i svenska skogsbrukares ficka är rotröta på gran (Picea abies) orsakad av rottickan, Heterobasidion parviporum. På tall (Pinus sylvestris) är det kusinen H. annosum som är den angripande patogenen. Tillsammans orsakar de förluster för det svenska skogsbruket på i runda tal 500 miljoner kronor per år.

Jag kommer att använda "rotticka" som namn på de båda, eftersom de under lång tid ansågs vara samma art och därför bär samma bruksnamn. Det var forskarna vid det finska skogsinstitutet Metla som efter mycken möda lyckades slå fast att de tre intersterilitetsgrupperna av H. annosum s.l., S (som angriper gran; eng. spruce), P (som angriper tall; eng. pine) och F (som angriper ädelgran; eng. fir) var tre skilda arter, som fick namnen H. parviporum, H. annosum resp. H. abietinum. Vid Institutionen för skoglig mykologi och patologi vid SLU i Uppsala (Mykopaten kallad) bedrivs det en utförlig forskning på Heterobasidion sp., och man har också sekvenserat dess genom. Men hursomhelst är rottickan är en vacker ticka (trots namnet faktiskt närmare släkt med kremlorna än porsvamparna) och den skada den gör är riktigt viktig för skogens ekosystem, så därför platsar den som adventspatogen.

Överst: Fruktkroppar av rotticka (Heterobasidion parviporum) på granrötter (Picea abies). Foto: Risto Jalkanen, Metla. Underst: (T.v.) Fruktkroppar av rotticka (Heterobasidion annosum) på stambasen av stående, vuxen tall (Pinus sylvestris), (t.h.) och på dödad tallplanta. Foto: Kari Korhonen, Metla.

Rottickan sprider sig genom basidiosporer, som släpps från fruktkroppar (själva "tickan") som växer på, i fallet H. parviporum, granens rötter eller i "armvecket" mellan rötterna vid stambasen, och i fallet H. annosum på stambasen av tall. Sporerna infekterar via öppna vedytor, t.ex. snittytan efter avverkning eller genom direktkontakt mellan infekterade rötter eller vedbitar och friska rötter. På det sättet kan rottickan sprida sig från träd till träd även om inga träd fälls eller faller omkull av andra orsaker. Eftersom träden ofta dör radiärt från infektionspunkten och eftersom nya plantor ofta infekteras och dödas där svampen finns, så bildas öppna ytor i skogen, gläntor. John Bauers trolska skogsgläntor är inte sällan resultatet av en rottickeinfektion. Tillsammans med andra patogener, skadeinsekter och naturkrafter som vind, eld, vatten och temperatur, är Heterobasidion en del av det som skapar ett skiftande skogslandskap.

Resultatet av död och förintelse, en glänta i skogen. Fridfull på ytan, men under det gröna fältskiktet och i de omgivande träden dväljs rottickan.

Efter att sporerna har landat på en färsk vedyta, t.ex. en stubbe av en nyfälld gran, växer mycelet ner i veden, ut i rötterna och genom rotkontakt in i de stående träden. Rottickan är en nekrotrof patogen, d.v.s. den dödar sin värd (eller delar av den) för att komma åt näringen. Men den kan också tillgodogöra sig näring från redan dött material. På så sätt tar den sig igenom de yttre, levande cellagren i roten och in i den döda kärnveden. Rottickan orsakar s.k. vitröta. Namnet kommer sig av att vitrötande svampar kan bryta ner det bruna ligninet för att komma åt den vita cellulosan som finns mellan ligninlagren. Resultatet blir en trådig, vit, cellulosarik röta, där vedens stabilitet och struktur bryts ner. Egentligen kan man kalla vitrötare för allrötare eftersom de kan bryta ner allting i veden, lignin som cellulosa.

Rötskador på gran orsakade av rotticka (Heterobasidion parviporum). Notera håligheten i en av stockarna, ett resultat av rottickans förmåga att bryta ner det mesta av veden. Foto: Erkki Oksanen, Metla.

En rotröta försämrar med andra ord stabiliteten i rötterna genom att förstöra strukturen och upptaget av vatten och näring genom rötterna genom att döda kärlvävnaden. Följden blir att det infekterade träden blir känsligare för vind och snö. Går svampen upp i stammen försämras också timmer- och massakvaliteten. Eftersom rottickan kan ta tillvara näringen från så stora delar av trädet, kan ett angrepp vara i flera decennier, tills dess att trädet dör (och efter det) eller tills dess att trädet fälls. Från det angripna trädets rötter och genom att bilda fruktkroppar, kan sedan svampen sprida sig till andra träd.

En genomskärning av en gran, som visar hur rottickan har kommit in genom rötterna (i förgrunden) och spridit sig uppåt i stammen. Om trädet annars ser friskt ut är en sådan här skada i det närmaste omöjlig att upptäcka. Foto: Kari Korhonen, Metla.

Fruktkropparna är mycket vackra. De är fleråriga, den skrovliga barken är mörkbrun-svart på de äldsta områdena och chokladbrun på årsväxten. Ibland är fruktkropparna helt resupinata, eller med endast en gnutta bark. Undersidan är gräddvit och len (ja, med svampmått mätt alltså). Ofta kan man inte se dem, eftersom de växer på rötterna. Men ibland ser man en chokladbrun och vit fruktkropp mot ett grönt mosstäcke, där någon rot tillfälligt kommer i dagen. En av mina absoluta favorittickor. Vacker, men destruktiv. Mykologins Ilse - Shewolf of the SS.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om biologi, botanik, gran, Heterobasidion annosum, Heterobasidion parviporum, mykologi, Picea abies, svampar, tickor

Six ways in which fungi can save the world

2008-12-11T12:45:00.005+01:00

It's not everyday you come across a preaching mycologist, but we Mycopaths love them! And thanks to the splendid Agricultural Biodiversity Weblog's latest Nibble: Here's Paul Stamets on the topic How Fungi Can Save the World. Actually it's a crash course in mycology with an edge, so anyone that understand (American) English can enjoy the lecture. Me so happy!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om biologi, botanik, forskning, klimat, Microbiology, mikrobiologi, miljö, mycology, mykologi, vetenskap

Dröm söta drömmar

2008-12-10T12:33:00.008+01:00

En uppenbart berusad jultomte, vars fetma och sockerplommon kan vara riskfaktorer för att utveckla diabetes typ 2. Hoppas att han sover ordentligt.

Metabolism och cirkadisk rytm påverkar varandra. I senaste onlinenumret av Nature Genetics (dec. 2008) meddelas det i tre artiklar om kopplingen mellan diabetes typ 2 och melatonin, det som brukar kallas för sömnhormonet (Science; Bouatia-Naji et al., 2008; Lyssenko et al., 2008; Prokopenko et al., 2008).

Under dagtid minskar mängden melatonin i kroppen, för att under kvällen och natten öka igen. På det här sättet reglerar melatoninet den cirkadiska rytmen (dygnsrytmen) och hjälper till att stabilisera sömnmängd och -behov. Man har tidigare kunnat visa att personer som sover mindre lider en större risk att utveckla diabetes typ 2, och att möss vars dygnsrytm har störts blir fetare. De tre nya studierna stöder tanken att det har att göra med att melatonin är inblandat i regleringen av insulin, det hormon som reglerar blodsockernivån i kroppen och vars utsöndring är störd hos de patienter som är diabetiker.

Genom att använda patientdata och data från tidigare studier, har man först kunnat påvisa att patienter med förändringar i eller kring melatoninreceptorgenen MTNR1B har en förhöjd blodsockernivå på morgonen (Prokopenko et al.). Ett högt blodsocker på fastande mage är ett tecken på diabetes typ 2 eller att man löper en risk att utveckla detsamma, och de två efterföljande studierna fann en koppling mellan störningarna i MTNR1B och risken att utveckla diabetes typ 2 (Bouatia-Naji et al. & Lyssenko et al.).

Tanken är att man nu skall gå vidare och mer i detalj titta på hur melatoninet påverkar insulinsystemet. Det kan vara så att patienter med den undersökta genförändringen har en insulinutsöndring som är känsligare för melatonin än andra. Hur som helst skall man sova ordentligt för att undvika problem, för den som sover sämre sover också sött.

Bouatia-Naji et al. 2008. Variants in MTNR1B influence fasting glucose levels. Nature Genetics, online version, Dec. 7 2008.

Lyssenko et al. 2008. Common variant in MTNR1B associated with increased risk of type 2 diabetes and impaired early insulin secretion. Nature Genetics, online version, Dec. 7 2008.

Prokopenko et al. 2008. A variant near MTNR1B is associated with increased fasting plasma glucose levels and type 2 diabetes risk. Nature Genetics, online version, Dec. 7 2008.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om biologi, diabetes, forskning, genetik, medicin, metabolism, Nature, vetenskap

Klimatauktion

2008-12-09T13:08:00.017+01:00

Vi måste göra något. Måste protestera. Hellre protestera än göra något!

I lördags var det tydligen den stora klimatdemonstrationsdagen (Klimataktion, Climate Walks! 08, DN). Jag sitter hemma och tjurar, eftersom ingen berättade det för mig. Jag vill också demonstrera. Jag är också emot klimatet.

Nu är jag inte alls insatt i frågan, men min minnesbild av hur det var förr, är att klimatet var tydligare och lättare att prognostisera. Det kan visserligen bero på att jag var fem år gammal och inte hade en susning om biologi, ekologi, meteorologi, klimatologi eller ens rum o. logi. Men å andra sidan verkar min känsla bekräftas av en hel del s.k. klimatskeptiker, som varken behöver vara pålästa eller särskilt kompetenta för att få påverka politiken i t.ex. USA eller för att skriva insändare i UNT. Det gäller visserligen också klimativrarna. Överhuvudtaget verkar det inte vara något krav på att skaffa sig en samlad bild över en fråga, för att göra sig till tolk för mig och det som tydligen är (eller borde vara) mina åsikter. Men tänk hur litet urvalet av biodynamiska quinoagroddar hade varit om vi inte hade haft kvasireligiös fanatism åt vilket håll det än vara månde.

Så hur var det då förr? Tja... Vintrarna var alltid snöfyllda och minusgradskalla, vårarna alltid ljumma och pollenbemängda, somrarna alltid lagom varma, och höstarna var friska, färgglada och relativt regnbefriade. Det är så jag minns det, och då måste det väl vara sant, eller hur? Jag fnyser föraktfullt åt TV-meteorologerna när de påstår att det bara har varit snö på julafton i Uppsala i genomsnitt varannat år sedan mätningarna började. Men hur det än är verkar klimatet på senare tid ha blivit vår värsta fiende. Så därför köper jag mig en kappa, sticker ett vått finger i luften, vänder mig i enlighet med resultatet och proklamerar: Jag är en klimatskeptiker, i det att jag är skeptisk till klimatet. Ner med klimatet! Jag hatar klimatet!!

"Jag har inte ens råd med Klorin till mig och mina barn. Min fru lämnade mig för en Bamsedräkt i polyester."

Av någon anledning har tillverkarna av isbjörnsdräkter inte drabbats av den globala ekonomiska kris som annars har lagt sig som en våt filt över världen. Visserligen blir alla argument bättre om de framförs av en karl i en alltför stor pyjamas, något som varit tradition i Sverige sedan Karl XIV Johans sängkammarregering. Men det är något sorgligt med det faktum att just klimatdemonstrationer är det enda forum där isbjörnsfetischister kan känna sig välkomna. Här har RFSL inte tagit sitt arbete på tillräckligt stort allvar. Eller så har de tagit det på lika stort allvar som jag tar folk i isbjörnsdräkter.

Men åter till klimatet. Tydligen har klimatet tagit människans utsläpp av växthusgaser som en förevändning för att höja medeltemperaturen på jorden. Av det lilla jag har läst, så leder en höjning av jordens medeltemperatur på i genomsnitt 2°C, till att änglarna blåser i sina basuner och bryter sina sigill, svavel och eld regnar från skyn, de fyra änglarna som var bundna vid Eufrat släpps lösa, hästar börjar tala vid Rubicon, Xenu och Cthulhu äter upp oss, samt att Bert Karlsson blir återinvald i Riksdagen (Medvetenskap om hur klimatförändringar ledde till Västroms fall). Av en brittisk organisations informationsmaterial förstår jag dessutom att hela världen kommer att förvandlas till LEGO™-bitar. Eller åtminstone Storbritannien och Irland. Om vi skall kunna leva i en värld utan att vara rädda för att bli uppätna när vi går hemifrån våra LEGO™-hus, så måste vi bli av med klimatet. Det ställer bara till problem.

Den här bilden visar två saker: 1.) Att det kommer att bli allt varmare i Storbritannien och 2.) att UK Climate Impacts Programmes (UKCIP) prognosteknologi bygger på Tetris.

Så vad göra? Vi måste agera! Och vad bättre sätt att agera på än att demonstrera? (Ja, det skulle väl vara att demonstrera utklädda till isbjörnar, men ni förstår vad jag menar.) För vi har ju lyckats lösa problem förr i det här landet, genom att just demonstrera och sedan folkomrösta om det som vi har demonstrerat om. Tänk bara på lyckosamma kampanjer som "Atomkraft? Nej tack!" och "Nej till högertrafik!". Om det inte var för dem, så skulle vi köra bil på höger sida av vägen och fortfarande ha kärnkraftverk i drift! Så, ner med klimatet!

Men vad kan jag göra? frågar du dig kanske. Skall vi inte handla istället för att demonstrera? Nej, demonstrationer är mycket bättre än handling. För vad som än sker och vad som än sägs, så kan du vila trygg i förvissningen att det alltid är någon annans fel. Jazzens, Skånes eller kanske den skånska jazzens. Och det spelar ju ingen roll vad du gör om inte alla andra gör som du. Så demonstrera istället. På det sättet behöver du inte ta något ansvar för det du tycker att andra skall ta ansvar för.

Frågan är bara vad som händer med alla dessa isbjörnsdräkter. Man kanske borde anordna en klimatauktion.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om klimat, klimatförändring, klimatvariation, miljö, politik

O, sancta simplicitas

2008-12-08T11:35:00.006+01:00

Nej, nej, nej, nej! Såhär brokigt får det ändå inte se ut, hur ursprungligt det än må vara. (Foto: dalarna.se)

Nu får det faktiskt vara nog. Jag känner att jag måste säga det här, även om det retar upp etablissemanget. För jag säger ju bara det som vanligt folk tycker och säger. Även om de inte tycker det. Eller säger det. Jag talar om mångfaldsexperimentet, den ohämmade inflyttningen och det kaos som ett mångkulturellt samhälle oundvikligen leder till.

Under mina tretton år i Uppsala har det bara kommit fler och fler. De ser inte ut som oss andra, de äter inte samma mat och de är kraftigt överrepresenterade när det gäller antal begångna brott. Så jag tror nog att jag har fog för att säga: Vi vill inte ha er här! Ta era spettekakor, ålagillen, mårtensgåsmiddagar, er djävla halvdanska vinterkräksjuka till språk, ert förbannade medeltida sockerbetsodlande och er "kultur" (pyttsan) och åk hem!

Att ni inte har lärt er att tala svenska under de 350 år ni har haft på er, betyder att ni inte har evolverat särskilt långt sedan en neanderthalare först vänstrade med en uroxe och födde fram den första av er. Hur länge skall vi behöva hålla undervisning i Svenska 2 för er egentligen? Jämtlänningarna, härjedalingarna, hallänningarna, blekingarna och bohuslänningarna har lyckats integrera sig, så varför misslyckas ni? Jag är trött på att behöva tala engelska med er bara för att ni inte kan göra er förstådda. Och jag är trött på att behöva lyssna på ert aptjatter varenda gång jag råkar ta en buss till eller från Gottsunda. Det är ett djävla tjat om "ifif" och "rolleböhrer" och "dummare" som är "dommare" och "äggakaogor" och Gud vet vad. Tala svenska om ni nu nödvändigtvis måste låta käften vara öppen medan ni kräks!

Skåningar (orange) begår mångdubbelt fler brott än upplänningar (gult) och nästan en sjundedel av all brott i Sverige (blått). (Källa: BRÅ)

Statistiken talar sitt tydliga språk: Skåningar begår mångdubbelt fler brott än vanliga svenskar (upplänningar). Det är ingenting som jag tagit ur luften. Nej, det står att finna i Brottsförebyggande rådets (BRÅ) listor över begångna brott i Sverige. Trenden är tydlig. Före 1658 begicks i stort sett inte ett enda brott av skåningar i Sverige, men redan 1659 steg andelen brott begångna av skåningar med flera tusen procent! Och efter det har det bara ökat. Från 1975 har antalet anmälda brott i Skåne ökat stadigt varje år, medan de i Uppsala län i stort sett har legat kvar på samma nivå. Blir vi av med det skånska problemet, så blir vi med andra ord av med många av de värsta morden, våldtäkterna och rånen. Min åsikt är, att om en skåning begår ett brott medan han/hon är i Sverige, så skall det leda till att han/hon genast skickas tillbaka till sitt hemland. Om inte det hjälper, så skall vi nog överväga att införa dödsstraff. I alla fall för skåningar.

Sådär, ja! Enhetligt och enfaldigt skall det vara! (Foto: Högskolan Dalarna)

Det gör mig ont att se, när skolor och universitet viker sig för den politiskt korrekta mångkulturlobbyn och ser sig tvingade att laga speciell mat och fira speciella högtider som vanliga svenskar inte firar. Jag har inget emot att de har en annan religion eller kultur, men om de bor i Sverige, så skall de anpassa sig till oss och inte tvärtom. Skånsk "kultur" passar inte här. De firar ålagillen och mårtensgås. De äter äggakaka, spettekaka och en massa annat onyttigt krafs som gör att min mage vänder sig varje gång jag tvingas gå förbi skiten i min lokala matbutik. Redan Edvard Persson var ohälsosamt fet, och fetma ligger i skåningens natur, i skåningens genetik, i hans innersta underklassväsen. Det är inte för inte som Gillekakorna kommer från Skåne. Vi hade visserligen Thor Modéen, men nu när han är död så har inte råd att få in den typen av degenererade, andra klassens gener i vårt svenska genom.

Vi behöver ett enfaldigare Sverige! Och de senaste opinionsmätningarna visar att vi är på god väg. Genom att komplexa problem stöps om i enkelhetens och enfaldens form, så kan vi åtgärda dem med enkla och enfaldiga lösningar. Jan Hus sade det bäst, där han stod på bålet i full färd att brännas ihjäl och såg en bondkvinna (antagligen skånsk) lägga på extra bränsle: O, sancta simplicitas!

(Dessutom har jag fått höra av en säker källa att skåningar bryter upp parketten i Uppsalahems lägenheter, för att odla sockerbetor.)

Dixi.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om enfald, mångfald, mångkultur, Skåne, Uppsala

Adventspatogenen: Nr. 2 Törskate på tall

2008-12-07T14:25:00.011+01:00

Julens verkliga budskap är inte familjelycka, vänskap, givmildhet och sådant trams, utan fastmer att människans uppgift här på jorden är att döda barrträd. Och för att vi riktigt skall kunna njuta av att se julgranen långsamt men säkert tyna bort där den står i en grönmålad järnjungfru med fyra rödmålade tumskruvar, behängd med nidföremål som våra konstnärligt förståndshandikappade barn tvingats tillverka under överinseende av en sadistisk lågstadielärarinna, så kommer här den andra delen av:

Dekorativa sjukdomar för ditt barrträd

Nr. 2: Cronartium flaccidum, tallens törskaterost (även tjärpigg, tjärgadd, Peridermium pini, Endocronartium pini).

Cronartium flaccidum är en rostsvamp som angriper tall och ett flertal örter i fältskiktet i våra skogar. Men den behöver inte värdväxla, utan kan gå från tall till tall om den så önskar. Det har lett till att man tidigare ansåg att det fanns minst två olika arter av svampen; Cronartium flaccidum (Peridermium pini) som värdväxlade med kovaller (Melampyrum spp.), tulkört (Vincetoxicum hirundinaria) och pioner (Paeonia spp.), och Endocronartium pini (också den understundom med namnet Peridermium pini) som inte värdväxlade alls. Bruksnamnet törskate kommer ifrån att den del av stammen, grenen eller skottet där svampen etablerat sig blir indränkt med kåda och att det därmed bildas s.k. törved. Törveden användes förr till tändved och terpentinved. Skate är namnet på själva den spretiga, döda toppen (gadden) som ofta blir ett resultat av en törskaterostinfektion.

Cronartium flaccidum-sporpustlar på ängskovall (Melampyrum pratense).

Cronartium flaccidum-sporerna etablerar sig först i ett skott, varefter svampen växer in mot grenen och till sist stammen. Skadan på trädet är dubbel, dels snör svampen av ledningsbanorna, vilket stryper allting som finns ovanför den, dels utsöndrar trädet harts och kåda som skydd, vilket också det får till följd att kärlen pluggas igen. På små träd kan det innebära att hela trädet dör, men även fullvuxna träd kan dödas helt och hållet om svampen etablerat sig under de nedersta barrbärande grenarna. När svampen har vuxit in till en större gren eller själva stammen, så kan det se väldigt spektakulärt ut när först barren gulnar och dör, och sedan själva stamdelarna dör. I juni/juli kan man om man har tur se de vitgula aecidieblåsorna på de infekterade områdena av tallens skott, grenar och stam. På Melampyrum sp. kan man se sporpustlar från högsommaren till tidig höst, kom ihåg att titta på undersidan av bladen.

Trädets reaktion kommer sig av att den försöker begränsa rostsvampens möjligheter att etablera sig genom att döda av ett område runt den. Rostsvampar är oftast biotrofer, vilket betyder att de behöver infektera levande vävnad från värden för att få näring. Tallens taktik är den samma som Rysslands, den brända jordens taktik. Tråkigt nog för tallen, så kan C. flaccidum finnas kvar under många år och hela tiden infektera nya skott på värdträdet och träden runtomkring.

Cronartium flaccidum-infektion som dödat ett helt helt fullvuxet träd (nederst) och allting utom några få grenar på en ungplanta (överst).

I södra Sverige är C. flaccidum oftast närvarande men inte förödande för ett bestånd. Man ser skador på småplantor och vuxna träd. Tyvärr finns det de skogsbrukare som när de skall lämna död, stående ved efter avverkning, väljer att lämna törskateskadade och törskatedödade träd, samtidigt som de planterar samma provenienser som de tidigare träden. Följden blir att de plantor som planteras på skiftet infekteras av alla sporer som sprids från de kvarvarande träden. Så om du är skogsbrukare och vill ha en frisk ny gröda, kom ihåg att ta bort de sjuka träden och att plantera resistenta provenienser. I Norra Sverige är proveniensvalet ännu viktigare. Då och då sker det stora epidemiska angrepp på framför allt ungplantor. Oftast överlever träden ett angrepp, men det sker till en kostnad av kvalitetsförluster eftersom det bildas dubbeltoppar, kroktoppar och kådved när toppskottet dör.

Men allt är inte dåligt med törskate, det är nämligen understundom en väldigt vacker sjukdom. Den är också mycket vanlig, så bli inte förvånad om du nästa gång du är ute i en skog eller ett parkområde i din närhet, ser ett antal träd där toppen är död och där du närmast ovanför den levande delen av stammen ser det karakteristiska svarta, fjälliga, kådindränkta angreppsområdet.

Det svarta, fjälliga området längst ner på det dödade området av stammen är den kådindränkta delen där svampen kan leva och sprida sporer under femton, tjugo år.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om biologi, botanik, Cronartium flaccidum, mykologi, Pinus sylvestris, rost, svampar, tall, törskate

Adventspatogenen: Nr. 1 Gelérost på en

2008-12-02T12:59:00.020+01:00

(På grund av att jag har varit väldigt dålig och rörig i några dagar, så kommer den första av fyra adventspatogener ett par dagar för sent. Men det har alltså blivit dags för serien:)

Dekorativa sjukdomar för ditt barrträd

Nr. 1: Gymnosporangium juniperinum och G. clavariiforme, enens gelérost, och rönnens och hagtornens hornrost.

Gymnosporangium är ett trevligt släkte rostsvampar som här i Sverige kanske mest syns på sensommaren och hösten, när de sekundära värdarna rönn (Sorbus aucuparia L.) och hagtornar (Crataegus spp. L.) får fläckar på ovansidan av bladen och galler på undersidan av desamma som efter en tid utvecklar "horn", s.k. hornrost. Det är G. juniperinum som är boven i dramat på rönn. Rönnens småblad får orangefärgade fläckar som efterhand rödnar och blir svartprickiga. Hornen blir långa och vitorange. På hagtornar är sjukdomen orsakad av G. clavariiforme och oftast uttryckt som mer rödaktiga fläckar på ovansidan bladen och färre, kortare "horn" på undersidan.

Hornrost (aecidier) på rönn. Tidigt stadium, därav inga horn på undersidan.

En rostsvamp behöver oftast värdväxla för att fullfölja sin livscykel. Det betyder att den lever de olika delarna av sitt liv på olika växtarter och bildar olika typer av sporer beroende på vilken värd den befinner sig på. Arter av släktet Gymnosporangium värdväxlar oftast mellan två värdar; en i familjen Cupressaceae (cypressväxter), oftast av släktet Juniperus (enar), och en i familjen Rosaceae (rosenväxter), oftast av underfamiljen Maloideae (äppelrosenväxter). I fallen G. juniperinum och G. clavariiforme, så växlar svampen mellan den primära värden en (Juniperus communis L.) och de sekundära värdarna rönn resp. hagtorn. Gymnosporangium spp. är obligata biotrofa patogener, d.v.s. de kan bara leva som patogener på levande exemplar av sina respektive värdar, något som gör det svårt att odla arter av släktet i laboratorium.

Hornrost (aecidier) på rönn. Notera "hornen".

Fläckarna och hornen på lövträden är de synliga strukturerna av sporbildande aecidier, vars aecidiosporer sedan infekterar enar. Men även om de är vackra och även om det finns andra tjusiga rostsvampar, så finns det få svenska växtpatogener som slår Gymnosporangium-arternas teliosporstadium på fingrarna. De framträder till en början som en svullnad på enens stam, en svullnad som om det vill sig illa kan strypa och döda allting ovanför den. Vid fuktig väderlek om våren, ungefär samtidigt som enen blommar, så växer det plötsligt fram en hel liten skog av orangegula, geléaktiga fingrar: sporbildande telier. De år som dessa kommer fram ungefär samtidigt på olika individer, så ser det otroligt spektakulärt ut. Lundar och backar kan vara alldeles orangegrönfläckiga av enbarr och gelérost. Och det bästa av allt är att telierna är fleråriga och således bildar ny gelérost varje vår under många år. Det är bara tråkigt att de inte "blommar" såhär till julen utan endast på vårkanten. För visst är det en ovanligt dekorativ sjukdom?

Gelérost (telier) på en. Gymnosporangium clavariiforme i Danmark (överst) och G. juniperinum i Hågadalen i Uppsala (underst).

Efter att teliernas uppgift är fullgjord torkar de ihop och blir bruna små knottror, varefter de helt försvinner. Om man vill se gelérosten också vid torr väderlek eller sent på våren, när telierna har torkat, så kan man sänka ner svulsten med de torra telierna i vatten. De återfår då något av sin ursprungliga färg och form. Very snajdigt indeed.

Som avslutning bjuder jag, apropå rost, på Judas Priests tolkning av Joan Baez sång "Diamonds and Rust", där för övrigt felanvändningen av "ljusår" som tidsmått istället för längdmått finns med ("a couple of lightyears ago"). Trots den lilla malören är låten världens i särklass bästa hårdrocksballad någonsin.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om biologi, botanik, en, gelérost, Gymnosporangium juniperinum, Gymnosporangium clavariiforme, hornrost, Juniperus communis, mykologi, svampar

Experimentell design

2008-11-28T13:14:00.011+01:00

Experimentellt designade mumindräkter. Tove Janssons egen teckning om arbetet med Svenska teaterns i Helsingfors uppsättning av Mumintrollet.

Idag fick jag ett e-brev vars titel var "Lunchseminarium: Experimentell design". Jag hoppade till en smula och muttrade buttert för mig själv att det var ju själva tusan vad det regnar skapelsehypoteser nuförtiden och ha ett seminarium om en av dem på arbetstid och dessutom vid mitt eget universitet och blir aldrig kaffebryggaren klar någongång och det var väl för väl att jag inte hade hunnit få något kaffe eftersom jag antagligen hade satt det i vrångstrupen och titta där är en blåmes. När jag hade lugnat mig en smula (vilket skedde ungefär en halv sekund efter att jag hade sett brevet, jag är mycket kortsint), öppnade jag brevet och förstod att det hade skett ett översättningsmisstag. Seminariet skulle handla om vad på engelska kallas "experimental design" och på svenska "försöksupplägg" eller möjligen "experimentutformning".

Även om det låter intressant, tycker jag nog att experimentell design låter ännu roligare. Det skulle nästan behövas en sådan skapelsehypotes för att liksom fylla upp det lilla utrymmet mellan kreationismen och intelligent design. Kreationismen menar ju att Gud skapade världsalltet med omnejd under sex dagars lättsamt arbete, som ett skolprojekt ungefär, fast utan redovisningskravet, medan intelligent design-folket anser att det kan ha tagit lite längre tid än så, kanske några hundra miljoner år, men att det ändå är Gud som skapade allting och att han dessutom skulle gjort det samtidigt som han var spritt språngande intelligent.

Emellan dessa skulle jag vilja pressa in hypotesen om experimentell design. Den experimentella designen grundar sig i det faktum att världen inte fungerar särskilt bra. Det händer hela tiden nya saker som förändrar jorden, saker som vi människor inte kan styra över. Dessutom har vi sett oss tvugna att justera den ursprungliga skapelsen för att den inte skall ta kål på oss. Vi pillar och pillar, men alla justeringar vi människor gör leder bara till nya problem. Alltså: Världen är inte särskilt intelligent designad. Men eftersom Gud enligt religiösa bedömare måste finnas (och vem är jag att ifrågasätta så många människors åsikt, även om ingen av dem faktiskt har några belägg för Guds existens), och eftersom samme Gud enligt samma bedömare måste ha skapat universum och dess förorter, så hamnar vi i ett tomrum mellan idén om Gud som skapare (kreationism) och Gud som Alvar Aalto-wannabe (intelligent design). Vi är designade, men det finns idiotiska parametrar i upplägget som en perfekt skapelse inte hade haft.

Frågan är då om Gud tänkte sig en slags IKEA-jord, där alla delar finns, men blev felaktigt monterade, eller om jorden mer är att likna vid ett jättelikt experiment och att vi bara är populationsekologiska data för den store Vetenskapsguden i skyn? Jag lutar åt det senare. Min teori är att Gud knopade samman universum och dess omgivande trakter antingen som ett pilotförsök eller som ett fullskaligt experiment, men där resultaten ännu inte har redovisats. Gud kanske tänker använda erfarenheterna från vårt expeiment till att skapa ett mycket bättre universum någon annanstans.

Eller så finns inte Gud. Vilket verkar rimligast? Jag håller nog på den enda verkliga och vetenskapligt prövbara teori som vi har om hur livet uppkommer och förändras, evolutionsteorin. Vad övrigt är, är myter.

Inressant? Läs även andra bloggares åsikter om evolution, Intelligent Design, kreationism, religion, vetenskap

För hybrider är det ständigt sommartid

2008-11-26T11:23:00.021+01:00

Exempel på heteros (hybridvigör). Arabidopsishybriden (mitten) är större än dess föräldraplantor (t.v. och t.h.). Foto: Jeff Chen/Nature

Korsningar mellan två föräldraplantor betyder ofta hälsa och välgång för avkomman. Den vetskapen har utnyttjats under flera tusen år inom lantbruket, skogsbruket och trädgårdsbruket. Idag är nästan alla lantbruksgrödor högförädlade varianter av ett antal föräldraarter och i USA är all majs som odlas hybridmajs. Ett praktexempel för svenskt vidkommande är den uppländska vallörten (Symphytum x uplandicum), som är så till den milda grad lyckosam att dess föräldraarter äkta vallört (S. officinale) och fodervallört (S. asperum) undan för undan har konkurrerats ut. Varför hybrider ofta uppvisar en så markant bättre livskraft, det har länge varit något av ett mysterium. Den förste som beskrev hybridvigör, eller heteros, mer i detalj var Charles Darwin, år 1876, och fenomenet studerades intensivt i början av förra seklet. Men nu har ett forskarlag under ledning av Jeffrey Chen vid University of Texas i Austin, kunnat påvisa några av de mekanismer som gör att bl.a. hybrider som lantbruksgrödor växer sig större och blir friskare än föräldraplantorna (Zhongfu et al., 2008 [Nature], e!, UPI, ScienceDaily).

Genom att korsa fram hybrider och allotetraploider (allo: från olika föräldraarter och tetraploid: med fyrdubbel kromosomuppsättning) av Arabidopsis thaliana och A. arenosa har Chen och hans forskarlag funnit, att dessa uppvisar ett flerfaldigt ökat uttryck av två gener, cirkadian clock associated 1 (cca1) och late elongated hypocotyl (lhy), och ett flerfaldigt minskat uttryck av två reciprokala regulatorer, timing of CAB expression 1 (tce1) och gigantea (gi), vilka alla är kopplade till den s.k. cirkadiska rytmen (även dygnsrytm, biorytm, cirkadiska klockan).

Den förhöjda aktiviteten på gennivå observerades under dagtid. Hybriderna hade ett ökat uttryck av gener som är inblandade i fotosyntes och stärkelsemetabolism. Man kunde också se att de hade extra mycket klorofyll och en större stärkelseinlagring. Följden blev att hybriderna inte bara ökade i biomassa, utan även att de blev friskare och spänstigare än sina föräldraplantor. De två regulatorerna, båda transkriptionsrepressorer, var däremot kraftigt undertryckta under dagtid i hybriderna, vilket ytterligare ökade på effektiviteten i fotosyntesen och i stärkelsemetabolismen.

Artikelförfattarna menar att det faktum att de stora växtfysiologiska skillnaderna på gennivå mellan föräldraplantorna och deras avkommor observeras under dagtid, pekar på att hybridernas respektive cirkadiska rytmer har förändrats och att sådana förändringar sålunda har en evolutionär fördel. Regulatorerna som undertrycks har dessutom tidigare kopplats till den cirkadiska rytmen (vilket bl.a. framgår av namnet på en av dem).

Chen hoppas att deras resultat skall leda fram till nya genomiska och bioteknologiska verktyg, för att kunna hitta och korsa fram fler och bättre hybrider. Till e! säger han:

"Man kan t.ex. tänka sig att screena föräldraplantor för de här generna och välja de som kan ge de bästa hybriderna. Allt detta kan göras inom ramarna för den traditionella förädlingen och kunde bli ett viktigt verktyg i arbetet med att ta fram bioenergigrödor med större biomassa och livsmedelsgrödor med högre avkastning."

Zhongfu Ni, Eun-Deok Kim, Misook Ha, Erika Lackey, Jianxin Liu, Yirong Zhang, Qixin Sun & Z. Jeffrey Chen. 2008. Altered circadian rhythms regulate growth vigour in hybrids and allopolyploids. Nature, Nature advance online publication 23 November 2008 (Abstract, Supplementary Information (OBS! PDF), Supplementary Table 1 (OBS! XLS)).

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Arabidopsis, backtrav, biologi, botanik, genetik, forskning, Nature, vetenskap, växtfysiologi

Lästips: Medvetenskaps E-post, nu med tillsatt sund skepsis

2008-11-21T14:55:00.011+01:00

Ja, så här går livsmedelsproduktionen till. I alla fall enligt Aftonbladet.

Jag vill passa på att tipsa om Medvetenskaps inläggsserie om den irrationella skräcken för tillsatser i mat (Medv1, Medv2, Medv3). De tar avstamp i Aftonbladets kampanj mot tillsatser i livsmedel, en kampanj som andas hysteri, okunskap och pseudovetenskap (AB1, AB2, AB3, AB4, AB5). "Naturliga" livsmedel ställs mot "syntetiska" och man ser rätt snabbt att förståelsen är mycket låg för 1) hur råvaruproduktionen går till, 2) hur råvaruförädlingen går till och 3) i vilken utsträckning vi själva faktiskt tillsätter kemiska ämnen när vi lagar mat i hemmet. Aftonbladet lutar sig dessutom mot en enskild författares åsikter och det faktum att artikelförfattaren själv känner obehag inför E-ämnestillsatserna.

Jag har tidigare skrivit om källkritik i samband med det s.k. vinlarmet (Skor1, Skor2, Sällsam), men vill återigen trycka på vikten av sådan. Köp inte "larmens" argument bara för att det låter enkelt och självklart, utan fråga dig istället vilka som larmar, hur de larmar och vad de vill uppnå med larmet. Läs in dig på ämnet, både för och emot, och var lite hälsosamt småskeptisk. Ibland är det helt rätt att köra igång Hesa Fredrik och kasta sig i skydd, men för det mesta räcker det med att harkla sig, stanna upp och tänka efter.

Eat My Fear. Konstnär: David Lynch.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om larmrapporter, livsmedel, mat, Medvetenskap, pseudovetenskap, Skor längtar ut, tillsatser, vetenskap

A Mouse Named Sue

2008-11-21T13:34:00.015+01:00

Näsvisa möss vet vilket kön de tillhör. Det vermonasala systemet (t.v.) och det "vanliga" doftsystemet (MOE, t.h.). Bild: Catherine Dulac

Är du man eller mus? Ja, i vanliga fall är det en enkel fråga att svara på för de flesta möss, förutsatt att de förstår och talar svenska. Men för en förkyld mus i en parfymaffär kan det vara lite knepigare. Nature rapporterar att Catherine Dulac och hennes forskarlag vid Harvard har funnit att mössens könstillhörighet sitter i näsan. Eller rättare sagt, att doftsignaler är en grundsten i hur möss identifierar sin könstillhörighet och andras (Nature, Science).

Möss har två doftsystem, ett huvudsystem som kallas main olfactory (MO) och som används för att hitta föda etc., och det veromonasala systemet (VN) som uppfattar feromondoftsignaler. Det är det sistnämnda som har hand om könsidentifieringen av den egna individen och andra möss. Dulac och hennes doktorand avlägsnade det veromonasala organet (VNO) hos både hanliga och honliga möss, dels genom att använda ett virus och dels genom att ta fram knockoutmöss där VNO saknades. De gjorde även samma sak med MO-epitelet (MOE).

De hanmöss där VNO saknades blev bisexuella. De parade sig med honmöss precis som vanligt, men försökte även para sig med andra hanmöss. Om istället MOE sattes ur spel, så tappade hanarna helt lusten att para sig.

Hos honmössen var resultaten ännu mer omvälvande. När VNO saknades fick de hanliga beteenden, de försökte bestiga andra möss, både hanar och honor. De blev alltså transsexuellt bisexuella. Dulac säger till Science:

"Folk har alltid antagit att manliga och kvinnliga hjärnor har särskilda nervbanor för sexualitetsspecifika beteenden. Men den enkelhet med vilken [mössens] nervbanor kan ledas om, pekar på att så inte är fallet."

Forskarna hoppas nu att de här resultaten skall öka kunskapen om vad det är som gör att vi känner oss som män eller kvinnor, en egenskap som således är skild från sexuell läggning. Förhoppningsvis kan det här få transsexualitet att bli mindre av ett mysterium och öka förståelsen hos och för de som känner sig födda med fel kön.

Kimchi, T., Xu, J. & Dulac, C. .2007. A functional circuit underlying male sexual behaviour in the female mouse brain. Nature, 448:1009-1014.

Johnny Cash har gjort en sång om våndan av att som pojke ha ett flicknamn: "A Boy Named Sue"

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om biologi, bisexualitet, forskning, HBT, homosexualitet, medicin, Nature, neurologi, Science, sexualitet, transsexualitet, vetenskap

Apropå populärvetenskaplig populationsekologi

2008-11-19T09:20:00.033+01:00

Hur många människor kan jorden härbärgera?

På Martins utmärkta blogg Aardvarchaeology har det under ett par dagar rasat en debatt kring ett inlägg om populationsekologi, eller mer precist, om begreppet bärkraftig population. Tyvärr fick debatten redan från början lite snedtändning, mycket beroende på att Martins inlägg var i debattform, medan några av kommentatorerna trodde att exemplet i hans inlägg skulle tolkas bokstavligt och därför startade en semantisk debatt. Jag tänker i det här inlägget ge en kort översikt över de ekologiska begrepp som berör Martins exempel och till sist göra en egen kommentar till exemplet.

Martins exempel lyder i översättning:

Det finns ingen möjlighet för ett ekologiskt hållbart mänskligt liv på jorden med en global population större än en miljard människor. Det ekologiska avtrycket per capita spelar inte någon större roll i det läge som nu är.

Även om vi fryser vår nuvarande populationsstorlek och återgår till någon slags stenålderslivsstil, så är det ändå kört också på kort sikt. Om vi däremot slutar upp med att skaffa så många barn och återgår till en global population om några hundra miljoner människor, så kan vi vältra oss i lyx och konsumera så mycket vi vill utan att det längre spelar någon roll.

Du behöver inte återvinna mjölkpaket. Vad du behöver är istället att övertyga folk om att inte skaffa barn. Två bra sätt att göra det är att ge alla kvinnor åtminstone en gymnasieutbildning, och att övertyga den katolska kyrkan att preventivmedel är en skänk från ovan.

Populationen kommer naturligtvis att gå ner vad det lider. Vi väljer om det skall ske genom att vi skaffar färre barn, eller genom att miljarder av människor dör i katastrofmässiga former. [Övers. från engelskan, Only Population Size Really Matters for the Environment]

Ekologiska begrepp i inlägget

Ekologisk-biologiska begrepp som art, individ och population, används ofta slarvigt. En samlad definition som inbegriper alla organismer låter sig inte göras, och det är därför viktigt att man anger vilken organism man talar om, vilka metoder man använt för att beskriva den och de geografiska, genetiska och sociala/politiska aspekterna som vägs in i begreppet. Dessutom finns flera av begreppen också inom t.ex. statistik, medicin och ekonomi, där de används i andra kontexter.

Listan nedan är ett försök att i generella termer ändå definiera några begrepp som ofta används i en ekologisk kontext, med det förbehållet att det gäller organismer som förökar sig sexuellt. Asexuell förökning ("kloning") och kombinationen av sexuell och asexuell förökning hos organismer ställer till det när man skall försöka definiera basala begrepp som art och individ. Artbegreppet är ett i sig så stort ämne för diskussion att jag lämnar det utanför den här gången. Martins artikel rör människan, och det är en art som de flesta av oss känner tillräckligt väl för att kunna skilja från andra arter.

Individ

Individen är grundstenen i en population. En individ anses oftast vara en enskild organism som är fysiskt avgränsad i rummet och i det genetiska materialet, d.v.s. unik som fysiskt objekt och genetisk kod. Men begreppet är komplicerat. Med människan är individen oftast lätt definierad eftersom vi avgränsas i rummet av huden och skiljer oss utseendemässigt. Men siamesiska tvillingar som delar på ett eller flera organ, talar man ju oftast om som två olika individer (förutsatt att båda lever). Likaså enäggstvillingar som i stort sett har likadana genom och därför ser likadana ut. Den här typen av specialfall gör att vi måste utöka begreppet till att inrymma också mer abstrakta aspekter, som personlighetsdrag och "själ", i alla fall när det gäller människan.

Ett annat exempel på organismer där individbegreppet är mångfasetterat är lavar. De består av vardera en svamp och en alg i en ömsesidigt gynnsam symbios. Här är individen laven skild från individerna algen och svampen. För att få någon slags rätsida på systematiken sorterar lavar under svamparna, eftersom det är svampen som i regel står för den största spridningen och dessutom förökar sig sexuellt.

Hos klonala organismer kallas en klonal individ för ramet. Vill ni få en praktisk demonstration av det komplicerade komplexet individ:ramet, så kan ni ta sticklingar av en pelargonplanta och plantera dem i separata krukor. Sätt er sedan ner framför krukorna och fundera på om de nya plantorna är egna individer, eller om de egentligen är samma individ som moderplantan. Genetiskt är de ju identiska, men de sitter inte längre ihop.

Population

Population är ett ekologiskt begrepp som beskriver en grupp individer på samma systematiska nivå (art, släkte, familj, ordning etc.). Oftast används begreppet för att beskriva en geografiskt och/eller genetiskt samlad grupp individer av samma art.

En lokal population inbegriper alla individer av en art inom ett begränsat område, avdelat av någon slags naturlig barriär eller social struktur. En global population inrymmer samtliga individer av en art. I de fall den globala populationen bara finns på en enda lokal eller inom ett begränsat område, så sammanfaller begreppen. Ett exempel är fågeln Kagu (Rhynochetos jubatus) där världens samtliga individer finns i ett litet område på bergssluttningarna i Nya Kaledonien.

Att kunna definiera en genetiskt avgränsad population förutsätter ofta också en tydlig geografisk avgränsning. Men hos människan behöver avgränsningen bara vara social, eftersom vi ju är en art som kan skapa abstrakta skiljelinjer.

Hos klonala organismer kallas den globala klonala populationen för genet. De många krukorna med genetiskt identiska pelargoner som du planterade i avsnittet om individbegreppet, utgör alltså en genet.

Metapopulation

En metapopulation utgörs av en grupp populationer som interagerar geografiskt, genetiskt och socialt, d.v.s. där individer rör sig mellan populationer. Metapopulationer kan sedan i sin tur ingå i högre nivåer med grupper av metapopulationer. Begreppet används när man inte kan klumpa ihop mindre populationer och tala om dem som en enda stor population, t.ex. om de är geografiskt skilda åt eller är starkt socialt separerade. Onlinespelet Travian är ett bra spel om man vill få en (mycket förenklad) bild av hur metapopulationer fungerar.

Travian är ett onlinespel för den som vill studera populations- och metapopulationsekologi i en starkt förenklad och färgglad form.

Bärkraftig population

Bärkraftig population är ett begrepp som avser att ange det högsta och lägsta antal individer i en population, som kan leva i det ekosystem, geografiska område, sociala sammanhang och i den genetiska populationsstruktur som de befinner sig i, utan att drabbas av negativa bakslag. Som ett exempel kan nämnas att en alltför liten population kan drabbas av inavelsdegeneration, och en alltför stor population kan drabbas av brist på duglig föda. Utvecklingen från enstaka individer till den övre gränsen för en populations bärkraftighet brukar beskrivas av en logistisk kurva, där den översta platån landar på det högsta antal individer som kan utgöra en bärkraftig population.

Den relativa förändringen av antalet individer i en population brukar beskrivas med en logistisk kurva.

Sett över tid pendlar ofta storleken av en given population mellan dessa två extremer. I vissa fall hamnar populationer i en återvändsgränd när de begränsande faktorerna blir alltför stora. Så kan t.ex. en starkt inavlad population ofta inte räddas av enstaka tillskott av genetiskt material i form av nyinflyttade individer. Ett engelskt begrepp för motsatsen, när populationen blir så stor att den plötsligt kraschar, är tipping over. Det kan t.ex. ske om en population blir så stor att all föda konsumeras och födan ifråga blir så påverkad att den inte kan komma tillbaka.

Ekologiskt avtryck

Det ekologiska avtrycket eller ekologiska fotavtrycket (jfr. eng. ecological footprint) är ett begrepp som lanserades 1992 som en modell för att beskriva hur en individ, population eller företeelse påverkar sin omgivning, lokalt och globalt, och de ekologiska och klimatologiska systemen (Rees, 1992).

Om Martins exempel

Martin tar avstamp i det faktum att vi blir allt fler människor på den begränsade yta som jorden tillhandahåller. Oavsett om vi minskar vår konsumtion av tillgängliga resurser, så kommer en allt större population människor att behöva ta mer och mer tillgångar i anspråk. Redan nu inkräktar bosättningsytan på odlingsytan, och odlingsytan på de "naturliga" ekosystemen. Genom bl.a. ett metodiskt förädlingsarbete, har vi människor fått möjlighet att odla mer på mindre ytor. Men det ökade globala utrymmet i tillgångar har ätits upp av en klassisk ekologisk respons på bättre villkor, en kraftig global ökning av poulationsstorleken.

Så, vad göra? Martin svingar med yxan mot ett par av de tydligaste problemen: I-världen och u-världen. Vår (i-världens) överförbrukning av jordens resurser har under lång tid möjliggjorts av att u-världens befolkning har svultit och dött för vår skull. Jag menar inte att vi skall skämmas över detta faktum, inte heller att vi skall glädjas, utan konstaterar kallt att så är fallet. Jag är heller ingen stor tillskyndare av socialdarwinism eller rasbiologi. Även om det går att applicera strikt ekologiska modeller på mänskliga populationer, så har vi utvecklat förmågor som låter oss ta moraliska ställningstaganden där vi vad det gäller andra organismgrupper tar rent kamerala beslut. Vi kan inte lösa överbefolkningen genom att döda människor, eller låta dem dö. Nej, vi måste hantera den här frågan på ett etiskt, och samtidigt rationellt vis.

Martin nämner två viktiga verktyg i det mänskliga snickarbältet: Utbildning av världens kvinnor och användandet av preventivmedel. Båda två för att minska barnafödandet. En hög utbildningsnivå har visat sig vara ett effektivt sätt att minska barnafödandet i de länder som satsat på det, t.ex. Sverige. Både studier och arbete bidrar till att försena tillkomsten av det första barnet i en familj. En hög utbildningsnivå bidrar bl.a. till en större medvetenhet om hur barn blir till, att det finns preventivmedel och hur samhället fungerar. Men framför allt kan utbildade och yrkesverksamma kvinnor oftare ha en mer framträdande roll i familjen, göra sin röst hörd och kräva sin rätt till ett eget liv och en egen karriär. Preventivmedelanvändningen i förhållanden där parterna är mer jämställda, är betydligt högre än i förhållanden med en starkt dominerande part.

Men till skillnad från Martin anser jag att idén om det ekologiska avtrycket fortfarande är giltig. För det går inte att lösa ett så komplext problem som den mänskliga överlevnaden på jorden, bara genom ett par enkla handgrepp. Oavsett om vi får ner populationsstorleken till en bärkrafitg nivå, så beror den nivån på hur vi hanterar vår omgivning. Människan är en organism som handgripligen gör om sin omgivning, så att den skall passa henne. Vi bygger städer, bryter upp ny odlingsmark, anlägger plantager, flyttar floder och fyller igen sjöar. Tanken med begreppet ekologiskt avtryck är att ge en ökad förståelse för alla de små saker omkring oss som påverkas av hur vi lever. Den tanken måste finnas med i beräkningarna när vi nu försöker förändra vårt sätt att leva för att spara på de resurser vi behöver (rent vatten, biologisk mångfald, odlingsarealer etc.) och för att minska den enorma klyfta som går mellan i-världen och u-världen. Det är dags att våga ta obehagliga politiska beslut på global nivå, att t.ex. tillåta GMO-grödor, skydda vissa naturresurser och att sikta mot ett globalt sett lägre barnafödande.

Jag har tur. Jag har det förhållandevis bra ställt, jag är välutbildad, har inga barn och lider ingen brist på vare sig mat eller vatten. Det jag kan göra för att hjälpa till är framför allt att minska min totala energikonsumtion och min användning av naturresurser. Detsamma gäller Sverige som land och Europa som kontinent.

Dixi.

Rees, W. E. 1992. Ecological footprints and appropriated carrying capacity: what urban economics leaves out. Environment and Urbanisation, 4(2), Oct. 1992. [länk till artikeln: EaU]

Och helt ickeapropå: En annan mycket bra arkeologiblogg är Åsas Ting och tankar. Kom, kom, Hubertus katt och surfa dit! :)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om befolkningsmängd, befolkningsutveckling, befolkningsökning, biologi, ekologi, miljö, miljövård, populationsekologi, vetenskap

Klimatskurkarna droppen Dripp och droppen Drapp

2008-11-18T11:45:00.011+01:00

En förenklad bild av vattnets komplicerade omlopp och påverkan på vårt klimat.

I senaste numret av Geophysical Research Letters (GRL) meddelar forskare sina resultat rörande vattnets inverkan på växthuseffekten (Dessler et al., 2008). Man har sedan tidigare vetat att vatten är den vanligast förekommande växthusgasen i atmosfären, men man har inte vetat i vilken utsträckning den påverkar temperaturregleringen på jorden. Till sin hjälp hade forskarna NASA:s satellit "Aqua" och det där inbyggda systemet Atmospheric Infrared Sounder (AIRS). Man korrellerade data från perioden 2003 till 2008 om luftfuktigheten, både specifik (q) och relativ (RH), i atmosfärens nedre 10 engelska mil (16 km) på olika platser och vid olika tidpunkter med data om förändringar i temperatur. För att beräkna vattnets relativa effekt jämförde man med mer kända (och mer studerade) växthusgaser, bl.a. koldioxid. Resultaten visar att ökade temperaturer också ökar den specifika luftfuktigheten och vice versa, alltså att det finns en återkoppling mellan vattnets globala cykler och globala klimat- och uppvärmningscykler (PhysOrg, Scientific Blogging, Science Blog).

Baserat på klimatvariationer mellan 2003 och 2008. Energin som är bunden av vattenånga i atmosfären (y-axeln) visas från sydliga till nordliga breddgrader, med en topp nära ekvatorn. Grafen gjord av Andrew Dessler. (Från PhysOrg.com)

Vad betyder då det? Jo, ju mer vattenånga som avdunstar från land och hav, desto varmare blir atmosfärens lägsta skikt. Detta ökar upptaget av vatten i atmosfären, som i sin tur leder till ökade temperaturer och en ännu större avdunstning o.s.v. Uppvärmning och vattenabsorption i atmosfären samverkar på det här sättet och föder varandra i deras respektive cykler. Vattenångans återkoppling till en ökande temperatur i atmosfären kan också öka den relativa påverkan av andra växthusgaser, t.ex. koldioxid, på så sätt att en ökande temperatur p.g.a. mängden koldioxid i atmosfären också ökar avdunstning och absorption av vatten på det sätt som beskrivs ovan. För varje grad Celsius (1°C) som temperaturen ökar, kommer den ökade mänden vatten som atmosfären tar upp att binda ungefär två Watt energi per kvadratmeter (2 W/m²). Till e! säger Andrew Dessler:

"The difference in an atmosphere with a strong water vapor feedback and one with a weak feedback is enormous. This new data set shows that as surface temperature increases, so does atmospheric humidity. Dumping greenhouse gases into the atmosphere makes the atmosphere more humid. And since water vapor is itself a greenhouse gas, the increase in humidity amplifies the warming from carbon dioxide."

Dessler menar att man nu kan konstatera att tidigare beräkningar av vattenångans effekt på klimatsystemen stämmer. "2 W/m² låter inte så mycket, men sett över hela jordklotet binder vattenångan i atmosfären en hel massa energi". Den globala uppvärmningseffekten antas uppgå till några grader (Farenheit får man antaga, en enhet (grad) Celsius motsvarar 1,8 enheter Farenheit) fram till nästa sekelskifte. Eric Fetzer, forskare vid NASA:s AIRS-program:

"This study confirms that what was predicted by the models is really happening in the atmosphere. Water vapor is the big player in the atmosphere as far as climate is concerned."

Det är riktigt spännande att följa all ny forskning kring klimatsystemen, vad som påverkar och driver dem, och hur människan påverkar dem. När jag läste miljövård i Göteborg i början av 1990-talet, så var förståelsen väldigt liten. Vare sig en pågående förändring av klimatet är ett hot eller inte, så måste jag nog ändå säga att den här typen av skrämselhickor nästan alltid tvingar fram oerhört mycket god forskning. Så alla ni klimathotsprofeter och klimathotsskeptiker kan känna er säkra på att oavsett vem det är av er som får rätt i slutänden (om någon av er får rätt i slutänden), så har mänskligheten som kollektiv i alla fall lärt sig en hel del om den lilla spelkula till rymdskepp som vi kallar Jorden. Och det är väl alltid värt något, eller hur?

Dessler, A. E., Z. Zhang, and P. Yang. 2008. Water-vapor climate feedback inferred from climate fluctuations, 2003–2008. Geophys. Res. Lett., 35, L20704 (doi:10.1029/2008GL035333). [Länk till Abstract]

För er som inte vet vilka dropparna i rubriken är...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om forskning, global uppvärmning, klimat, klimatförändring, klimatvariation, miljö, miljövård, vatten, vattenomlopp, vetenskap

Om parasiter och bolltrillande bensinbolag

2008-11-17T18:08:00.015+01:00

-Tira! De' va'ren här kulan som Haglund joxa' in i netet.
-Va' schuckert! Får ja' den hystar ja' in ett fälgkors me' soppan!
-Nä, då blir stabben lack. Men de' e' rätt vajert, va?
-Vajert!

Nyss hemkommen från Östersund, kan jag konstatera att det finns parasiter som har det kärvt här nere i söder. Dels björkhäxkvastsvampen (Taphrina betulina), som föredrar glasbjörk (Betula pubescens) före vårtbjörk (Betula pendula) och därför dominerar det östersundska stadslandskapet med sina auxinstinna skottbollar i glasbjörkarnas lövlösa kronor. Dels kulturarbetarna som rasar mot den i deras ögon alltför marknadsliberala kulturpolitiken, och som därför har gjort en egen, kompletterande, utredning om kulturen i dagens samhälle (DN, DN1). I DN utbrister Niklas Rådström: "Vi är inga lata parasiter!" (DN2).

Jag är inte alls insatt i ämnet, men jag antar att han menar att de är hårt arbetande parasiter. Det är precis vad T. betulina och många andra svampar också är. De jobbar oförtrutet på för att försöka överleva, och oftast sker det utan att det syns några spår av den aktiviteten på värdväxten. Men oavsett om svamparna syns eller inte, eller om följderna av deras parasiterande syns eller inte, så är de en omistlig del av det vi lite slapphänt brukar kalla den biologiska mångfalden. Jag känner en del kulturarbetare inom olika skrån och med skilda kompetenser och ambitioner. De allra flesta av dem kan inte försörja sig på sin konst, utan måste jobba dubbelt för att över huvud taget gå jämnt upp. Det beror inte på att de inte är duktiga nog, utan snarare på att folk i allmänhet inte vill betala vad konsten faktiskt kostar, vare sig det är finsnickerier eller abstrakta skulpturer av skumbananer. Att tillverka konst och hantverk av god kvalitet kostar tid och därmed pengar för konstnärer av alla ismer och inriktningar. En stor del av dem slås ut redan idag. Jag anser att vi måste ha råd att stödja åtminstone några av de som är jätteduktiga, men likförbannat hänger på repen. Att helt och hållet marknadsanpassa en bransch som inte låter sig anpassas till den marknad som avses, leder i värsta fall till en magnifik enfald i den kulturella floran (SvD1, SvD2). Låt oss arbeta för en kulturell mångfald som vi arbetar för en biologisk mångfald!

Parasiter som orsakar symptom hos värden kallas patogener, eller sjukdomsalstrare. Socialstyrelsen har tydligen fram till nu ansett att transvestiter lider av en psykisk störning och därmed är sjuka (SvD3, Dagen, DN3). Själv har jag inga problem med män som klär sig i kvinnokläder, jag blir snarare nostalgisk. Ja, jag känner ju ingen transvestit (vad jag vet), men varje gång jag ser en transvestit så tänker jag på Julia Cæsar. Inte för att hon var transvestit (eller såg ut som en), utan för att hon var med i "Flickan i frack" (båda, d.v.s. 1926 och 1956), där hon agerade statarhustru. Notabelt är att den första, svartvita, versionen regisserades av en minst lika parant och beundransvärd kvinna som fru Cæsar, Karin Swanström. År 1947 var Julia Cæsar med i filmen "Det kom en gäst", den enda film som Stieg Trenter (åtminstone officiellt) skrev manus till. "Det kom en gäst" har dessutom den goda smaken att ha en rollfigur som är agronom!

Jaha, undrar ni irriterat, vad har "Det kom en gäst" att göra med män i kvinnokläder? Jo, 1947 var också året då det svenska bensinbolaget Koppartrans såg dagens ljus. Det har dessvärre gått i graven, liksom flera av min barndoms bensinmackar. Därför blev jag lite extra glad när BP kvalade till sig en allsvensk plats i fotboll för nästkommande säsong (DN4, SvD4). Förutom namnet har klubben föga gemensamt med BP:s gamla bensinmackar. Tröjorna är visserligen oljekletigt rödsvartrandiga, men eftersom jag är hammarbyit, så föredrar jag bensinbolaget BP:s grönvitgula grafiska profil framför fotbollslaget BP:s dito. Jag vill därför gärna uppmärksamma klubbledningen på följande förslag.

Bensinbolaget med samma förkortning hade en maskot, som var väldigt trevlig. Det var någon slags anemisk och hårlös nisse med vattenskalle, mycket propert klädd och väldigt barnvänlig. Han har ju varit arbetslös sedan BP-mackarna försvann från de svenska stadsmiljöerna, varför det vore en storstilad gest i dessa kristider att göra honom till BP:s (fotbollslaget) maskot.

En ny sejour i Allsvenskan kanske blir en andra chans för den här bortglömda maskoten?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om BP, fotboll, Julia Cæsar, kultur, mångfald, parasiter, politik, transvestiter

Ars infunderi

2008-11-13T13:51:00.012+01:00

Kaffe (Coffea arabica, som trots namnet ursprungligen kommer från det som idag är Etiopien) är en mycket tjusig växt (fotograf okänd).

Den mycket läsvärda bloggen Agricultural Biodiversity Weblog ^{[ABW] [Nibbles]} tipsar i sitt senaste inlägg om en kartläggning av Madagaskars kaffearter gjord av en forskare vid Denver Botanical Gardens ^[DBG], en kartläggning som får min botanikersjäl att bli lite lyckligare (jag kan för övrigt inte med ord beskriva hur avundsjuk jag är på den forskaren).

Projektet ingår som en del i den världsomspännande kartläggningen av bruksväxter genom att samla in material från växter som odlas och från vilda släktingar till odlade växter. Man försöker få tillräckligt med material för att kunna sekvensera växternas genom och spara fröer. Inom släktet kaffeväxter, Coffea spp. (fam. Rubiaceae, måreväxter), finns det för närvarande 103 kända arter, varav hela 58 är endemiska för Madagaskar. Det är framför allt fyra av de 103 arterna som odlas kommersiellt, varav den mest kända är C. arabica (numera mest odlad som prydnadsväxt). Men på grund av att den kommersiella odlingen ofta sker i de områden där vilda arter av Coffea växer, slås många lokaler för vilda populationer ut. Det finns en madagaskisk genbank för Coffea, där flera av dessa arter finns ympade på rotstockar. Genom det här projektet hoppas forskarna att åtminstone kunna bevara den genetiska informationen för de många kaffearter som hotas av utrotning.

Själv tänker jag bidraga till den här forskningen genom att kartlägga kanelbullesläktet. Jag tror att jag börjar så snart bryggaren är färdig.

Tag reda på vilken kaffetyp du är och vad olika certifieringsmärkningar betyder genom Kaffetestet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om biodiversitet, biologi, botanik, Coffea, forskning, genbank, kaffe, vetenskap

Guds omätliga nåd

2008-11-12T17:48:00.008+01:00

Gud som geometer, en ergonomiskt okunnig geometer ^{[SAOB1] [SAOB2]} (konstnär okänd).

De senaste åren har Gud gjort comeback som naturvetenskapligt axiom och slutmål. Företrädare för pseudovetenskapliga idéströmningar som intelligent design och kreationism använder sig av vetenskapliga instrument i akt och mening att bevisa Guds existens. Att jag använder "Gud" i singularis beror på att det främst är de kristna som på det här sättet tror sig idka forskning, och deras gud är som bekant ensam Sebaot på täppan. I t.ex. en hinduisk kontext hade jag talat om "gudarna".

I det här inlägget tänker jag tala om gudsbilden som jag tolkar den i en judisk-kristen kontext, om vetenskapens väsen, samt om hur jag ser på Gud i relation till vetenskapen. Slutligen tänker jag kort beröra varför intelligent design inte är någon vetenskaplig teori i egentlig mening och varför jag följaktligen inte anser att den bör presenteras eller diskuteras som en sådan. Eftersom det främst kommer att vara mina egna tankar kring ämnena, så kommer det inte att finnas några referenser att tala om, och jag gör heller inget anspråk på att besitta någon slags högre kunskap om absoluta sanningar. Se det som en agnostikers tankar kring ett ämne som vi som forskare och lärare måste hantera, vare sig vi vill det eller inte.

Gud - en sammanfattning

Den irrationella gudstron

Det förment rationella i tron på Gud förbryllar mig, trots att det som påskyndarna anser vara rationalitet egentligen är oerhört irrationella trossprång; att Guds existens är troligare än Hennes ickeexistens när det inte finns något som talar för att så är fallet; att bibelns berättelser om mirakel, skapelsen, undergången o.s.v. är sanna, medan andra sagoböcker eller mytologier är uppdiktade; att vi vet vad som händer efter döden, när sanningen är att ingen levande person vet det. Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Men det som kanske förbryllar mig mest av allt, är att man samtidigt som man utan några egentliga, rationella bevis eller argument accepterar existensen av en Gud, så avfärdar man andra väsen som ickeexisterande ^[Times]. Att tolka första Guds bud som att det finns andra gudar, andeväsen, knytt och oknytt, men att man i avtalet med Gud förbinder sig att inte tillbedja dem, det är någorlunda logiskt. Texterna skrevs ju i en tid, när bl.a. egyptiernas, grekernas och romarnas polyteistiska religioner var en realitet i regionen. Det är rimligt att antaga att de tidiga judarna trodde att deras Gud var en bland många, fast att Hon var egen företagare utan några andra anställda än en hoper änglar och demoner.

Gudsbegreppet eller tron på en gud (eller flera) är i sig ingenting som jag förundras över, även om jag tycker att det är irrationellt. Människans behov av att förklara det hon inte ännu har förklaringar till, är så starkt att det ligger nära till hands att uppfinna den här typen av svepande, allomfattande tankekomplex. För min egen del spelar det ingen roll om jag har en själ, om det finns någon högre mening med min existens eller om världsallten (ja, i pluralis) skapades av Gud eller uppkom genom andra mekanismer. Men jag kan förstå att andra finner ett lugn i att få alla stora frågor besvarade, utan att egentligen behöva lyfta ett finger. Själv tycker jag mest att det tyder på en allvarlig brist på nyfikenhet; jag vill veta hur saker fungerar och tror inte att sakernas tillstånd kan förklaras av en enkel, svepande modell, utan fastmer av flera mångfasetterade och komplicerade modeller. Allting är dynamiskt, det finns ingen balans och det finns ingen bakomliggande plan. Från den stund vi föds är vi döende och det spelar ingen roll för mig. Det räcker gott och väl med det här livet, jag har ingen lust att traggla vidare efter att jag har dött, särskilt inte i en hel evighet. Så istället för att spendera mitt liv på att oroa mig för ett liv efter döden som antagligen inte ens existerar, så väljer jag att leva det här livet. Och om Gud mot all förmodan existerar, så önskar jag att Hon ger blanka fasen i mig och ägnar sig åt bättre sysslor, som botanik eller boule, och att Hon låter mig vara död när jag väl har dött.

Den uteslutande guden

I de semitiska religionerna (judendomen, kristendomen och islam) är Gud den grund varpå religionen vilar. Och eftersom det bara finns en enda Gud, så är det inte så konstigt att Guds existens anses vara självklar för de som bekänner sig till någon av de religionerna. Finns inte Gud, så faller hela det tankekomplex som har byggts ovanpå grunden. Detta axiom, att det bara finns en Gud, slås fast bl.a. i de tio budorden (2 Mos. 20:1-17). Medan mer allmänna moraliska regler ägnas en vers var, upptar de två första buden nio verser (se utdraget nedan).

2 Mos 20:1
De tio budorden
Detta är vad Gud sade:
2 Mos 20:2

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.
2 Mos 20:3

Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
2 Mos 20:4
Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.
2 Mos 20:5

Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig
2 Mos 20:6
men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.
2 Mos 20:7

Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.
2 Mos 20:8

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.
2 Mos 20:9
Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor,
2 Mos 20:10
men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer.
2 Mos 20:11
Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.
2 Mos 20:12

Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.
2 Mos 20:13

Du skall inte dräpa.
2 Mos 20:14

Du skall inte begå äktenskapsbrott.
2 Mos 20:15
Du skall inte stjäla.
2 Mos 20:16
Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
2 Mos 20:17
Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

I den följande texten tas det upp mer i detalj vad som avses med budorden - ritualia, lagtolkningar etc. - men andemeningen är densamma: Gud skall inte konkurrera med andra gudar, så oavsett vad andra läror stipulerar är det Guds lag som gäller.

Problemet med den här typen av krav, är att de går stick i stäv med vad jag accepterar hos politiska ledare, för gudsbegreppet är förvisso lika mycket politiskt som religiöst. Det Gud säger genom Mose är: "Ni skall vara odelat hängivna mig. Om ni är det, så belönar jag er. Men om ni inte är det, så kommer jag att straffa er genom våld, ofärd och tortyr, i det här livet och i nästa". Om Gud funnes och verkade som politisk ledare idag, så skulle den samstämmiga bedömningen från de flesta av oss som lever i demokratier som Sverige vara att Hon är en totalitär, skrupellös antidemokrat, som brukar våld för att tvinga sina underlydande att acceptera Hennes makt, och som därtill är obeskrivligt paranoid och långsint. Gud skulle placera sig bland Hitler, Franco, Stalin, Ceauşescu och många, många andra hänsynslösa diktatorer under historien. Kristendomens tal om förlåtelse och absolution syftar dessutom bara till att rätta in folk i leden, att ifrågasätta Guds auktoritet låter sig inte göras.

Om Gud finns så vill jag med andra ord inte hedra Henne, eftersom vi har diametralt skilda uppfattningar om vilka egenskaper en ledare skall besitta.

Den moraliskt korrupta guden

Det moraliska tolkningsföreträde som företrädare för de stora monoteistiska religionerna anser sig ha, baserar sig sålunda på principer som går emot allt vad jag tror på. Missförstå mig rätt, jag tycker att otaliga organisationer med religiösa förtecken och principer gör underverk inom hjälparbete och i sin kamp för t.ex. mänskliga rättigheter. Och jag stöder dem mer än gärna med pengar om jag kan. Men att göra rätt för att det är moraliskt rätt och att göra rätt för att det gläder Gud är två skilda ting. Om jag skulle spela djävulens advokat, så skulle jag kunna hävda att en ateist äger en större moralisk integritet än en kristen om de utför samma goda gärning, eftersom ateisten inte tänker på sin egen vinning, medan den kristne hela tiden agerar i tron att det gagnar den egna själen efter döden.

Det är också förmätet att tro, att människor inte är kapabla till godhet på egen hand och att vi utan Gud skulle förfalla till ondsinta egoister. Det är min fullständiga övertygelse att lagar och regler som reglerar uppförande och beteende uppkommer alldeles oavsett om samhället är kristet, ateistiskt eller hinduiskt. Det ligger i den sociala varelsen människans natur att ställa upp allmänna uppförandekoder för de samhällen hon lever i och att se till att det finns sätt att upprätthålla dem. Alla de samhällen som uppstod före eller utanför den judisk-kristna gudskontexten har haft den här typen av reglerande system. Ofta har dessa vävts in i den lokala religiösa traditionen, men grunden är densamma: Det är inte acceptabelt att bete sig hur som helst mot sina medmänniskor.

Jag tror att idén om Guds existens endast kan fungera om Gud inte existerar, eftersom den då kan tolkas och anpassas allteftersom tiderna förändras. Om Gud verkligen fanns och började implementera de principer och idéer som står i Gamla Testamentet (och i apostlabreven i det Nya Testamentet), så skulle nog också många troende (eller snarare vetande, eftersom Gud existerar i det här exemplet) vända sig mot Gud och protestera mot Hennes politik. Nej, Guds existens mår bäst av att inte vara över huvud taget, eller i alla fall av att inte bevisas.

Vetenskapen - en sammanställning

I ett tidigare inlägg sammanfattade jag min syn på vetenskapen sålunda:

Vetenskapens kärna är ifrågasättandet och komplicerandet av vedertagna begrepp. Istället för att erbjuda absoluta svar på svåra frågor, erbjuder vetenskapen en bild av hur vi för tillfället tror oss förstå att saker fungerar. En god forskare vet att hon inte vet allt, och förhåller sig därför ödmjuk inför möjligheten att hennes slutsatser en dag kan visa sig vara felaktiga. Dessutom vet hon om att hennes egen förståelse och åsikt oundvikligen påverkar henne från försöksplanering tills dess att data är processade och en slutsats skall dras. Det är därför det är så viktigt att i så stor grad som möjligt vara objektiv i sin forskning och att arbeta med en sådan transparens, att andra forskare lätt kan se vad som är dåligt och vad som är bra i ett arbete.

Stycket pekar på ett par av de paradoxer som en forskare brottas med; 1) att t.o.m. den allra mest grundmurade grundförutsättning för ett vetenskapligt paradigm kan komma att förkastas, och därmed förändra alla de slutsatser som har uppkommit som en följd av det gamla paradigmet och 2) att den absoluta objektivitet som forskaren strävar efter i sin gärning aldrig kan uppnås, eftersom den egna uppfattningen om vad begreppet "objektivitet" innefattar, i sig är subjektiv.

Den metodiska vetenskapens vetenskapliga metod

Den naturvetenskapliga metoden bygger på att forskaren följer en viss tågordning för upprättande och genomförande av hypoteser och experiment.

En observation av någonting, t.ex. att maskrosorna i gräsmattan verkar sprida sig, gör att forskaren ställer upp en
hypotes, i det här fallet att maskrosplantans spridning hänger samman med spridningen av de vindburna frön som den släpper ifrån sig. Till sin hjälp har hon andra forskares rön om maskrosornas ekologi, biologi, spridning och bekämpning.
För att pröva sin hypotes konstruerar hon ett eller flera experiment (eller försök), där hon försöker att isolera de relevanta parametrarna för sin hypotes. I exemplet väljer vår forskare att genomföra två försök. Dels ett där hon mäter spridningsradien från ett antal moderplantor ute i fält med avseende på vindstyrka, vindriktning och frömängd. Dels ett laboratorieförsök där hon testar om maskrosfröer ens kan gro om de sprids på ett antal typytor (öppen jord, en gräsmatta, asfalt och pappas blårandiga hammock).
Under försökens gång antecknas alla relevanta data,
som sedan sammanställs och analyseras.
Resultaten från sammanställningen och analysen jämförs sedan med hypotesen, som förkastas eller antages beroende på vad data visar. I vårt exempel ser forskaren att det finns en korrelation mellan fröspridning och plantornas utbredning, men att den inte är perfekt. Alltså kan maskrosor sprida sig på fler sätt än bara genom fröer.

Alltså: Om hypotesen har förkastats ställer sig forskaren frågan "på vilka andra sätt kan maskrosor sprida sig?", och konstruerar en ny hypotes. Om hypotesen har antagits tittar forskaren på de osäkerheter som finns i resultaten och ställer sig frågan "maskrosornas spridning verkar bara delvis kunna förklaras med fröspridning, så på vilka andra sätt kan maskrosor sprida sig?", varpå hon också här konstruerar en ny hypotes. I båda fallen bygger den nya hypotesen på den kunskap som hon har fått genom tidigare försök och genom vad hon har läst sig till från andra forskningsprojekt. Man skulle med andra ord kunna lägga till en sjunde punkt i listan ovan: 7. Repetera vid behov punkterna 1-6 tills dess att frågan kan anses vara helt genomlyst. Bilden nedan ger en schematisk bild av metodiken.

Den vetenskapliga metoden i förenklad form.

Efter att tillräckligt mycket lärdomar har kunnat dras från forskare som har kunnat avfärda och styrka sina hypoteser i ett ämne, kan man sammanföra dessa till en teori. En teori är med andra ord ett lapptäcke av hypoteser som har stötts och blötts flera varv i den vetenskapliga metodiken. Man kan likna en teori med Stockholms skärgård, där vår förståelse för ett ämne representeras av landhöjningen. Allt eftersom vi lär oss blottas ytterligare mark; nya öar av kunskap visar sig, andra öar som man tidigare har trott är helt skilda visar sig vara sammankopplade, en del t.o.m. med fastlandet, och vissa öar som man trodde var av sten visar sig vara uppbyggda av sand och försvinner tillbaka ner havet. En vetenskapsman förstår att en teori innehåller stora mängder okänt vatten, d.v.s. en hel massa frågetecken och företeelser som egentligen inte kan förklaras av teorin. Men målet är inte att låta teorin cementera, utan att hela tiden hålla den formbar för att kunna ändra på den om det skulle behövas.

Många forskare som har kunnat skönja ett logiskt samband eller en möjlig teori, utan att ha möjligheten att bevisa sina idéer, formulerar axiom och postulat. Sådana tjänar som broar mellan de delar i teorin som rent logiskt borde vara sammankopplade, men som för tillfället inte verkar vara det. I vissa fall faller dessa grundförutsättningar när teorin utvecklas, i andra fall visar de sig vara riktiga antaganden och kan bli föremål för mer noggrann forskning när tiden är mogen. Problemet med dem är dock att de i värsta fall kan förfela hela teorier, missförstås eller t.o.m. göra att glappet mellan kunskapen och förståelsen av en teori blir mycket stort. Ett känt exempel är tolkningen av Charles Darwins mest kända sentens "survival of the fittest" som "den starkaste överlever" istället för det mer korrekta "den bäst anpassade överlever", vilket missbrukades av bland andra nazisterna i 1930-talets Tyskland.

De postulat som rör metodik och vetenskapsfilosofi är dock ofta fortfarande i bruk, om än i modifierade former och rättade med rödpenna. Exempel på sådana är Kochs postulat om isolering av patogener, Ockhams rakblad, Hegels dialektik och de brittiska empirikernas idéer.

Ifrågasättande, vad skall det vara bra för?

En av mina favoritbarnskivor var "Här kommer Ville, Valle och Viktor" i vilken de två kringlodande artisterna Ville och Valle (Jörgen Lantz och Anders Linder) undervisar dockan Viktor (Hans Wigren), som precis har vaknat till liv, i hur det är att vara människa, varför världen ser ut som den gör och att det enda man behöver för att skaffa sig en cykel är ett fiskespö. På ett av spåren (det fjärde, har jag för mig) har de två nyblivna fosterpapporna tröttnat på Viktors eviga frågande och svarar hans "varför?" med ett avmätt "därför!". "Men 'därför' är väl inget svar!" frågar Viktor påstående (eller om han påstår det frågande), varpå det sjungs en sång på samma tema (Anders Linder, som sagt).

En forskare är som Viktor, nyfiken på hur något fungerar och nöjer sig inte med ett irriterat och avvärjande "därför!", utan vill veta mer i detalj hur saker och ting förhåller sig. Det är just det här ständiga, irriterande och envetna ifrågasättandet av etablerade förklaringsmodeller som utvecklar de stora vetenskapliga teorierna. För den som vill se hur en sådan process kan se ut, rekommenderar jag någon av alla de läsvärda biografierna över Niels Bohr och Albert Einstein, som både tillsammans och var för sig under loppet av några decennier kom att förändra vår förståelse för hur vår värld är uppbyggd, från de allra minsta partiklarna till hela universa. De visade att det mesta av den forskning inom fysiken som hade genomförts av deras föregångare, och i många fall förebilder, hade baserat sig på felaktiga antaganden. Det blev mycken gråt och tandagnisslan innan Bohrs och Einsteins idéer accepterades och vissa av de förutsägelser som de båda gjorde har inte kunnat bevisas förrän långt efter deras död.

Den subjektiva objektiviteten

Tanken med den vetenskapliga metoden är att i möligaste mån kunna pröva sina idéer objektivt. Men objektiviteten är ett ouppnåeligt mål, eftersom det finns så mycket som påverkar en forskare i varje steg av processen från observation till dess att en hypotes avfärdas eller antages. Uppväxtförhållanden, ideologiska ställningstaganden, grundutbildning, språkkunskaper, val av inläsningslitteratur m.m. är alla saker som spelar in när någonting skall föras över från idé till genomförande. Till och med insamlandet av data och hur man sedan bearbetar dessa påverkas av mer eller mindre subjektiva val från forskarens sida.

För att minska den enskilda forskarens inflytande över en process, och därmed minska risken för felbeslut, så finns det hållpunkter där ett försök diskuteras och ifrågasätts. Det kan vara att försöket diskuteras inom forskarlaget, att man är tvungen att motivera sig när man söker anslag eller den vetenskapliga granskning (peer-review) som varje artikel skall genomgå innan den får publiceras i en vetenskaplig tidskrift. Alla dessa hållpunkter ger forskaren möjligheten att få nya infallsvinklar på problemet som hon vill studera, hjälp att hitta parametrar som man inte kan isolera med den valda metodiken eller helt enkelt hitta logiska felaktigheter i hypotesen.

Gud och vetenskapen - en sammanblandning

En moralisk kostym på en biologisk anka

Riktigt tokigt blir det när religiösa moraliska ställningstaganden misstas för biologiska sanningar. Ett exempel som ideligen kommer upp är homosexualitet och de homosexuellas rätt att gifta sig, skaffa barn eller ens existera.

Rent anatomiskt kan man säga att människan har fyra olika kön: Män och kvinnor dominerar, men det finns också ett lägre antal androgyner och hermafroditer. Men rent könstillhörighetsmässigt finns det två storheter (man eller kvinna, de övriga får finna sig i att stå utanför i det här exemplet). Eftersom upplevelsen av könstillhörigheten är starkt kopplad till biokemin i en människas kropp går det också att ponera, att medan den faktiska könstillhörigheten är binär, så är den upplevda könstillhörigheten en glidande skala mellan de två polerna. Man kan också ponera att sexualiteten följer en sådan skala, mellan det rent heterosexuella och det rent homosexuella, där bisexualiteten är någon slags mittpunkt. Även här finns det ytterligare storheter: Asexualitet och transsexualitet. Allt detta skall dessutom ses i ljuset av den sociala påverkan och de könsroller som finns. Biologi och sociologi påverkar varandra. Arv och miljö, arv och miljö...

Nå, att det finns lika många typer av sexualitet och upplevd könstillhörighet som det finns människor verkar inte ha resonerat hos den stora allmänheten och särskilt inte i de religiösa lagren. Med moraliska påbud tagna ur en religiös kontext, hävdar dessa allt från att homosexualitet inte existerar annat än som ett medvetet val, till att homosexuella skulle vara moraliskt sämre utrustade än andra människor. Men här sker en obehaglig sammanblandning av biologi (homosexualitet är en biologisk realitet) och religion (homosexualitet är en synd): Homosexualitet är en synd och därmed ingenting som finns "naturligt". Att t.ex. hävda att äktenskapet är en biologisk storhet, snarare än en kulturell företeelse, eller att påstå att homosexuella är sämre lämpade att vara föräldrar än heterosexuella individer, är att ta den objektiva och neutrala vetenskapen biologi och förväxla den med känslomässigt laddade moraliska ställningstaganden. Man hänfaller således till samma typ av socialdarwinism som praktiserades i Nazityskland; homosexualitet är farligt och onaturligt, och bör därför förbjudas och de homosexuella skall straffas eller till och med dödas.

Jag har inga problem med att människor tycker saker, eller att de hänvisar till sin religiösa övertygelse när de argumenterar för sin ståndpunkt. Men sätt för allt i världen inte likhetstecken mellan biologi och moral, när något sådant förhållande inte finns. Visst påverkas våra beteenden och moraliska ställningstaganden av rent biologiska processer, men det finns inte någon "äkta" biologi som är moraliskt ren och oförstörd. Biologin är läran om livet, inte den etiska tolkningen av livet. Saker är inte binära, helt enkelt.

Den luddiga, undfallande idén om Guds påverkan

En forskare studerar och prövar skeenden och processer, och extrapolerar därefter bakåt och framåt i tid och rum för att beskriva hur dessa skeenden och processer kan tolkas. Eftersom Guds existens och Guds inverkan på det forskaren studerar inte kan påvisas eller mätas, så kan man om man är riktigt snäll säga att ur ett vetenskapligt perspektiv är Gud irrelevant. Det går nämligen alltid att komma med svepande förklaringar om att det man studerar har satts igång eller styrs av Guds hand, att varje händelse, process eller skeende vetenskapen identifierar i jordens och universums historia övervakas av Gud, och att det var Gud som tryckte på knappen som fick universum att explodera i Big Bang. Men det svarar inte på frågan om alltings ursprung. Det förklarar inte de processer som vi kan se omkring oss: Evolutionen hos organismerna på jorden, stjärnornas födelse och död, materiens minsta beståndsdelar eller vad det är gör gör mig till just mig. För om Gud skapade allt detta, varifrån kommer Hon, vad fanns innan Gud och hur skall vi kunna mäta Hennes inflytande på materien? Nej, Guds eventuella existens betyder inte ett vitten när vi försöker svara på alla de "varför?" vi omges av. "Därför" är väl inget svar!

"Varde höna!", en schemtisk beskrivning av Guds fråga: "Var det ljus?". Och det visade det sig ju vara...

Skall man nödvändigtvis dra in en gudom i sina teorier, så måste man vara beredd att pröva den tanken. Idén om ett övernaturligt väsen som påverkar allt och alla är för stor och för vag för att den skall kunna accepteras som ett axiom. Och innan den parametern har isolerats och prövats kan man inte heller kalla de tankekomplex som byggs på det illegitima axiomet för teorier. Guds existens är än så länge bara en hypotes, som på grund av sin vaga natur inte kan prövas. Det absurda i en alltför stor sammanblandning av religion och vetenskap sammanfattas väldigt väl på Church of the Flying Spaghetti Monsters hemsida ^[CFSM]. Där tar man upp och problematiserar idéerna kring intelligent design och kreationism på ett lättsamt, men likafullt allvarligt vis. Dessutom kan vi som människor inte nöja oss med att en så svepande förklaring som "det är Gud som har gjort det" inte får prövas. Hur kan en så svår fråga som alltings existens och funktion bara viftas bort med något som mest liknar en förälders "fråga inte så dumt, det bara är så"? Hur kan religioner som utan problem kan ändra tolkningen av sina urkunder vara så rädda för en vetenskap som ändå aldrig kommer att kunna bevisa eller motbevisa lösa påståenden om gudomar och andeväsen?

Nej, vetenskapen kan inte annat än utgå ifrån att det inte finns några gudar. Annars står man där med parametern "Gud" och en tom kolumn där det var tänkt att dess mätvärden skulle finnas. Guds omätliga nåd är just det, omätlig. Det kan man inte bortse ifrån. På samma sätt går det inte att mäta påverkan av gårdstomtar ^{[Medvetenskap]}, änglar eller en mosters förmodade animositet mot mig från andra sidan graven.

För om man tror att Gud finns måste man också vara öppen för andra former av knytt och oknytt. Själv tror jag inte att det finns sådana varelser heller, men är samtidigt öppen för möjligheten att det kan finnas former av liv som vi inte ännu känner till. Om fysikernas modeller stämmer, så finns det parallella universa och objekt i fler dimensioner än tre. I en sådan verklighet kan det mycket väl finnas varelser också, men eftersom vi inte kan påvisa det, så nöjer jag mig med att tro på det vi vet och hantera den typen av spekulationer som just spekulationer. Men det är en vid skillnad mellan att kunna tänka sig andra former av liv, och att tillskriva dem gudomliga egenskaper. Om Gud finns är det inte längre fråga om religion, utan om biologi.

Att bevisa sin hypotes, istället för att pröva den

Ett annat problem med att använda Gud i sin naturvetenskapliga forskning, är att subjektiviteten i metodiken blir bottenlös. Man använder vetenskapliga metoder för att bevisa sin hypotes, snarare än att pröva den. Gud blir inte föremålet för undersökningen, utan målet. Alla data tolkas välvilligt i det uttalade syftet att den avslutande analysen skall påvisa Guds existens. Man har med andra ord förklaringen färdig redan innan en hypotes är formulerad, och den efterföljande prövningen anpassas omedvetet så att slutresultatet passar hypotesen. Problemet är att det trossprång som har gjorts inte kan bevisas bort, det finns fortfarande där. Men den största skadan blir att de som har utfört den här typen av "forskning" kan peka på metoden och slå i folk att de faktiskt har bedrivit vetenskap, när det egentligen handlar om pseudovetenskap. Människors benägenhet att blint tro på saker som slagits in i ett vetenskapligt omslagspapper har Bertrand Russel beskrivit.

"Säger jag till folk, att det finns 180 802 635 409 stjärnor i världsrymden, så tror de blint på vad jag säger. Men sätter jag upp en skylt med ordet "Nymålat" på en parkbänk, skall varenda människa dit med fingret för att känna om det är sant."

Jag har själv berört ämnet i inlägget Kamelförtäringens natur.

Ett exempel är den beryktade examensuppsatsen om andlig trädgårdsskötsel som jag har länkat till i ett tidigare inlägg och som kan laddas ner om man följer Medvetenskap-länken ovan. I den slås fast att en trädgård inte kan skötas på rätt sätt om man inte tar hänsyn till de knytt och oknytt som bor där. Hela uppsatsen står och faller (förresten, stryk "står") på antagandet och trossprånget att varelser som tomtar och älvor faktiskt existerar. Redan det borde ha fått handledaren att dra öronen åt sig. Hur den kunde godkännas är mig en gåta, men jag antar att handledaren drabbades av en massiv hjärnblödning, var sinnessjuk eller helt enkelt knaprat toppslätskivling (Psilocybe semilanceata) och såg varelserna framför sig.

Exemplet intelligent design

Om vi beaktar vad jag har skrivit hittills, kan vi göra en ytlig översikt av en kreationistisk idé om Gud (den kristna Guden, märk väl) som designer. I korthet menar förespråkarna att universum, jorden och livet däruti och däruppå är alldeles för komplicerat för att kunna ha uppkommit genom evolutionära processer. Nej, det måste finnas en formgivare, en intelligent designer, som har skapat allt. Denna designer skulle alltså vara Gud och idén som förfäktas kallas på engelska Intelligent Design (på svenska använder man lämpligen gemener som initialer). Man hävdar vidare att denna idé är en teori likvärdig med evolutionsteorin, och att den således bör läras ut i skolorna under biologilektionerna.

Det finns en uppsjö med hemsidor, bloggar och böcker som tar upp ämnet ^{[Blackwell][Evolutionsteori.se] [Genesis.nu] [VoF] [Dagen] [Humanisterna] [Magnus] m.fl.}, så jag tänker inte gå igenom evolutionsteorins beståndsdelar och intelligent design för att visa på skillnader och likheter. Nej, jag tänker bara peka på några faktorer som gör att intelligent design inte är en vetenskaplig teori i egentlig mening, utan fastmer är genuint pseudovetenskaplig.

Gud används som axiom. Guds existens förutsätts vara sann, allt annat förkastas som "orimligt" eller "okunnigt" utan att det egentligen specificeras varför det förhåller sig så. Men...
Guds existens kan inte bevisas. Tja, det talar för sig själv, men påståendet att...
Guds existens heller inte kan motbevisas, då? Nej, det gäller ju allting som antagligen inte finns, t.ex. tomtar, troll, själar, änglar och diverse Storsjömonster. Men vi tror i regel inte på att dessa väsen finns, så varför skulle Gud vara undantaget som bekräftar regeln?
Man vet svaret innan frågan har prövats eller ens har ställts. Forskare som argumenterar för intelligent design pekar gärna på egen forskning, där perfekta resultat anses påvisa Guds inverkan. Men eftersom man redan i förväg har bestämt vilket resultat man vill ha, så är hela projektet korrumperat redan från början, och artiklarna håller mycket sällan för en vetenskaplig prövning. Det är i diskrepansen som de intressanta frågorna och svaren ligger. Om man får perfekta resultat, så bör man fråga sig om det inte beror på bias på ett eller flera ställen i modellen.
Man påpekar att evolutionsteorin inte är perfekt. Ja, det är ju det som är själva tanken med den vetenskapliga processen, att det finns en insikt om att vi inte vet allt, inte förstår allt och att vår nuvarande bild av sakernas ordning med andra ord måste kunna ifrågasättas och ändras. Förespråkarna för intelligent design-idén plockar gärna saker ur sin kontext, påpekar påstådda samband som innebär logiska snedsprång, blundar för det de inte vill se, eller ljuger helt enkelt för att få fram sin poäng.
Man säger sig ha ett slutgiltigt svar på alla livets frågor. Allting som är svårt att förklara med dagens kunskaper eller dagens metoder, anses vara ett tecken på Gud och därmed redan vara förklarade. Men för egen del litar jag inte på människor som anser sig veta allt och kunna förklara allt. Saker är mer komplicerade än så, är jag rädd. Bakom varje ny kunskapsdörr vi öppnar finns tusen nya dörrar att försöka dyrka upp.
En teori är en sammanställning av prövade hypoteser. En teori är inte bara ett tankeslott, utan ett riktigt slott byggt av stenar som utgörs av de hypoteser som har prövats och befunnits hålla. Eftersom en vetenskaplig teori bygger på hypoteser som prövats och ältats om och om igen, så kan inte intelligent design anses vara en teori, eftersom den ännu inte har prövats och heller inte kan prövas förrän man kan presentera ett försöksupplägg där parametern "Gud" är isolerad. Intelligent design är således i bästa fall bara en hypotes, ingen teori.

Om man utsätter korthuset intelligent design för en vetenskaplig granskning eller gör en genomgång av den tänkta logiken, så faller det ihop. Vi kan helt enkelt inte behandla alla upptänkliga förklaringsmodeller som likvärdiga, eftersom de inte är det. Än så länge hör intelligent design hemma inom religionsläran, inte biologin eller ekologin. Och därför skall den heller inte tas upp som en teori bland andra när vi behandlar evolution i skolor och universitet. Varje religion med självaktning har en skapelseberättelse, men vi tar inte dem för sanna bara för att de finns där. På samma sätt kan jag inte ta tanken om Gud som skapare eller intelligent konstfacksutbidad formgivare och utan vidare analys påstå att den är sann. För strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, för att tala med Fröding. För tillfället får vi nöja oss med de evolutionära rosorna i det spruckna krus som är evolutionsteorin. Men rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor.

Är verkligen intelligent design särskilt intelligent? Nej, nej och åter nej!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, ovetenskap, pseudovetenskap, kunskap, okunskap, science, pseudoscience, Intelligent Design, kreationism, creationism, Gud, religion, politik

Strålande tider, härliga tider!

2008-11-07T14:54:00.011+01:00

Varje Obamaporträtt på bilden är ungefär ½ mm brett och består av 150 miljoner kolnanotuber. Konstnär är forskaren John Hart vid University of Michigan.

Under de senaste åtta åren har vissa forskningsområden varit belagda med omfattande restriktioner i USA. George W Bush har med sin starka gudstro och många kontakter hos den kristna menigheten i landet på andra sidan pölen, tagit tillfället i akt och effektivt stoppat anslag till bl.a. stamcellsforskning. Redan innan valdagen den 4 november hade forskare och debattörer runt om i USA behandlat frågan om vad som kommer att hända nu när Bush-eran går mot sitt slut. Klart är att både Obama och McCain företräder en mer forskningsvänlig politik än den nuvarande, men Obama har av flera bedömare ansetts vara den mer progressive av de två (SR, Medvetenskap, Sciencedebate2008). Science var snabba efter valet och tar i en artikel upp hur valet av Obama kommer att påverka forskningen och den vetenskapliga debatten i USA (Science). De listar också de områden där förändringarna kommer att bli störst: Stamcellsforskningen och bioenergiforskningen (eng. Green energy).

Det råder inget tvivel om att det inte bara är den amerikanska forskarvärlden som tjänar på ett regimskifte i USA. USA är motorn inom flera forskningsområden, och forskare vid amerikanska universitet brukar dominera när Nobelpriserna skall delas ut. Svenska unga forskare gör ofta sin postdoctjänstgöring där och den amerikanska modellen, med samarbete mellan olika forskningsgrenar, universitet, företag och myndigheter, brukar medverka till att snabbt omsätta nydanande forskning i praktiken. Självklart finns det också negativa sidor, men ett öppnare forskningsklimat där forskare från olika länder kan samarbeta öppet, ger en ökad transparens och minskar därmed risken för missbruk av forskningsresurser. Jag har i ett tidigare inlägg berört ett av de stora hinder som kvarstår: Terroristskräcken som tid efter annan slår klorna i oskyldiga och ofta förbryllade forskare (Igår växtpatolog, idag terrorist). Vi får se om den lättar med tiden.

Men samtidigt som hyllningskörerna till Obama blir allt starkare, så hörs också suckar av lättnad från flera håll. McCains vicepresidentkandidat, Sarah Palin, har med viss rätt utmålats som en bakåtsträvande kreationist (en tautologi, det medges) med ett osedvanligt stort horn i sidan till vetenskapen (Pharyngula, UtI). Det återstår väl att se om hon kommer tillbaka om fyra år, som en pseudovetenskaplig olympier.

Den här gången undkom vetenskapen med en hårsmån ("Fly-swatter" av Zina Saunders).

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kunskap, McCain, Obama, okunskap, Palin, politik, pseudovetenskap, USA, vetenskap

Det bidde en tumme

2008-11-06T21:27:00.016+01:00

Nej, kyrka och stat skall inte skiljas åt vad det verkar.

Regeringen tog inte chansen att en gång för alla skilja kyrkan från staten, trots att Göran Hägglund till slut kröp från korset och gick med på att ta ifrån de religiösa samfunden deras vigselrätt, och istället införa en strikt civilrättslig äktenskapsbalk (DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Dagen1, Dagen2). Ja, nu ville ju inte Hägglund att det skulle få kallas "äktenskap", så han lade sig ju inte fullständigt platt. Men hur som helst bidde den utlovade vanten enkom och endast en tumme, för Reinfeldt gjorde helt rätt när han vägrade gå med på en tudelad lag (äktenskapsbalk och partnerskapslag). Att skilja på folk och folk på det sätt som görs idag är rent ut sagt skamligt i ett civiliserat samhälle som det svenska. Men när samma regering beslöt att de religiösa samfunden fortfarande skall ha vigselrätten kvar, så öppnade han upp för en märklig situation där ickestatliga organisationer inte bara får rätt att idka myndighetutövning, utan även får lagstadgad möjlighet att diskriminera icke önskvärda grupper. I princip är med andra ord inte de religiösa samfunden ickestatliga, utan statskyrkan lever kvar, om än i respirator. Svenska kyrkan hade visserligen behövt ta tag i den här frågan oavsett om de hade fått lagviga par eller ej, men eftersom myndighetsansvaret finns kvar så försvåras frågan. I stället för att bli en strikt religiös tolkningsfråga, så blir det en fråga om hur man skall tillgodose statens krav på en allmän och lika behandling samtidigt som man skall tillgodose bibelns krav på en icke allmän och olika dito, om ni förstår vad jag menar. Nog för att man inte tolkar bibeln bokstavligt idag, men det börjar bli ont om tillgängliga bibelverser och t.o.m. de mest godhjärtade teologerna och exegeterna börjar få svårt att hålla ihop ändarna.

Den enda rimliga lösningen på detta idiotiska debakel är

en äktenskapsbalk för alla, tvåkönade och enkönade par (ordet samkönade funkar dåligt för en botaniker), där den borgerliga, av statliga myndigheter utövade vigselakten är den enda juridiskt giltiga,
att religiösa samfund och andra ickestatliga organisationer fråntas den lagstadgade vigselrätten samt
att samma samfund och organisationer sedan i egenskap av fria organisationer själva får besluta om vilka som skall kunna få genomgå en ceremoni i kyrkan/moskén/synagogan/Maranatatältet etc.

Nu har regeringen frånhändat sig halva ansvaret, när de utan problem hade kunnat löpa hela linan ut och hysta ut de sista resterna av den forna statskyrkan ur lagboken. Tidningen Dagen däremot är ju emot allt vad gemensamma lagar heter i den här frågan, utan anser att det fortsatt skall finnas två parallella lagtexter med samma innehåll och samma innebörd, men där äktenskapet skall vara förbehållet man och kvinna och partnerskap skall vara förbehållet det Åke Green kallade "cancersvulsten". Nu påstår Dagens olika redaktörer att den nuvarande uppdelningen i själva verket inte alls är ett utslag av diskriminering mot homosexuella par, utan ett sätt att inkludera dem. Ja, det finns ju inget bättre sätt att inkludera människor i ett sammanhang, än att utesluta dem från detsamma. Logiken är lika klar som det korvspad samma redaktörer verkar ha som spinalvätska. Så därför har jag, kära bakåtsträvare och moralpaniker vid Dagen, ett par förslag om andra företeelser som skulle kunna delas upp i lagen, så att Sverige blir ännu lite mer jämlikt.

Polislagen (1984:387) talar genomgående om "polisman" och "polismannen". Det är både oförskämt och diskriminerande mot de kvinnor (och androgyna) som är iklädda polisens uniform och liksom sina manliga kollegor tvingas bära den lilla löjliga lakritsbåtshatten. Mitt förslag är att poliser av kvinnokön (d.v.s. utan manliga genitalier, med "kvinnokön" menas sålunda även androgyna Homo sapiens sapiens) i fortsättningen skall få en helt egen lag. Det är lätt gjort, bara att kopiera befintlig lagtext och sedan byta ut orden "polisman" och "polismannen" mot "ordningsidkare" och "ordningsidkaren". Vill man göra det extra tjusigt kan man ju alltid slänga in ett "leg." eller ett "t.f." före titeln. "Ordningsidkarlagen" låter också klatschigt och hippt, som ungdomarna säger. Och visst har lagboken saknat ett rejält tungvrickarord sedan man avskaffade ecklesiastikministern?

Körkortslagen (1998:488) är en annan lag som är fullständigt ojämlik. Ja, den är så till den mildra grad ojämlik, att varken män eller kvinnor nämns i den. Detta måste ändras, ty någon jävla ordning måste det väl ändå vara i en körkortslag, för att tala med C. H. Hermansson! I enlighet med tidigare praxis när det gäller lagskrivning, bör mannen bli den som får rätt att inneha körkort. Nu protesterar väl någon gammal rödstrumpa i utkanten av Svalöv, men faktum är att urminnes hävd gäller och därmed mannens hävd. Det är bara att bita i det patriarkala äpplet (som är en smula surt, ety det mognar senare än det matriarkala ditot). Kvinnor får en helt egen lag: Fordonsframförarbevislagen, där ordet "förare" byts ut mot "fordonsframförare" och ordet "körkort" byts ut mot "fordonsframförarbevis". Jo, jo, fint skall det vara!

Till slut, älskade vänner vid den åsiktspetrifierade avisan Dagen, tänkte jag undfägna er en liten sångtext som jag skrev vid tolv års ålder. Den går på en känd frikyrklig melodi och handlar, om man använder er terminologi, om jämlikhet.

Botha älskar alla vita
Mel.: Jesus älskar alla barnen

Botha älskar alla vita,
alla vita på vår jord.
Röd och gul och brun och svart
skall man skjuta, har han sagt.
Botha älskar alla vita på vår jord.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, religion, kyrka, stat, äktenskap, partnerskap, homosexualitet, heterosexualitet, diskriminering

Mormor, du hade gillat det här

2008-11-05T15:56:00.016+01:00

Jo, det är sant. Det här är USA:s näste president.

Min mormor dog i våras, 98 år gammal. Hon föddes i det ryska storfurstendömet Finland, och fick se Sovjetunionens uppgång och fall. Hon genomlevde två ryska revolutioner, första världskriget, inbördeskriget, vinterkriget och fortsättningskriget. Hon kämpade hela livet för kvinnans rättigheter och för allas lika värde, och fick uppleva hur hon som andra kvinnor gick från att vara omyndiga statister utan rösträtt till att bli självständiga medborgare med en möjlighet att påverka sin egen samtid.

Så mormor, jag vet att varken du eller jag tror att du sitter i himlen eller helvetet, eller att din ande svävar omkring i världsalltet. Men för säkerhets skull: Det USA som du var så kritisk mot valde igår en svart man till president med en överväldigande majoritet av både röster och elektorer. Ja, jag vet att du hellre hade sett en kvinna på den posten, men du hade gillat det här. Och för att göra dig riktigt glad, så länkar jag till den tidning där du jobbade under kriget, Hufvudstadsbladet, som också skriver om saken (DN, SvD, Hbl, NYT1, NYT2, WP).

McCain höll ett fantastiskt tal igår och manade till samling kring den nye presidenten. Men samtidigt som nästan hela världen talar om en nystart, om att Obamas seger en gång för alla har visat att USA:s mörka historia kan börja att läggas till handlingarna och om den enorma uppslutning ur alla samhällslager som Obama har fått, så finns det mörka moln vid horisonten. PZ Myers talar i Pharyngula om att glaset är halvtomt och de flesta politiska bedömare menar att Obama tillträder sitt ämbete i en uppförsbacke utan dess like. Krig, utrikespolitisk nonchalans och den svåraste ekonomiska krisen på närmare hundra år gör manöverutrymmet för den nye presidenten litet och möjligheterna att göra stora förändringar i realpolitiken lika små (DN, SvD, Hbl, Pharyngula). Men det skall ta mig tusan bli intressant att följa Obama i hans vidare öden och äventyr (DN1, DN2, DN3). Om inte annat är det kul att någon som har tagit sin kampanjslogan från Byggare Bob har vunnit ett presidentval. Och det helt utan hjälp från talande traktorer.

Vi har följt det här underbara exemplet på ett demokratiskt val i snart två år, och vi har fått vara med om ett i sanning historiskt val. Men nu är det dags att rannsaka oss själva. När skall vi i Sverige våga välja en person med invandrarbakgrund till statsminister? Hur länge än måste det dröja innan vi vågar välja en kvinna till statsminister? Och när skall vi - liksom amerikanarna, finländarna, tyskarna, fransmännen och miljoner av medborgare i andra av världens friaste demokratier - få välja vår statschef? USA ligger långt, långt före oss i demokratisk transparens och det är inte utan att jag skäms en smula över de uppenbara demokratiska underskotten i det Sverige som jag älskar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om historia, Obama, politik, presidentval, USA, demokrati, republik, monarki

Mysko diesel visade sig vara mykodiesel

2008-11-04T11:30:00.018+01:00

Clonostachys rosea f. rosea (Link) Schroers, Samuels, Seifert & W. Gams [descr.: Mycologia 91(2): 369 (1999) ]. Pos. class.: Ascomycota, Sordariomycetes, Sordariomycetidae, Hypocreales, Bionectriaceae.

Microbiology meddelar att forskare har funnit att den multiparasitära svampen Clonostachys rosea f. rosea (homonymen Gliocladium roseum används i artikeln) vid stress producerar volatila kolväten som är att likna vid diesel (Strobel et al., 2008). Science kallar felaktigt svampen för en "novel fungus", men den beskrevs som Penicillium roseum av Johann Heinrich Friedrich Link redan 1816 och fick sitt nuvarande namn, Clonostachys rosea f. rosea, 1999 (Schroers et al., 1999). Clonostachys rosea f. rosea har ett brett värdspektrum och har befunnits vara en patogen på växter, en mykoparasit (t.ex. på gråmögel, Botrytis cinerea, även kallad ädelröta på vindruvor) och en nematodparasit. Men den har också befunnits vara en markbunden saprofyt där den bl.a. bryter ner cellulosa och en ren lågparasitär endofyt (t.ex. på Eucryphia cordifolia).

Det Strobel och hans kollegor gjorde var att odla C. rosea på havremjölagar under mikroaerofila förhållanden. De kunde isolera och identifiera en lång rad kolväten, som svampen producerade. De upptäckte också att de kunde få samma resultat på cellulosaagar och att kolväteproduktionen påskyndades om man tillförde extrakt av värdväxten svampen isolerades från, Eucryphia cordifolia. Flera av kolvätena är sådana man normalt sett associerar med dielsel och forskarna menar att det nog skulle gå att producera vad de kallar mykodiesel i stor skala, med cellulosa som bas (Science, PA, Guardian). Framtiden för biobränslen kan därmed anses vara ljus, åtminstone om växthusgasutsläpp från biobränslen fortsätter att vara comme-il-faut.

Schroers et al. 1999. (Description of Clonostachys rosea f. rosea). Mycologia 91(2) p. 369.

Strobel et al. 2008. The production of myco-diesel hydrocarbons and their derivatives by the endophytic fungus Gliocladium roseum (NRRL 50072). Microbiology, 154 (2008) pp. 3319-3328.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om biobränslen, Clonostachys rosea, Eucryphia cordifolia, Gliocladium roseum, Microbiology, myco-diesel, mykodiesel, mykologi, Science, ulmo

Eucryphia cordifolia, inget svenskt namn (eng. Ulmo), fam. Cunoniaceae (inkluderar numera också de förra familjerna Baueraceae, Davidsoniaceae och Eucryphiaceae).

Jasminbad ger kärnkraft

2008-11-03T21:18:00.015+01:00

Snart kan man börja förädla bort tänderna.

The Telegraph meddelar att brittiska forskare har fått tomatkärnor att hålla sig friskare genom att doppa dem i jasminsyra (Telegraph). Principen är enkel och har använts förut på bl.a. majs, paprika och vindruvor (Girault et al., 2008). Metoden sällar sig till den lilla, men ändock växande skaran av miljövänliga utsädesbehandlingar med värme (Forsberg, 2004 [OBS! PDF]), "snälla" bakterier (Cedemon) och svaga patogener av vilka några används i industriell skala (Liljeroth & Bryngelsson, 2002). I det sista fallet fungerar den svaga patogenen som ett slags vaccin, fröets försvarsmekanismer sätts i beredskap och det kan sålunda svara mycket snabbare på ett eventuellt patogenangrepp ute i fält. Tanken är att effekten skall sitta i tills dess att plantan kan skydda sig själv.

Samma principer gäller för det Nigel Paul och hans kollegor i Lancaster gjorde med tomatfröerna. Jasminsyra är en signalsubstans som växter använder när de blir fysiskt skadade, t.ex. när insekter äter av dem, för att snabbt öka beredskapen i övriga delar av plantan. Resultat blir dels att skyddet ökar mot eventuella angrepp av svampar eller bakterier som utnyttjar de skadade delarna för att ta sig in, dels att växten förlorar i födomässig kvalitet för den insekt som betar av den.

Fördelarna med jasminsyra jämfört med "patogenvaccin" är stora. För det första behöver man inte hålla passande svamp- eller bakteriestammar vid liv och för det andra är jasminsyra mycket drygt. Också vid förhållandevis små koncentrationer får man en effekt i växten (Rostás & Turlings, 2008; de Bruxelles & Roberts, 2001; Maleck & Dietrich, 1999; Felton et al., 1999). Och eftersom jag själv har gjort försök som involverat jasminsyra, så kan jag berätta att det dessutom luktar ljuvligt!

Kan det vara det som är hemligheten med alla långlivade kineser, att de dricker jasminte? Tanken svindlar, fast det kan ju bero på att jag börjar bli förgiftad av allt tein.

---

de Bruxelles & Roberts. 2001. Signals Regulating Multiple Responses to Wounding and Herbivores. Critical Reviews in Plant Sciences, Vol.20:5 pp. 487-521.

Felton et al. 1999. Inverse relationship between systemic resistance of plants to microorganisms and to insect herbivory. Current Biology, Vol.9:6 pp. 317-320.

Girault et al. 2008. Exogenous application of a lipid transfer protein-jasmonic acid complex induces protection of grapevine towards infection by Botrytis cinerea. Plant Physiology and Biochemistry, Vol.42:2 pp. 140-14.

Liljeroth & Bryngelsson. 2002. Seed treatment of barley with Idriella bolleyi causes systemically enhanced defence against root and leaf infection by Bipolaris sorokiniana. Biocontrol Science and Technology, Vol.12 pp. 235-249.

Maleck & Dietrich. 1999. Defense on multiple fronts: how do plants cope with diverse enemies?. Trends in Plant Science, Vol.4:6 pp. 215-219.

Rostás & Turlings. 2008. Induction of systemic acquired resistance in Zea mays also enhances the plant's attractiveness to parasitoids. Biological Control, Vol.46:2 pp. 178-186.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, forskning, agronomi, biologisk kontroll, utsäde, tomat, Lycopersicon esculentum, utsädesbehandling, betning

Kamelförtäringens natur

2008-11-03T16:05:00.033+01:00

Efter att ha blivit av med myggen är det bara att hugga in.

Harald Cederlund har i ett par inlägg på sin excellenta vetenskapsblogg "Skor längtar ut" tagit upp några aspekter kring Naturskyddsföreningens larmrapport om växtskyddsmedelsrester i vin (SNF [OBS! PDF], Skor1, Skor2). Det senaste inlägget innehåller en mycket bra, om än enkel, riskanalys, där Harald tar upp riskerna med att förtära växtskyddsmedelsrester genom vin i förhållande till bl.a. riskerna med det alkoholintag som också är en följd därav. Jag tänker i det här inlägget ta upp förhållandet mellan olika risker och dessutom tala lite om vetenskapens förhållande till den här typen av larmrapporter. I kommande inlägg tänker jag mer specifikt ta upp förhållandet mellan vetenskap och pseudovetenskap. Det blir mycket förhållanden med andra ord, tyvärr endast platoniska.

En kort och mycket subjektiv inledning med inbakad problembeskrivning

I och med att miljömedvetandet ökade från slutet av 1960-talet (något som kulminerade i den Rousseauianska Gröna vågen-rörelsen på 1970-talet), så har medvetenheten hos allmänheten också ökat om vad vår mat innehåller. Detta gäller syntetiska kemikalier så väl som näringsämnen. Men samtidigt som Rachel Carsons varnande pekfinger fick upp ögonen på folk när det gäller kemikalieanvändningen inom lantbruket, så har kunskapen om själva livsmedelsproduktionen minskat. Färre och färre har egentligen någon aning om var brödet i butiken kommer ifrån, eller hur fläskkarrén de äter har rest för att komma på tallriken. Som agronom har jag en betydligt större kunskap inom området än de flesta. Samtidigt är informationen inte längre särskilt svårtillgänglig, du som läser det här kan ju t.ex. söka på Google och på en tusendels sekund hitta hundratusentals sidor i ämnet. Men att skilja på information som är baserad på kunskap och information som är baserad på tyckande kan vara svårt. Det har om inte annat de senaste dagarnas debatt om bekämpningsmedelsrester i vin visat.

Det finns mycket forskning inom området "matproduktionen och kemikalieanvändningen", både när det handlar om hur man effektivast använder kemikalier och hur man skall föra sig för att slippa använda kemikalier. Under efterkrigstiden var det viktigaste målet för lantbruket att producera mer och säkrare mat. Man hade krig, ransonering och svält i färskt minne, och påfund som växtskyddsmedel och konstgödsel i kombination med en mer tillgänglig teknisk utveckling gjorde att avkastningskurvorna sköt i höjden. De första u-landsrapporterna och deras fokusering på världssvälten medverkade till att lantbruksforskningen kom att handla om maximering. Västvärlden skulle utfodra de fattiga och den gröna revolutionen skulle en gång för alla göra slut på svält och krig. T.o.m. jag fick under min barndom höra att jag skulle tänka på barnen i Biafra, trots att de barn som åsyftades vid det laget nog var medelålders. Framtidstron och tron på teknikens undergörande verkan fick larmrapporter om kvicksilver i utsädet, DDT i maten och PCB i sälar att verka i det närmaste ludditiska och lantbrukarkåren kände sig påhoppade. Miljörörelsen blev en fråga om naturvård, snarare än miljövård och alternativodlingen sköttes i regel av skäggiga, miljöfanatiska tomtar som flyttat från Stockholms innerstad till ett kollektiv i Jämtland.

På 1990-talet var alternativodlingen, som den då kallades, fortfarande en dåligt utforskad produktionsform. Fram tills dess var ekologisk produktion i mångt och mycket en eldsjälsfråga. Sten Ebbersten arbetade i motvind vid SLU och det alltför stora inslaget av ovetenskaplighet hos övriga engagerade som förespråkade ett alternativt odlingssätt fick den etablerade forskarmenigheten att rynka på näsan; biodynamisk odling och ekologisk odling gick i vissa fall hand i hand och tal om en ansvarsfull odling blandades med Gaia-flummerier. Samtidigt hade den kommit att bli intressant, mycket p.g.a. 1980-talets skogsdöd (som visade sig vara en svampsjukdom), säldöd och försurningen och övergödningen av våra hav och sjöar. I en skrift från SLU talas om hur s.k. organic farming hanteras i USA på konsumentsidan (Alternativodlingsbrevet nr. 27, 1990). Där framhålls vikten av en märkning av de produkter som är, som vi nu kallar det, ekologiskt producerade. Idag har vi ju bl.a. KRAV-märkningen. Vändningen kom när det började göras undersökningar om livscykelanalyser av livsmedelsproduktionen, de odlingsmässiga vinster man kunde göra genom att återföra organiskt material till åkrarna och när man på konsumentsidan koncentrerade sig på mervärdesfrågor som djurskydd och hållbarhet i produktionen. Efter det har mycket av forskningen kommit att röra sig kring hur man utan att förlora i avkastning och kvalitet kan minimera användningen av växtskyddsmedel. Idag är ekologiskt lantbruk ett begrepp och något som går att se resultatet av i var mans livsmedelsbutik, och ekologisk mat har visat sig vara lika nyttig eller onyttig som konventionellt producerad dito (SLV). Men det verkar ändå som om 1990-talets tal om ekomatens helbrägdagörande förmågor lever kvar och det har visat sig svårt att göra sig av med de mysicistiska inslagen i både produktion, information och forskning (VoF, SLU [Den beryktade trädgårdstomteuppsatsen, OBS! PDF], Medvetenskap, UNT).

En om möjligt ännu kortare och ännu mer subjektiv blick på vetenskapens natur

Svaret tror jag ligger i folks uppfattning om vetenskapen som begrepp och institution. Vetenskapens kärna är ifrågasättandet och komplicerandet av vedertagna begrepp. Istället för att erbjuda absoluta svar på svåra frågor, erbjuder vetenskapen en bild av hur vi för tillfället tror oss förstå att saker fungerar. En god forskare vet att hon inte vet allt, och förhåller sig därför ödmjuk inför möjligheten att hennes slutsatser en dag kan visa sig vara felaktiga. Dessutom vet hon om att hennes egen förståelse och åsikt oundvikligen påverkar henne från försöksplanering tills dess att data är processade och en slutsats skall dras. Det är därför det är så viktigt att i så stor grad som möjligt vara objektiv i sin forskning och att arbeta med en sådan transparens, att andra forskare lätt kan se vad som är dåligt och vad som är bra i ett arbete.

Men ett välavvägt, strikt forskningsbaserat svar på brännande frågor är varken högljudda eller lätta att ta till sig. Få vill veta att saker är komplicerade, utan vill hellre få handfasta råd och absoluta sanningar som svar på sina frågor. Och det är här det blir svårt. För vad många debattörer erbjuder är just korta, enkla och allomfattande svar på oerhört komplicerade spörsmål. Det låter så rätt, och det låter så bra, men är egentligen bara ett personligt tyckande förklätt i vetenskapens hamn.

Ett exempel är förhållandet mellan traditionell medicin och homeopatisk medicin. Traditionellt producerade mediciner från t.ex. AstraZeneca går igenom en rigorös kontroll innan de får säljas på apotek. Alla biverkningar skall rapporteras och är det minsta misstanke om att något inte står rätt till, så återkallas produkten. Efter att patenten är lösta brukar också forskningen ta upp aspekter som läkemedelsbolaget inte har tittat på. Man får med andra ord en god, sammansatt och nyanserad bild över hur ämnet verkar, vilka positiva och negativa sidor det har, och om det föreligger någon risk för resistensutveckling, etc. Homeopatiska mediciner däremot undergår inga sådana kontroller, utan försäljs med endast det producerande företagets överord som informationsbas. Det talas om mekanismer och funktioner som låter väldigt vetenskapliga, men som i själva verket är långtgående och tvivelaktiga slutsatser som aldrig ens har undersökts.

Ställer man dessa två mediciner bredvid varandra, ser man att den ena framställs som att den bara har positiva effekter, medan den andra både har positiva och negativa effekter. Resultatet blir att den traditionella medicinen låter farligare än den är. Folk är helt enkelt inte cyniska nog när de erbjuds guld och gröna skogar. Om något sägs vara enbart positivt eller involverar "krafter som vi inte känner till", så skall man dra öronen åt sig. Samma källkritik skall appliceras på alternativa mediciner och metoder, som på konventionella diton.

Växtskyddsmedelsrester i vin är ett förhållandevis litet problem om man jämför med andra risker, något som Harald visar i sin lilla analys.

Slutsats
Riskerna med gifter i vin kan vid normalkonsumtion graderas enligt följande (från högst risk till lägst risk): tungmetaller>alkohol>ochratoxin A>bekämpningsmedelsrester

Tidigare har det varit svårt att få en samlad bild över situationen i Europa, men sedan den 1 september gäller nya, generella bestämmelser inom EU om gränsvärden för kemikalierester i livsmedel (EU1, EU2 [OBS! PDF på eng.]). Man har också upprättat en databas för att intresserade konsumenter skall kunna finna information om vilka växtskyddsmedel som används för vilka produkter, och dessutom få en överblick över gränsvärden etc. (Pesticide EU-MRLs Database). Detta tillsammans med liknande forskning på grönsaker, mjölk etc., ger bilden att problemet med kemikalierester i mat generellt sett är mycket litet. Särskilt om man jämför med risken för t.ex. bakteriesmitta på grund av felhantering i hemmet eller allergiska reaktioner vid intagandet av maten.

Samtidigt kan jag på ett känslomässigt plan tycka att en så liten användning som möjligt av växtskyddsmedel inom lantbruket är att föredraga och att jag helst av allt inte skulle få i mig något annat än det som utgör själva den organiska produkten. Problemet blir för mig som konsument att särskilja på mitt tyckande - och hur det får mig att dras till och hålla med en viss sida av debatten - och mitt vetande. Att klara av det är nog det som i dagligt tal kallas "bondförnuft", d.v.s. att utifrån ett samlat intryck av tillgängliga data kunna ta ett känslobaserat beslut. I mitt fall blir det: Ja, jag förstår att riskerna med bekämpningsmedelsrester i vin är små, men miljö- och resursutnyttjandevinsterna med det ekologiskt producerade vinet är ändå så stora att jag väljer att köpa det.

Ett i det närmaste obcent subjektivt avslutande raljeri

Men allt är en fråga om tolkningar. För själva larmrapporterna är egentligen inte larmrapporter från början (KemI). De är oftast väl genomförda och nyanserade studier av en fråga, där både de positiva och negativa sidorna läggs fram på ett så objektivt sätt som möjligt. Vad som gör dem till larmrapporter är hur intresseorganisationer och media väljer att presentera dem. Naturskyddsföreningen valde att ropa varg så att det hördes härifrån till Kamtjatka, Livsmedelsverket valde att ställa sig frågande till om man över huvud taget kunde tala om någon risk, eller om folk ens dricker vin, och Karin Bojs spärrade som vanligt upp ögonen och undrade vad Naturskyddsföreningen gapade om (SNF, SR, DN). Av alla författare och debattörer som jag har läst kommentarer av i den här frågan, har bara Harald försökt att genomlysa frågan och ta ett samlat grepp om vad som egentligen står i rapporten och hur det skall tolkas på ett nyanserat sätt. Övriga inlägg i debatten har antingen varit på Naturskyddsföreningens sida eller på Livsmedelsverkets sida. Alla vi kroniska mittemellanmänniskor har fått försöka plocka upp de smulor av relevans som fallit av pajerna när de har passerat oss i sin färd mot endera motståndarsidan.

För en sak har alltid fascinerat mig när det gäller vårt förhållande till larmrapporter i allmänhet och till risker i synnerhet. Vi kör bil i hastigheter som vi egentligen inte kan hantera, vi bor i städer där vi dagligen andas in smuts och giftiga partiklar, vi äter mer och mer fett, socker och salt samtidigt som vi i allt högre grad sitter och ser våra feta arslen växa under oss, vi cyklar på glanshala gator utan cykelhjälm på huvudet, vi dricker oss drängfulla bara för att i nästa stund utan flytväst och utan lanternor puttra iväg på böljan den blå, och vi knullar utan kondom så till den milda grad att könssjukdomsspridningen ökar igen efter flera års minskning. Och så blir vi upprörda och livrädda över knappt mätbara spårmängder av bekämpningsmedel i vin, rädda eftersom den tomat vi har köpt är en GMO-tomat, och dessutom är vi så dåligt upplysta att vi tror att våra barn skall bli autistiska av mässlingsvaccin.

Är vi verkligen så urbota korkade? Har eget tyckande ersatt förnuftet? Har tron på att det är vår rättighet att få allting berättat för oss ersatt förståelsen för att vi faktiskt har en skyldighet att själva ta reda på saker? Har andliga hokus pokus-metoder ersatt oberoende vetenskapliga undersökningar? Och har Bobbys död i Dallas verkligen slätats över av en scen där han kommer ut från duschen? Svaret är ja. Åtminstone på den sista frågan.

Vi måste undersöka det filter genom vilket vi granskar vår omvärld. Jag menar inte att vi skall sluta sila mygg. Men det är dags att sluta äta kamel.

[Uppdatering]: Efter tips av Harald har jag lagt till lite länkar till stycket om mysticism.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, pseudovetenskap, kunskap, okunskap, larmrapporter, risker

Igår växtpatolog, idag terrorist

2008-11-01T17:06:00.021+01:00

Bladfläcksjuka, bladslidesjuka och axvissnesjuka orsakad av Xanthomonas oryzae pv. oryzae

Nature rapporterar att en av världens i särklass mest studerade växtpatogener, bakterien Xanthomonas oryzae pv. oryzae, har försts upp på US Department of Agricultures (USDA) nationella övervakningslista för organismer som kan tänkas användas vid terroristattacker (Nature 455, 1163 (2008)). Xanthomonas oryzae pv. oryzae orsakar bladfläcksjuka på ris (Oryza sativa) och stora avkastningsförluster för världens risbönder och är därför tillsammans med svamppatogenen Magnaporthe grisea en patogen som studeras vid flera av världens universitet. Med tanke på risets betydelse som livsmedel är forskningen om X. oryzae och M. grisea, och de lärdomar om värd-patogen-komplexen de utgör, också mycket viktig för risförädlingen.

Flera prominenta forskare har motsatt sig "terroriststämpeln" som de anser kommer göra det svårare att överhuvudtaget genomföra god forskning, bl.a. eftersom införseln av nya stammar kommer att bli ännu mer strikt reglerad än den redan var. Men argument som att patogenen skulle ha oerhört svårt att etablera sig i USA eller än mindre orsaka någon notabel skada har klingat ohörda, liksom det faktum att alla laboratorier som det handlar om dessutom har haft fläckfria säkerhetsrullor de senaste 20 åren. Pamela Ronald vid University of California i Davis säger till Nature att alla berörda laboratorier nu försöker reda ut vad det här innebär för just deras forskningsprogram. Forskarna i USA har nu till den 17 november på sig att meddela USDA om de innehar isolat av X. oryzae och vilka stammar de i sådana fall har i odling.

Som en utomstående betraktare i ett rikt land, där varken brist på mat, vatten eller pengar är något problem för de flesta invånarna, så kan jag bara beklaga att ett av de viktigaste vapnen i kampen mot världssvälten nu har klassats som just ett vapen. Mycket av forskningen om växtpatogener och de sjukdomar de orsakar bedrivs i västvärlden p.g.a. att det är där pengarna finns. Om sådan forskning sätts på undantag eller kontrolleras i minsta detalj av utomstående krafter utan förståelse för forskningens nödvändiga oberoende, kan det få efterverkningar som i slutänden dödar långt fler än vad en eventuell terroristattack skulle göra. Ett ökat säkerhetstänkande behöver inte nödvändigtvis betyda att begränsningen blir total, som USDA:s agerande hotar att medföra, utan kan lika gärna betyda att kontrollerna och revisionen som redan görs ses över och i de fall det är nödvändigt stramas upp. Jag hoppas verkligen att inte EU eller Sverige är lika byxis. För nog för att vi har vår beskärda del av bladfläcksjukepatogener i Sverige också, men precis som för USA skulle det mycket till innan en rispatogen etablerar sig här eller för den delen gör någon skada för det kommersiella lantbruket.

[Uppdatering]: Min vän Harald påpekade att det för honom redan tidigare har stått klart att han i vissas ögon är en terrorist i Satans tjänst, och pekade på följande mycket intressanta inlägg om mikrobiologi, postverket och terrorism: Mail harmless bacteria, go to jail (Aetiology).

[Uppdatering II]: Jag har fått frågan vad "pv." i Xanthomonas oryzae pv. oryzae betyder. Det utsägs "patovar", som i sin tur är en förkortning för (på svenska) "patogenvarietet" (jfr. eng. pathogenic variety). Xanthomonas oryzae betyder "ris-Xanthomonas, eller bakterien av släktet Xanthomonas som först hittades på ris..." och pv. oryzae betyder "...och som orsakar sjukdom på ris (till skillnad från andra patovarer som orsakar sjukdomar på andra växter)".

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om växtpatologi, ris, Oryza sativa, växtsjukdomar, vetenskap, forskning, terrorism, jordbruk, agronomi, Xanthomonas, Nature

Livmodersmärtor mot testikelcancer och döda fladdermöss skrivna på näsan av nyupptäckt svamp

2008-10-31T15:48:00.027+01:00

Förbanna din mor för hennes friskhet, Lance!

En doktorand vid Karolinska Instituitet (KI) har kommit fram till att kvinnor med livmodersmärtor p.g.a. en felfungerande moderkaka, föder pojkar som löper en påtagligt lägre risk än andra barn (gäller väl fortfarande pojkar, antar jag) att utveckla testikelcancer (e!, Science Daily, Science Centric, UPI.com, Cancer Research). Orsaken tros vara den minskade utsöndringen av östrogen, som blir en följd av en skadad moderkaka. Exponering för östrogen under graviditeten har i tidigare studier visat sig vara en viktig faktor hos de patienter som utvecklar testikelcancer. Förutom en lägre östrogenutsöndring, så har kvinnor med den här typen av felfungerande moderkaka också en högre utsöndring av humant chorioniskt gonadotropin, som forskarna misstänker även det har en skyddande effekt. (Pettersson et al. 2008. Gestational Hypertension, Preeclampsia, and Risk of Testicular Cancer. Cancer Research, Vol. 68:8832-8836)

Altered levels of pregnancy hormones have been suggested toinitiate testicular cancer prenatally in the male fetus. Theplacenta is the main source of pregnancy hormones, and pregnancyhypertension and preeclampsia are associated with placentalmalfunction, including altered levels of hormones such as estrogenand human chorionic gonadotropin. We therefore evaluated fetalexposure to pregnancy hypertension and preeclampsia in relationto risk of testicular cancer in adolescent and adult life. Weidentified 293 cases of germ cell testicular cancer in the SwedishCancer Register, and 861 controls in the Swedish Medical BirthRegister. We found a strongly decreased risk of testicular cancer amongsubjects exposed to severe gestational hypertension (OR, 0.29;95% CI, 0.12–0.74, compared with no hypertension), whereasthe risk was increased among those exposed to mild gestationalhypertension (OR, 1.62; 95% CI, 0.98–2.69) during thefetal period. The mechanism behind the association between pregnancyhypertension and testicular cancer is unclear, but our findingsmay reflect a potentially protective effect of the altered pregnancyhormones such as human chorionic gonadotropin that occur insevere gestational hypertension and preeclampsia. [Cancer Res2008;68(21):8832–6]

Med detta i åtanke bör nog Lance Armstrong förbanna sin mor för hennes oförskämda friskhet när hon väntade honom. Hade hon bara haft lite fel på moderkakan, så hade kanske hr. f.d. pedallegenden Armstrong fortfarande varit fullt utrustad.

Östrogen har för övrigt också ett samband med bröstcancer hos kvinnor. Större exponering för östrogen ökar risken för att utveckla bröstcancer, och eftersom östrogenet lagras i kroppsfettet så löper överviktiga kvinnor en ännu större risk att drabbas. En färsk studie visar att motion därför kan vara en viktig del i preventionen och att framför allt smärta kvinnor kan dra nytta av det, eftersom de kan träna bort onödigt fett (DN, AB). Men det är hårt arbete som räknas, lätta promenader, lätt joggning och hushållsarbete duger inte. Nej, vedhuggning, tuff löpträning och arbete som bogserbil (utan bil) är vägen till ett friskare liv!

Fladdermöss som drabbats av white-nose syndrome (vitnossjuka).

En hittills okänd, frigofil (köldälskande) svamp har visat sig vara boven i dramat för den sjukdom som drabbar övervintrande fladdermöss i USA, och som har kommit att kallas white-nose syndrome (jag föreslår här det svenska namnet vitnossjuka) p.g.a. att döende och döda fladdermöss får vita nosar, öron och vingar av den puderaktiga svampen (e!, Biology News Net, Science Daily, Science Centric).

Svampen isolerades av David Blehert vid U.S. Geological Survey i samarbete med bland andra New York State Department of Environmental Conservation och New York State Department of Health. Den är nära släkt med arter ur släktet Geomyces (Fungi, Ascomycota, Dothideomycetes, Incertae sedis, Incertae sedis, Incertae sedis), men har andra, helt egna morfologiska karateristika. Geomyces är som namnet antyder jordlevande svampar, men de återfinns också i både luft och i vatten, och är dessutom kända för att kunna frodas i temperaturer på bara några få plusgrader. Än så länge vet inte forskarna om svampen nyligen har introducerats i de grottor där fladdermössen övervintrar, eller om svampen hela tiden har funnit där, men nu angriper fladdermöss som av någon anledning är försvagade. Till e! Science News säger David Blehert:

"Data show the occurrence of white-nose syndrome radiating outward from the site of its first appearance, and genetic identity among fungal isolates from distant caves argues for a recent introduction of this microbe. Before the identification of white-nose syndrome, mass mortality events in bats as a result of disease were very rare."

Vitnossjukan upptäcktes första gången 2006, men har sedan dess i rask takt spridit sig i delstaterna Connecticut, Maine, New York och Vermont och har hittills konstaterats hos sex olika fladdermusarter. "Vi fann att svampen hade koloniserat huden hos 90% av de fladdermöss som vi undersökte" säger Blehert och jämför med chytridiomycos, en dödlig hudåkomma som helt nyligen orsakade en mycket stor, global nedgång hos världens amfibiepopulationer.

Nu återstår för forskarna att klarlägga vidden av epidemin och också försöka prognosticera den ekologiska påverkan som en drastisk minskning av fladdermuspopulationen i nordöstra USA skulle innebära.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Ascomycetes, Ascomycota, biologi, cancer, ekologi, fladdermöss, forskning, fungi imperfecti, Geomyces, medicin, mykologi, skålsvampar, vetenskap, vitnossjuka, white-nose syndrome, zoologi, zoopatologi

Jag har placerat min blogg i Uppsala på bloggkartan.se

"Gå ut i världen och gör alla folk till mina knattespelare"

2008-10-31T12:12:00.032+01:00

(T.v.) Maradona och "Guds hand", på bilden placerad mellan bollen och Maradonas huvud. (Mitten) En budgetrekonstruktion av händelsen. (T.h.) En påkostad plastbyst av Maradona i altarskrinet i Iglesia Maradoniana.

Det är inte varje dag som Gud känner sig manad att på uppmaning ta ett profant arbete, men när förbundskaptensstolen i Argentinas fotbollslandslag plötsligt stod tom, så fann man det för gott att tillkalla högre makter och Gud tackade ja. Nu vill jag bara inflika, att innan alla ni upprörda kristna beslutar att skicka S:t Mikael på mig för att han med sitt brinnande svärd skall straffa mig för detta mitt hädiska inlägg i debatten, så skall ni nog läsa vidare. Dessutom har jag en brandsläckare.

Jag talar naturligtvis om Diego Armando Maradona, en av fotbollshistoriens absolut största spelare, rucklare och skandalmagneter. Han har mycket oväntat beslutat sig för att ställa upp för sitt land och leda Argentinas fotbollslandslag i deras vidare öden (DN). Men detta tvåöresmirakel är inte det märkligaste med hr. pensionerade fotbollsspelaren Maradona. Inte heller hans vana att skjuta på journalister, snorta kokain eller frottera sig med Fidel Castro. Nej, det märkligaste är att han är Gud. På riktigt, alltså. Eller snarare, det finns de som på allvar tror att Maradona är Gud. På riktigt, alltså.

Bakgrunden är en kvartsfinal Argentina spelade mot England i VM i Mexiko 1986. Maradona gjorde två mål, som har hamnat på varsin sida av skamgränsen i fotbollens historieböcker. Det ena målet var en fantastisk prestation, där Maradona tog bollen vid mittcirkeln och sedan på egen hand fintade bort hela det Engelska landslaget, varpå han retsamt enkelt sparkade bollen i mål. Men tyvärr är det inte det han är mest känd för efter den matchen. Det andra målet slog han nämligen in med handen. På grund av sin ringa längd, fann Maradona det för gott att förlänga sitt huvud med hjälp av handen (se illustrationen ovan). Domaren missade det och dömde mål, men när Maradona i efterhand konfronterades med det faktum att han hade fuskat, så svarade han att det inte alls var hans hand som hade slagit in bollen i mål, det var Guds hand.

Och där kunde historien ha slutat. Maradona är ju pensionerad, VM i Mexiko är sedan länge endast ett ljust minne för de flesta och England vinner ju ändå aldrig några mästerskap. Men i Argentina visade det sig att några inbitna fotbollssupportrar hade tagit Maradona på orden. Med hjälp av ett oklanderligt sinne för logik, drog de slutsatsen att eftersom Guds hand sitter fästad till Maradonas vänsterarm, så borde vänsterarmen också tillhöra Gud. Och eftersom vänsterarmen i sin tur är i direkt anslutning till resten av kroppen, så måste kroppen tillhöra Gud. Sålunda är Maradona i själva verket Gud. Ja, ni ser, det går ju inte att rucka på den här typen av rimliga och självklara logiska slutledningar.

Stärkta av denna religiösa uppenbarelse, skapade de inbitna och numera officiellt Maradonakonfessionella supportrarna kyrkan Iglesia Maradoniana (den Maradonianska kyrkan), med undertiteln La Mano de D10S (Guds hand), där D10S uttyds; D för Diego, 10 för tröjnumret på Maradonas landslagströja och S för att de annars skulle behöva tillbedja hårdrockssångaren Ronnie James Dio. De har också en egen tideräkning, det är nu år 48 D.D., eller Después de Diego (efter Diego). Man förrättar dop, bröllop och begravningar och hela tiden är Guds hand med i liturgin. Nyfrälsta som skall döpas slipper här att bada, något som antagligen är skönt i ett land där det inte är ovanligt med rabies. Istället kastar prästen ut en boll, som de skall låtsas nicka, men istället slå till med handen (DN).

Nu är det naturligtvis stor glädje och lika mycket gamman i de maradonianska leden. Gud själv har ju nedstigit till markplan från sin etagelägenhet för att leda fotbollslandslaget i dessa bistra tider. Nu kan väl ändå ingenting gå fel? Tja, jag vet inte jag. Religiositet kopplat till en dragning åt att skylla allt som går fel på en gud istället för att rannsaka sig själv och sina handlingar kan i bästa fall bli ofantligt roligt, och i värsta fall bara tragiskt. Det hela får mig att tänka på vad som hände på Wall Street i New York häromdagen (Pharyngula, Wonkette).

Kristna som av någon outgrundlig anledning hoppat över att läsa Andra Mosebok 32:1-10.

Den ekonomiska krisen har som bekant slagit undan benen för en stor del av den amerikanska finansiella marknaden. Anledningen är enligt vissa religiösa bedömare, att Mammon har gått före Gud under senare år och att Gud helt enkelt tagit sin hand från USA:s och resten av världens ekonomier. I ett försök att blidka Gud, samlades en hel hoper av kristna för att bedja vid den tjurstaty som står vid Wall Street och som symboliserar den s.k. tjur och björn-marknaden, för att försöka få Gud att ta över rodret och skapa en "lejon-marknad" (refererar antagligen till "Lejonet av Juda", en benämning på Kristus i Uppenbarelseboken 5:5). Eller som Ivorie Anthony uttryckte det på CBN.com:

"We are going to intercede at the site of the statue of the bull on Wall Street to ask God to begin a shift from the bull and bear markets to what we feel will be the ‘Lion’s Market,’ or God’s control over the economic systems."

Samlas och be kring en gyllenfärgad staty av ett nötkreatur. Borde det inte ha satt igång varningsklockorna i åtminstone några religiösa skallar? Låt oss precis som PZ Myers i Pharyngula rekapitulera några av grunderna i den judisk-kristna mytologin. Så här står det i Andra Mosebok 32:1-10:

2 Mos 32:1	Guldkalven När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
2 Mos 32:2	Aron svarade dem: "Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!"
2 Mos 32:3	Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron.
2 Mos 32:4	Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: "Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten."
2 Mos 32:5	När Aron såg vad som skedde reste han ett altare framför kalven och lät kungöra: "I morgon firas en högtid till Herrens ära!"
2 Mos 32:6	Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.
2 Mos 32:7	Då talade Herren till Mose: "Gå nu ner, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har gjort något förfärligt.
2 Mos 32:8	De har redan lämnat den väg som jag har befallt dem att gå, de har gjort sig en gjuten tjurkalv, de har tillbett den och offrat till den och sagt: Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten."
2 Mos 32:9	Och Herren fortsatte: "Jag ser att detta är ett styvnackat folk.
2 Mos 32:10	Lämna mig nu i fred. Min vrede skall drabba dem och jag skall förinta dem. Men av dig skall jag göra ett stort folk."

Jag vet att man brukar säga att historien upprepar sig, men det här är ju löjligt. Så förbaskat historiemedveten behöver man väl inte vara, så att man i brist på faktiska händelser måste ta till myter att upprepa. Fast å andra sidan. Om det beds till en tjurstaty, en fiktiv Gud eller till gårdstomten spelar väl ingen större roll. Jag önskar mest att de istället för att slösa tid på att be för ekonomin, faktiskt gjorde något för att förbättra den...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om agnosticism, Argentina, ateism, bibeln, ekonomi, fotboll, gamla testamentet, guldkalv, Iglesia Maradoniana, Maradona, mytologi, religion, USA, Wall Street

Blå tungor och möss med inlärningshandikapp

2008-10-31T00:16:00.018+01:00

På dem bara! Visa vaccinskurkarna hur det går om de försöker sig på något liknande igen!

Science rapporterar att veterinärer vid Central Veterinary Institute (CVI) vid Wageningens universitet i nederländska Lelystad förra månaden upptäckte fyra djur från fyra skilda gårdar, som hade drabbats av en dittills okänd stam av blåtungeviruset (BTV, serotyp 1-24) (DN1, DN2, SVA). Orsaken har visat sig vara att djuren har vaccinerats med ett illegalt levande vaccin av serotypen BTV6, tillverkat av det sydafrikanska företaget Onderstepoort Biological Products. Vaccinet används i Afrika och Mellanöstern, men är inte registrerat i Europa eller EU. Levande vaccin är strängt förbjuet i många länder p.g.a. risken för att det, precis som i Nederländerna, kan starta nya utbrott, eller rent av mutera och bli än mer virulent.

Onderstepoort Biological Products saluför endast sitt vaccin för får och getter, men i Nederländerna har det använts för att injecera nötkreatur. Det finns nu en påtaglig risk att BTV6, som hittills inte har påträffats i Europa, har kommit för att stanna. Samtidigt har schweiziska forskare kanske upptäckt ytterligare en serotyp, den 25:e (M.A. Hofmann et al. Emerging Infectious Diseases (EDI), OBS! PDF-fil!).

Knock-outmus av det gamla slaget. Men forskarna behöver inte längre låta mössen boxas för att kunna studera inlärningshandikapp på grund av hjärnskada.

I nästa nummer av Cell, som kommer den 31 oktober, presenteras en studie, där forskare har kunnat kartlägga en viktig signalväg i hjärnan hos möss med inlärningshandikapp (Science, Physorg). Dessutom har de kunnat peka på den gen som är ansvarig, Nf1. Just den genen är en av de vanligaste orsakerna till inlärningshandikapp hos människor, och är dessutom lätt att studera eftersom det bara är Nf1 som är inblandad.

Till e! Science News säger Alcino Silva vid University of California i Los Angeles att deras resultat är viktiga av framför allt två anledningar.

"För det första har vi i detalj kunnat utröna den exakta mekanismen för en av de vanligaste singelgenorsakerna till inlärningshandikapp. Men det är också ett brohuvud för förståelsen av balansen mellan de excitations- och inhibitionsprocesser som är viktiga för inlärning."

Inlärningshandikapp drabbar så många som var femte människa, globalt sett, men orsakerna är till stor del okända. Studien undersökte knock-outmöss som led av neurofibromatos typ 1. Sjukdomen kommer av ett fel i genen Nf1, som kodar för proteinet neurofibromin 1. Tidigare studier har visat att neurofibromin kontrollerar en "Ras/Erk"-signal i hjärnan som är viktig vid inlärning. Signalen hjälper till med att stärka kopplingarna mellan hjärnans neuron, något som är nödvändigt vid inlärning. De möss som hade den defekta genen fick en större utsöndring av den hämmande signalsubstansen GABA. GABA hindrar impulser från att överföras över synapser och leder dessutom till att neuronen förlorar i plasticitet.

Forskarna hoppas att deras upptäckt i slutänden skall leda till nya och förbättrade behandlingsmetoder för patienter som lider av neurofibromatos. Det finns också en tidigare studie som har påvisat en förhöjd GABA-utsöndring hos vissa patienter med Downs syndrom, men Alcino Silva påpekar att det är en vid skillnad mellan inlärningshandikapp och förståndshandikapp, och att man därför ännu inte skall dra för stora växlar på möjligheten för behandling av den patientgruppen. Men framtiden är ljus, menar Silva.

"Vi har precis påbörjat en underbar resa mot förståelsen av hur det mänskliga sinnet fungerar. Vi håller på att utveckla en detaljerad bild av vad som försiggår i hjärnan under det att vi lär oss och minns. Det finns ingenting som är mer inspirerande; det är ju det som gör oss till dem vi är."

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om biologi, blåtunga, blåtungevirus, BTV, Cell, forskning, GABA, hjärnan, inlärningshandikapp, neurofibromatos, neurofibromin, Nf1, vetenskap, virologi, zoopatologi

Äntligen är faran över!

2008-10-29T23:25:00.019+01:00

Ann-Louise Hanson är inte längre ensam om att glädjas över att vi har gått över till normaltid.

Ett svenskt forskarlag har tagit forskningen kring hjärtsjukdomar till den fjärde dimensionen. I en studie har de visst statistiskt stöd för att övergången från normaltid (s.k. vintertid) till sommartid temporärt ökar risken att drabbas av hjärtinfart (DN, SR, NEJoM, Medvetenskap). Resultatet av studien presenteras som ett kortare inlägg (correspondance) i nästa nummer av New England Journal of Medicine, som utkommer den 30 oktober (Ljung, R. & Janszky, I. 2008. Shifts to and from Daylight Saving Time and Incidence of Myocardial Infarction. Correspondance. New England Journal of Medicine, Vol.359:1966-1968).

More than 1.5 billion men and women are exposedto the transitions involved in daylight saving time: turningclocks forward by an hour in the spring and backward by an hourin the autumn. These transitions can disrupt chronobiologicrhythms and influence the duration and quality of sleep, andthe effect lasts for several days after the shifts.

Med hjälp av svenska patientregister från tjugoårsperioden 1987 till 2006 har Rickard Ljung och Imre Janszky kunnat påvisa en viss förhöjd risk för hjärtinfarkt under den första tiden efter omställningen till sommartid. Effekten är påtaglig (risken ökar med som mest ca. 5%), men avtar snabbt och är borta efter några dagar. Ljung och Janszky skall nu utöka studien för att närmare kunna studera orsakerna, men en arbetshypotes är att störningar i sömnmönster och en därmed ökad stress kan vara en delorsak. De kan också ha hittat ett sätt att undersöka en fråga som har gäckat forskarna, att risken för hjärtattack tycks vara störst på måndagar. Det kan vara så att en ökad stress inför den nya arbetsveckan är boven i dramat.

(Apropå ingenting: Följ min blogg med bloggkoll)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om forskning, hjärtinfarkt, hjärtsjukdomar, kardiologi, New England Journal of Medicine, normaltid, sommartid, vetenskap, vintertid

Fois gras

2008-10-29T14:26:00.029+01:00

Det lackar mot val...

Att presidentvalet i Amerikas förenta stater väcker intresse också hos oss på andra sidan pölen (DN, SvD, GP, SR, SVT), är inte så underligt. USA:s inflytande och betydelse för världen som helhet är stort. Inte bara som kulturbärare och militärmakt, som brukar framhållas när det skall sägas något negativt om skinkan mellan brödbitarna Kanada och Mexiko, utan även som en ekonomisk och demokratisk kraft att räkna med. För faktum kvarstår, vad vi än anser om USA:s benägenhet att (åtminstone utomlands) strunta i de mänskliga rättigheter som de påstår sig försvara, och starta krig i avlägsna delar av världen (krig som de sedan inte klarar att städa upp efter), så är det en vital och tillåtande demokrati med ett stort spelrum för debatt. Och kanske är det just därför det finns så många åsikter om USA, att man de facto får tycka illa om eller älska det, eller som i mitt fall stå någonstans i mittfåran, utan att för den sakens skull bli fängslad och avrättad. USA:s konstitution är efter över 200 år fortfarande en förvånansvärt modern grundlag, där den ursprungliga andemeningen (den att "We, the people" var "We, the white men") ändå var såpass löst formulerad att "the people" numera omfattar både kvinnor och män oavsett hudfärg eller etnisk tillhörighet, utan att behöva skrivas om.

Det framstår dessutom som intressant att vi i Sverige är så intresserade av ett val i vilket vi inte själva får rösta. Kanske för att vi inte har samma demokratiska djup och transparens som i USA. För vad de amerikanska medborgarna skall göra den 4:e november är att välja sin statschef. I Sverige är statschefens person och tillsättning som bekant en rent genetisk fråga. Men i USA, detta bespottade land, är nu en färgad man med utländsk bakgrund (Sen. Obamas far är kenyan) en stark kandidat till presidentposten. Han slog dessutom en mycket stark kvinnlig kandidat i primärvalen. Sverige, som gärna slår sig för bröstet i jämställdhetsfrågor har i modern tid aldrig haft en kvinnlig statsminister eller en statsminister med utländsk bakgrund (rätta mig gärna på den punkten, jag har letat men utan framgång). Däremot har vi haft ett antal utländska statschefer genom åren, senast Karl XIV Johan. Men den senaste gången vi hade en kvinnlig statschef var när Ulrika Eleonora efterträdde sin bror Karl XII, år 1718. År 1719 abdikerade hon till förmån för sin make, Fredrik I. I Europa finns det däremot både kvinnliga regeringschefer och statschefer, och dessutom flera d:o emerita. Nej, det får banne mig bli skärpning på de båda punkterna.

Från vänster till höger: President George W Bush, President Tarja Halonen, Förbundskansler Angela Merkel samt Kung Carl XVI Gustaf. Uppnådde sina positioner genom att bli, i tur och ordning: Vald, vald, vald och född.

Men hur intressant det amerikanska presidentvalet än är, så har jag tröttnat. Två år av kandidatnomineringar, primärval och nu valkampanj har gjort mig blasé och likt franska gäss till julen känner jag mig tvångsmatad. Det skulle inte förvåna mig om jag har fått fettavlagringar i levern av all politik. Jag tror att de amerikanska politikerna har lärt sig av de senaste årens julskyltningshysteri, som ju börjar långt innan allhelgonahelgen (SvD). Utnötning skall få de amerikanska väljarna att bli så slutkörda att de likt zombies i samlad tropp lommar till valurnorna. För nog måste det här politiska maratonloppet vara tröttande också för dem? Och vilket magnifikt västgötaklimax det hotar att bli. Det hela är att likna vid en hett emotsedd boxningsmatch mellan två stora tungviktare. Det är ett djäkla tjatter i flera månader, upp till ett år, om vem som egentligen är bäst av dem två. Och så slutar det med en knock-out efter tjugo sekunder...

Nåja, eftersom julen och demokratiska val i USA ser ut att sammanfalla i år, kommer här en liten önskelista:

1. Fred på jorden,
2. Införande av allmänna val till den svenska statschefsposten (RepF),
3. Fler duktiga svenska kvinnor som vill bli statsminister i Sverige,
4. En soffa (ev. med lock att ligga på vart fjärde år),
5. En Xbox 360 samt
6. En ny, fin och långskaftad pipa.

Var hittar man förresten ett svart pentagram (spetsen nedåt) att använda som juldekoration på ytterdörren?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, feminism, monarki, politik, presidentval, RepF, republik, Republikanska Föreningen, USA

Det är jazzens fel

2008-10-17T22:24:00.012+02:00

King Oliver's Creole Jazz Band, 1921.

Efter den senaste skolskjutningstragedin i Finland har det blossat upp en debatt om det farliga i att spela datorspel. Tydligen hade förrövaren spelat något slags våldsspel på sin dator, och i ett utslag av allmän moralpanik tyckte sig någon därmed ha funnit belägg för att datorspelande gör utövaren till en psykotisk galning, som endast kan stilla sin blodtörst genom att skjuta sina klasskamrater till döds.

Jag tycker mig känna igen den här typen av resonemang sedan tidigare. När jag gick i skolan, på 1980-talet, så fick vi genom våra samhällskunskapsläroböcker från 1970-talet veta att det som verkligen var roten till kriminellt beteende var limsniffning, haschrökning och mopedkörning utan hjälm. Fast inte nödvändigtvis samtidigt. Om man dessutom hette någonting som slutade på -nny så var det kört redan från början, lika bra att beställa rum på Kumla. Hårdrock var också farligt, eftersom det tenderade till att få lyssnaren att bli spritt språngande satanistisk. Bland de mest högljudda i debatten var Siewert Öholm, som med förlov sagt är en smula tossig. Lagom till det blev dags för mig att börja första ring i gymnasiet hade den i moralpanik framrusande hjorden av förståsigpåare reviderat sin uppfattning och istället kommit fram till att hip-hopen var en väg till fördärvet för den svenska ungdomen.

Men vad de aktiva i debatten lätt glömmer bort, är att man redan på 1920-talet lyckades identifiera huvudorsaken till att så många ungdomar faller huvudstupa ner i den sodomitiska ormgropen av skörlevnad och allmänt rucklande: Jazzen!

Jag är själv fullständigt övertygad om att allt ont som sker är jazzens fel; missväxt, aids-epidemin i Afrika, gräsfläckarna på mina byxknän, romarrikets fall, Siewert Öholm och gängvåldet i Gottsunda. Listan kan göras hur lång som helst. Överallt ser man spåren av den depravation som följer av ett alltför stort spisande/diggande av jazz. Se bara hur många av dess utövare som är döda: Fats Waller, Louis Armstrong, Ella Fitzgerald, Miles Davies, samtliga medlemmar av The King & Carter Jazzing Orchestra och Earl Hines, bara för att nämna några. Flera av dem knarkade också. Och nyttjade starkt. Nej, jazzen är det som moralpanikerna skall ge sig på. Jazzen tillsammans med de andra konspiratörerna, Illuminati, frimurarna, CIA, ZOG och den där lille killen med den långa halsen från ET. Blir vi av med dem så blir vi av med alla problem i hela världen, för det är ju alltid någon annans fel att det är som det är, eller hur?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om dataspel, jazz, politik, syndabockar, TV-våld, våldsspel

Återvinning

2007-11-14T16:37:00.009+01:00

Man kan inte vara nog säker när det gäller att blidka andevärlden.

I och med FN:s rapporter om människans inverkan på den globala miljön och därmed klimatet, har återvinning kommit i ropet igen (vilket i sig är ett slags återvinning, lite kaka på kaka med andra ord). Det hänger väl också ihop med att det blir allt lättare för hushållen att sortera sitt avfall i alla de fraktioner som behövs för att man på ett bra sätt skall kunna återvinna materialen. Men ibland tycker till och med en gammal miljövårdsivrare som jag att det går lite för långt. Världens två folkrikaste nationer bjuder på nyheter inom området som både oroar och ger upphov till smilgropsgymnastik. Från Kina rapporteras det att gamla, använda (!) kondomer sköljs ur (får man verkligen hoppas), tvättas och görs om till hårsnoddar (DN). Myndigheterna har gått ut med en varning att det kan finnas patogener kvar på och i de f.d. glädjegummina och att dessa i värsta fall kan smitta icke ont anande hårsnoddsköpare när dessa stoppar snoddarna i munnen medan håret görs i ordning. M. A. Numminens gamla slagdänga "Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig" har därmed fått en oväntad och rätt äcklig ny betydelse, eftersom man numera inte säkert kan veta vad gummibollen var innan den blev en gummiboll.

Också i Indien tar man sitt klimatansvar och återanvänder redan utslitna artiklar, den här gången hundsjälar (DN, SvD). En indisk bonde blev enligt egen utsago hemsökt av två hundandar efter att han hade dödat de två individer vilka härbärgerade själarna ifråga medan de var i färd med att fullkomna sitt animaliska äktenskap på en av hans åkrar. Som den utmejslade naturvetare han verkar vara kom han fram till att det enda och därmed bästa sättet på vilket han kunde undkomma dessa spöken och få ro, var att gifta sig med en hund (levande sådan) och framleva sitt liv med den. Släkt och vänner hjälpte till att finna, inte en psykiatriker vilket kanske vore lämpligt, utan en tik som kläddes i bröllopsskrud och (antagligen ovetandes om vad som försiggick) sedan fick genomgå en äktenskaplig ceremoni med bonden. Det här skall väl ändå en gång för alla visa alla djurrättsaktivister att lantbrukarna faktiskt är riktiga djurvänner.

Men från USA meddelas det att en annan form av återvinning, den av stamceller från döda medmänniskor, i framtiden kan komma att ersättas av stamceller som klonats från patientens kroppsegna genom (DN, SvD, Nature). Fördelen med tekniken är att (till synes) kroppsegna stamceller löper lägre risk att stötas bort, eftersom donator och mottagare rent genetiskt är samma person. I teorin kan man således i framtiden med en ökad säkerhet behandla, eller kanske till och med bota, svåra kroniska sjukdomar såsom diabetes och parkinson. Om du är en apa är dock framtiden som man säger redan här. Tekniken fungerar nämligen än så länge bara på makaker, men skall inom en inte alltför avlägsen framtid kunna användas inom humanmedicinen. Alla darrhänta makaker med begynnande åldersdemens har därmed att se fram emot en trevlig ålderdom.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ekologi, forskning, klimat, miljö, miljövård, stamcellsforskning, vetenskap, återvinning

Möss och människor

2007-11-06T09:41:00.006+01:00

Unga frk. hotellarvtagerskan Hilton skapar obehag hos hanliga möss. Det finns hela tjugoåtta möss på bilden, men de gömmer sig alla bakom betongpiedestalen i bakgrunden.

När jag idag gick in på tidskriften Science hemsida, hittade jag en märklig och hysteriskt rolig artikel (Science). Ett kanadensiskt forskarlag har kunnat påvisa att en pappfigur föreställande Paris Hilton har en analgesisk (smärtstillande) verkan på möss. Men det är bara hanliga möss som påverkas och anledningen tros vara att de blir så skrämda av bilden, att stressreaktionen gör dem okänsligare för smärta. Jag undrar vad de hade som positiv kontroll, en bild på Kristina Lugn kanske? Att honmöss inte reagerade på samma sätt som hanarna kan kanske (om man ser på saken med glimten i ögat och ur en manschauvinistisk vinkel) bero på att kvinnor tenderar att få huvudvärk när männen blir upphetsade, snarare än att få en redan befintlig värk lindrad. En bild på Ricky Martin hade kanske gett ett bättre resultat. I vilket fall som helst kommer det här att vara en väldigt stark kandidat till IgNobel-priset i medicin nästa år.

Men man kan ju inte säga annat än att de framstående kanadensiska forskarna har öppnat upp oanade möjligheter för smärtforskningen i allmänhet och smärtforskningen hos möss i synnerhet. Aldrig mer skall en mus med penis behöva gå runt med huvudvärk! Och skvallerpressen sedan. Kan det vara så att paparazzifotografer är mindre sjuka eller mer sällan har ont i huvudet än andra? Finns det andra positiva effekter av att reagera negativt på innefolket, t.ex. ökad virilitet eller lenare hud? Frågorna är oändligt många, t.ex. hur såg egentligen anslagsansökan för det här försöket ut?

[Uppdatering]: Jag såg precis att min vän Harald har noterat samma sak. Hans inlägg kan läsas här: Paris Hilton skrämmer slag på möss!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om analgesika, biologi, forskning, IgNobel, medicin, Paris Hilton, Science, smärtforskning, smärtlindring, vetenskap

Carte blanche pour d'argent noir

2007-11-04T12:05:00.001+01:00

Jag är väldigt öppen med mina försyndelser.

Fler och fler politiker avslöjas med fingrarna i den kakburk i vilken de har gömt de pengar som de i lönndom tänkt utbetala till svart, tjänande arbetskraft (DN, SvD, DN, SvD). För att förekomma medierna och underlätta en eventuell framtida politikerkarriär, tänker jag härmed blotta mitt innersta och ur de mörkaste hörnen släpa ut mina försyndelser i offentlighetens renande ljus. Ty jag har tagit emot svarta pengar. Hör mitt mea culpa.

Under närmare tio års tid fick jag regelbundet pengar av mina föräldrar mot att jag utförde vissa hushållstjänster i hemmet. De innehade inte F-skattesedel och de betalade inte moms. Detta förfarande hjälptes av att jag inte till Skattekontoret inrapporterade min inkomst. I ljuset av de senaste årens konflikter och blockader med anledning av diverse företags ovilja att teckna kollektivavtal, vill jag vara den förste att erkänna att jag varken var fackligt anknuten eller stod under något kollektivavtal. Uppgifterna jag utförde var av typen "hushållsnära tjänster" och jag drog i slutet av min karriär in ca. 250 kronor i månaden, vilket med andra ord är långt över de 800 kronor per år som vid den tiden var den inkomstgräns under vilken man inte behövde betala skatt.

I anledning av detta lovar jag högtidligen att framgent leva ett herderligt liv. Både jag och mina barn skall, när den tiden kommer, skaffa F-skattesedel för våra respektive företag; jag som hyr deras tjänster för att få hjälp med saker i hemmet och de vars enmansföretag tillhandahåller den tjänsten. Jag skall också ta kontakt med Hotell- och restauranganställdas riksförbund för att teckna kollektivavtal. Aldrig mer skall en enda svart enkrona slinka ut ur detta hushåll, ty jag skall putsa dem rena! Eller förresten... Jag låter nog ungarna göra det för en tjuga eller så. Svart. Jag menar, annars måste man lägga på sociala avgifter, moms och Gud vet vad. Men enkronorna skall i alla fall vara vita, åtminstone innan putsmedelsskummet har torkats bort.

Turkaräd

2007-10-31T18:08:00.001+01:00

En turkaräd i vardande, månne?

Politiken brukar ibland betecknas som en ankdamm, men verkar för ett utomstående öga mer vara en serie vattenglas, i vilka det stormar lite lagom mycket över lite lagom ofarliga frågor. Annat är kanske inte att vänta, eftersom det är höst. I skrivande stund slår det snöblandade regnet mot rutan, understundom piskat av vindilarna.

Det senaste vattenglaset (eller vinglaset i det här fallet) rör statsministerns statssekreterare (DN, DN, SvD). Hon har tydligen varit ute och svirat, något som medierna behagar beteckna "Schenström-affären". Jag fördrar beteckningen "skenaffär-strömmen", eftersom det inte verkar vara någon ände på alla de skitsaker som verkar behöva avhandlas till dödagar. Det man kan läsa mellan raderna är att Lars Danielssons attraktionskraft har sinat, han hade ju annars flera vattenglas till sitt förfogande. Jag håller med om att Schenström har uppträtt olämpligt, men saken har fått alldeles för stora proportioner, med hela uppslag i pressen. Samtidigt är det ingen som ifrågasätter TV4-journalistens agerande. Jösses. Tänk att vi upprör oss över sådant här samtidigt som folk dör i drivor i Irak, andra döms till idiotiskt långa fängelsestraff i Spanien (DN) och Billy Butt förvägras resning (en fysisk reaktion som väl satte honom på pottkanten till att börja med; DN). Under tiden pågår livet. Och även om det till många delar kan, som ungdomarna säger, suga enorm elefantballe, så erbjuder det massor att skriva om för den hugade journalisten.

Ta det här med EU:s nya fördrag. I vissa EU-länder ställer sig folk negativa till att klubba igenom det, eftersom man i sådana fall riskerar att någon gång i framtiden behöva låta Turkiet bli medlem. Av samma anledning vill en del folkomröstningsivrare driva igenom att det svenska folket skall få rösta om fördraget. Det vore, i min mening, ett stort misstag. Folkomröstningar skall användas med försiktighet och bara i de fall det finns en tydlig fråga att ta ställning till. En folkomröstning om EU:s nya fördrag skulle inte visa på stödet för eller emot det, utan fastmer befläckas av svenskarnas stöd för eller motstånd mot EU som helhet. Det skulle med andra ord inte röstas om fördraget, utan om alla upptänkliga frågor som har med EU att göra. Det är min fasta förvissning att lejonparten av de som skulle lägga sin valsedel i urnan på valdagen aldrig ens skulle bry sig om att informera sig i frågan som avhandlas. Det är just för den här typen av stora, svåra frågor som vi har 349 förtroendevalda och av staten (d.v.s. oss alla) anställda män och kvinnor som har som yrke att sätta sig in i sådana här frågor och besluta om dem i vårt, det svenska folkets, namn.

Vi bör sålunda inte låta främlingsfientlighet, EMU-motstånd, jordbruksstödsavregleringsivrande eller blint EU-lovsjungande fälla avgörandet i den här frågan. EU:s organisation behöver reformeras och det förslag som nu ligger är en hygglig kompromiss. Jag blir trött bara jag tänker på hur jobbigt det skulle vara att djupgående sätta sig in i fördraget. Jag är ingen paragraffetischist, jag är ingen statsvetare eller jurist, jag är bara utsjasad. Om man försöker skriva "utsjasad" på mobiltelefonen, föreslår förresten rättstavningsprogrammet "turkaräd". Klubbas fördraget igenom måste det ordet kanske införas, ty enligt Sverigedemokraterna (och dess xenofoba satellitpartier) är det något i den stilen som väntar ifall vi inte förbjuder sekulära muslimska länder att bli medlemmar i EU. Hemska tanke! Jo, jo. Man vet nog vad ottomanerna kan ställa till med, t.ex. för herderliga, europeiska, kristna inredningsarkitekter. Och om det dessutom skulle sitta turkar i dem, så vet det ingen hejd på allt hemskt som kommer i deras följe. Tänk bara på vår käre kung Karl (som av någon anledning stod i en damm och rökte), som så nesligen tvingades fly från muhammedanerna utan att ens hinna få med sig vinblad till sina dolmades. Han tvangs linda sin köttfärs med kål. Kål!

Nej, Turkiets framtida medlemskap i EU skulle enligt min mening vara ett stort steg framåt. Under ansökningstiden och de förhandlingar som krävs, kommer EU att kunna kräva större demokratiska fri- och rättigheter och dessutom få förståelse för att det finns andra religioner än den kristna (och att dessa religioner inte är särskilt farliga). Man skulle kunna tro att frågan skulle få större utrymme i svenska medier, men icke. Istället skrivs det spaltkilometrar om statssekreterare som befinner sig utanför regeringskansliets portar. Om det ändå kunde hända något som drog uppmärksamheten till viktigare saker. En turkaräd, kanske?

[Uppdatering 2007-11-01]:

Tydligen blev trycket för starkt för Ulrika Schenström, som valde att lämna in sin avskedsansökan inatt (DN, SvD). Man kan undra hur det kommer sig att hon får ta hela smällen för det inträffade. I mitt tycke har TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad uppträtt oerhört oprofessionellt och bör väl även han kritiseras, en åsikt jag tydligen delar med SSU:s förra ordförande (DN). Nåja, som jag skrev igår är det här inte stort mera än en storm i ett vattenglas. Någonstans går det sålunda omkring en höna bestående av en enda fjäder. Min vän Nicklas har skrivit ett kort inlägg i saken (länk). Praeterea censeo Carthaginem esse delendam.

En ensam clown

2007-10-25T22:09:00.001+02:00

En ensam clown (sånär som på fotografen, får man anta).

Jag och min vän Mårten har i dagarna avslutat ett beställningsjobb, ett spex till en körmiddag. På grund av det (för ett spex) rätt tragiska slutet, valde jag att skriva slutsången på melodin till Stephen Sondheims "Send in the clowns" ur musikalen "A little night music". Jag har tyckt om den sången ända sedan jag hörde Zarah Leanders fantastiska tolkning med tysk text, en inspelning jag faktiskt har gjort ett inlägg om i den här bloggen (länk). Men när jag ändå var i farten, tyckte jag att det vore synd att lämna sången där. Så jag gjorde en annan, mer seriös översättning av den engelska originaltexten. Det tjänade också som terapi nu när jag är inne i den djupaste svackan sedan jag skrevs ut från den psykiatriska kliniken i slutet av maj. Håll till godo.

EN ENSAM CLOWN (Send in the clowns)
Musik: Stephen Sondheim (Övers. från engelskan: Mikael Hiort af Ornäs)

Visst är det rart?
Är vi ett par?
Du på ett flygplan nånstans,
jag ensam kvar.
En ensam clown.

Visst är det dumt?
Vi gör oss till.
En som blott rusar omkring,
en som står still.
Jag är en clown.
En ensam clown.

När jag nyss stod där vid din dörr,
var jag förvissad att vi skulle älska som förr.
Men när jag öppnade föll mina drömmar isär.
Ljuset var släckt.
Ingen var där.

Är allt en fars?
Skyll det på mig.
Jag var så säker på oss att
jag glömde dig.
Så, var är er clown?
Jo, jag är er clown,
en narr, en lakej.

Visst är det rart?
Det borde gry.
Solen gå upp, men här tycks
dagrarna fly.
Och var är er clown?
Ni kräver en clown.
Nå, skaffa en ny...

Alla kan sjunga!

2007-10-16T09:17:00.001+02:00

I dessa dagar är det nästan bara Caroline af Ugglas som hävdar att alla kan sjunga, men för trettio år sedan var det till och med en merit att spela in låtar utan att egentligen kunna framföra dem. Trenden kulminerade på något sätt i och med punkvågen, men jag minns hellre den frejdiga politiska proggen. Och progg när den är som bäst/sämst (det är ju på ett sätt lite av båda) blir det i denna videosnutt från Alternativfestivalen (vars hela politiska program kan sammanfattas i tre ord: Fy för ABBA). Notera barnprogramskaraktärerna Ville, Valle och Viktor, som av någon anledning agerar presentatörer. Jag ger er Sillstrypar'n med sin "Doin' the Omoralisk Schlagerfestival"!

Kampen för och mot mig själv

2007-10-13T22:08:00.001+02:00

Depressionen är ett flegmatiskt kaos, ett svart hål, vari allt försvinner.

Sedan några veckor har jag återigen kastats ner i den djupa depressionens purgatorium och den starka ångestens underjordiska rike. Precis som Euridike kunde jag inte motstå frestelsen att kasta en blick tillbaka, när jag stöttad av mediciner och terapi undfägnades chansen att lämna dödsriket. Och precis som Orfeus älskade slungades jag med ens tillbaka och föll handlöst ner igen. Charon har synat mitt kopparmynt och funnit det förfalskat. Hänvisad till att själv korsa Styx simmar jag mot den andra stranden, mot den stig som leder till Lethe, glömskans flod. De saligas ängder skönjer jag endast som en ljus strimma bakom mig i slutet av det mörker som omsluter mig. Men jag skall tillbaka, tillbaka till trappan som leder upp ur underjorden.

Under den tretton veckor långa dagvårdsbehandlingen jag fick möjligheten att deltaga i under våren och sommaren, fick jag lära mig en hel del om mina sjukdomar och hur jag kan handskas med dem. Till skillnad mot alla andra gånger jag har varit djupt deprimerad, har jag den här gången en möjlighet att försvara mig. Men depressionen är en illistig kombattant. Den angriper min akilleshäl, den förgiftar själva basen för mitt varande: Tanken. Cogito, ergo sum sammanfattade Descartes sin definition av existensen, "Jag tänker, alltså är jag". Depressionen har läst sin Descartes och försöker genom att angripa mina tankar få mig att tvivla på min existens, eller snarare på min rätt till att existera.

Men jag tänker slåss för min sak, för min rätt, för det viktigaste jag har. Mitt liv. Jag skall genomborra mina demoner, en efter en, med min bajonett. Jag skall likt Sven Duva försvara den bro, som demonerna måste korsa för att inta min själ. Och vare sig jag lyckas eller ej, skall jag kämpa för allt jag är värd. Månne hinner Sandels komma till min undsättning, men annars får han väl återigen slå fast att "ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott".

Jag är nödsakad att ta en paus i bloggandet för att ta hand om mig själv, för att än en gång försöka bli fri från detta satans järn, som fru Fortuna beslagit mig med. Men jag kommer förhoppningsvis tillbaka. Tills dess bjuder jag er farväl.

Lessing is more

2007-10-12T08:34:00.001+02:00

Den underbara sturighetens härförare, Thomas Wassberg, har en själsfrände i årets Nobelpristagare i litteratur.

Om det finns ett mänskligt drag som gör mig extra småfnittrig, så är det den cyniska sarkasmen. Det är något befriande med människor som kan ta sig själva och omvärlden på alldeles lagom mycket allvar, utan att hänfalla åt varken ohyfsad avoghet eller lismande servilitet.

Igår när Svenska Akademien hade tillkännagivit årets Nobelpristagare i litteratur blev jag riktigt glad (DN, SvD, the Times). Inte för att just Doris Lessing hade fått priset, utan för hennes underbart sturiga, sarkastiska och avmätta respons när hon fick reda på nyheten. Först var hon inte ens hemma, när Horace Engdahl innan tillkännagivandet ringde henne för att meddela henne om saken. Hon var och handlade med sin son. När fru Lessing äntligen fick veta att hon hade tilldelats Nobels litteraturpris, svarade hon med ett härligt bett och med plirande ögon på journalisternas frågor. Hon visade att hon var glad för priset, men var lika fantastiskt sarkastisk som Thomas Wassberg var när han skulle ta emot ett pris. Några Lessing-citat från dagens tidningsskörd:

"Alla frågar mig om jag firar med champagne. När skulle jag haft tid att skaffa den? Jag dricker gin." - till DN:s reporter

"Vad vill du att jag ska svara? Ja, det är trevligt. Räcker det så?" - DN

"De brukar spela in såpoperor på gatan så jag trodde att det var det de höll på med. Sedan fick jag reda på att det var mig det handlade om." - DN

"Oj, hade jag vetat om det här hade jag ju sett till att ha förberett något smart och passande att säga, förklarar hon så ödmjukt det bara går." - SvD

"Men ärligt talat har jag vid det här laget vunnit alla andra litterära priser man kan vinna i Europa förutom just det här. Så det är ju förstås fantastiskt. Fast efter att ha fått höra att jag har varit påtänkt som pristagare för Nobelpriset i snart 30 års tid så finns det onekligen andra saker att bli mer upphetsad av." - SvD

"Jag förmodar att en viss professor måste ha dött." - Lessings son till SvD

"I’ve won all the prizes in Europe, every bloody one. I’m delighted to win them all, the whole lot . . . It’s a royal flush.” - the Times

Jag måste erkänna att jag aldrig har läst en rad av det Doris Lessing har skrivit, men nu blir det av. Inte för att hon har vunnit Nobelpriset, utan för det sätt på vilket hon mottog nyheten.

Per aspera ad tabula septimana rasa

2007-10-11T15:56:00.001+02:00

Planering är en dygd, men jag klarade inte ens att inköpa för planering adekvat utrustning. Då är det illa...

I måndags åkte jag och en av mina kontaktpersoner in till Uppsala för att köpa mig en whiteboardtavla. Min depression har nämligen haft den bieffekten att jag har påtagligt svårt att organisera, planera och prioritera saker. Därför har min arbetsterapeut föreslagit att jag skall köpa en lagom stor, gärna magnetisk och helst vit whiteboardtavla, för att på dess blanka yta varje måndag nedpränta mitt veckoschema. Efter att ha surfat runt på det världsomspännande nätet, kom jag fram till att av alla de tavlor av olika standardmått som finns, torde de som är 65x40 cm passa mig och min köksvägg bäst. Sålunda satte jag mig glad i hågen på bussen med min kontaktperson vid min högra sida, för att välja ut den finaste whiteboardtavla som Clas Ohlson kunde uppbringa för 79 kr.

Döm om min besvikelse, när jag upptäckte att hr. Ohlsons hemmafixarlågprisbutik bara hade ett tomt hyllplan att erbjuda på den plats där det åtminstone om man fick tro informationsskylten strax innan hade dignat av whiteboardtavlor. Efter att ha försökt i ytterligare fem butiker gav vi upp. Alla hade de helt slut på tavlor, i alla fall av den storlek som jag efterfrågade. Däremot hade varenda butik en ocean av tillbehör som pennor, tavelsuddar, magneter och små praktiska papperslappar avsedda just för whiteboardtavlor.

Eftersom min hjärna efter allt rännande hotade att stämpla ut och gå hem innan jag hann göra det, beslöt vi oss för att försöka i en sista butik, Svanströms pappershandel. Och där, omgiven av änglar spelandes på himlatrumpeter (min hjärna var som sagt en smula trött) stod den: Whiteboardtavlan med måtten 65x40 cm! Jag var just på väg att plocka ner den från hyllan när min kontaktperson tog tag i min arm och hejdade mig. Med bister min pekade hon på prislappen. Den tavla, som på Clas Ohlson kostade 79 kr, gick på Svanströms till det facila priset av 605 kr. Det måste vara en väldigt märkvärdig whiteboardtavla som kostar så mycket, eftersom det egentligen bara rör sig om en i en aluminiumram infattad och vitlackerad plåtbit.

Det blev ingen tavla. Trött och desillusionerad konstaterade jag att jag väl fick rita på kylskåpet istället. Min kontaktperson tittade då medlidsamt på mig och sade: "Ett av våra fosterbarn ritade med en whiteboardpenna på vårt kylskåp. Jag var tvungen att använda lacknafta för att få bort skiten". Så det blir att vandra runt i förvirringen ytterligare en tid. Enligt Clas Ohlsons informationsdisksföreståndare får de in nya tavlor den 18 oktober. Jag får väl göra ett nytt försök då.

Därför är jag republikan

2007-10-08T14:20:00.001+02:00

A kung's gotta do what a kung's gotta do, eller måste han verkligen göra det?

På Dagens Nyheters debattsida denna måndag den 8 oktober, tar Lars Danielsson upp frågan om statschefens ordförandeskap i utrikesnämnden (DN, SvD). Danielsson menar att det är en kvarleva från en tid då Kungen hade en tydlig och grundlagsstadgad politisk roll, en roll denne nästan helt förlorade i och med Torekovsöverenskommelsen 1971 och slutligen med klubbandet av 1974 års Regeringsform. Han anför också argument som att mötena är onödigt hemliga, att de tar tid och kraft från Utrikesdepartementet samt att utrikesnämndens arbete dubblerar det arbete som redan görs i utrikesutskottet och EU-nämnden. Slutligen konstaterar Danielsson att statschefen kan informeras om regeringens politik i utrikesfrågorna på annat sätt än genom utrikesnämnden. Jag kan inte annat än hålla med Danielsson i sak, men blir samtidigt bedrövad när denne missar att kommentera en långt viktigare uppgift för Sveriges riksdag, än denna rent protokollsmässiga fråga, nämligen avskaffandet av arvsmonarkin och ett införande av en Regeringsform, där statschefen väljs i öppna och fria val.

För mig är frågan om en vald statschef principiellt viktig. Det är min bestämda uppfattning att Sverige genom att dess högsta offentliga ämbete tillsätts genom en successionsordning lider av ett grundläggande demokratiskt underskott. I en tid när många människor fortfarande sätter sina liv på spel för den grundläggande rättigheten att välja sina egna ledare (t.ex. i Vitryssland, på Kuba, i Kina och nu senast i Burma) och Sverige genom de internationella institutionerna försvarar dessa människors kamp för demokrati och öppenhet, så lämnar den svenska arvsmonarkin en fadd smak efter sig. Det är nog väldigt få svenskar som skulle acceptera att riksdagsstolar, regeringsportföljer och andra offentliga ämbeten skulle tillsättas genom ett system där barnen ärver desamma från sina föräldrar den dagen dessa dör. Genom avskaffandet av ståndsriksdagen, tvåkammarriksdagen och statschefens starka politiska roll, har Sverige blivit ett land där medborgarna inte bara har en rätt att utkräva ansvar av sina representanter, men också ett land där medborgarna har en skyldighet att aktivt delta i rikets affärer genom val och debatt. Det enda ämbete som är helt undantaget insyn och ansvarsutkrävande är statschefens. Jag är medveten om att det finns offentliga ämbeten som inte direkt annonseras i Arbetsförmedlingens listor (t.ex. ambassadörsposter och landshövdingsposter), men de är åtminstone underställda antingen riksdagen eller regeringen, utan krav på att efterträdaren skall bära åtminstone hälften av sin företrädares genetiska uppsättning.

Innan jag går in på de argument som de båda kontrahenterna i frågan om arvsmonarkins avskaffande eller ej brukar använda, vill jag än en gång understryka att min inställning i frågan helt vilar på uppfattningen att alla offentliga ämbeten skall vara tillgängliga för alla som önskar söka den positionen. Jag har ingenting emot Kungen som person, inte heller Kronprinsessan eller någon annan medlem av kungahuset eller hovet, utan är endast intresserad att diskutera frågan på ett principiellt plan. Jag skiter dessutom fullständigt i om en vald statschef kallas "kung", "president" eller "överkucku över Säffle med omnejd". Det viktiga är att hon eller han är vald i fria och öppna val, titeln är i viss mån ovidkommande. Det är likaså min bestämda uppfattning att en så genomgripande ändring av det svenska statsskicket skall underkastas en fri och öppen folkomröstning och inte endast diskuteras och beslutas av riksdagen, även om det rent formellt är riksdagen som måste ta det beslutet. Många av de som delar min uppfattning om att Sverige bör avskaffa arvsmonarkin kan däremot inte skilja på sak och person, utan angriper i första hand Kungen som person och inte Kungen som funktion. De anför ofta argument som att kungafamiljens mänskliga rättigheter inte tillgodoses på ett korrekt sätt, att Kungen på grund av sin bakgrund och tillvaro i ett slutet system inte kan anses företräda hela svenska folket samt att hans uppgifter är av sådan påfågelmässig art att de inte behövs. Tillskyndarna av monarkin hävdar å sin sida att kungafamiljen visst åtnjuter samma rättigheter som alla andra i Sverige, att Kungen genom att hela livet ha övats i rollen som statsman visst kan företräda Sveriges folk samt att all pompa och ståt tjänar det syftet att dra uppmärksamhet till lilla Sverige. Min åsikt är att båda dessa parter är helt fel ute och att ingen av dem förstår eller ens har förmågan att föreställa sig hur organisationen kring en vald statschef skulle se ut.

Låt mig utveckla mina tankar. Medlemmarna av kungafamiljen lever hela sina liv under lupp. Varje rörelse noteras av sensationspressen och de mer seriösa medierna. Det här leder till att de inte kan bete sig hur som helst, eftersom de hela tiden ses som representanter för Sverige, vad de än företar sig. De har t.ex. rätt att rösta i allmänna val, men avstår från det för att inte visa sig partiska. På samma sätt har t.ex. Kronprinsessan rätt att avstå från sin rätt till statschefsposten om hon vill, men det kan naturligtvis diskuteras om hon och de andra inblandade ens ser det som en möjlighet, eftersom det mer eller mindre från det att den könsneutrala successionsordningen beslutades av riksdagen har förväntats av henne att hon en dag skall axla sin fars mantel. Det enda som statschefen inte har rätt till är att fritt välja (eller avstå från) sin religiösa övertygelse. En svensk statschef skall vara lutheran och därmed basta. Å andra sidan åtnjuter statschefen åtalsimmunitet. Det här leder till den rätt bisarra situationen att Kungen kan begå brott, men ändå stanna kvar som statschef. Men om han som sin företrädare drottning Kristina skulle gå och bli, med Tage Danielssons ord, spritt språngande katolsk har riksdagen ingen annan råd än att avsätta honom. En fråga man kan ställa sig är om du själv skulle vilja att mer eller mindre vara tvungen att ta över din fars VVS-firma, naprapatklinik eller anställning som psykolog den dagen han går bort. De flesta skulle nog helst vara herre över sitt eget öde. Jag vet att i alla fall jag skulle vilja det. Att ärva ett offentligt ämbete, och det dessutom på livstid, är enligt min mening på intet sätt förenligt med grundläggande demokratiska principer. Torbjörn Tännsjö snuddar vid ämnet i en debattartikel i gårdagens Dagens Nyheter (DN). En ordning med en vald statschef som innehar ämbetet under en viss, tidsbegränsad mandatperiod är att föredra.

Vad gäller frågan om monarkens folkliga stöd, är det på sin plats att skilja mellan Kungen som samhällelig institution och Kungen som symbol. I det förra fallet kan man nog med säkerhet säga att det finns andra som skulle kunna sköta de representativa uppgifterna lika väl som en kung eller drottning, valda av folket eller ej. Skulle posten som statschef vara valbar är det troligt att de kandiderande kommer från en tidigare politisk karriär, i sina karriärers Kånkenryggsäckar bärandes alla de sym- och antipatier som folk har gentemot politiker. Men oavsett om en person väljs till en post eller tillsätts på grund av sina gener, kan hon eller han aldrig företräda alla i Sverige. För min egen del har jag svårt att känna någon samhörighet med Kungen, mest beroende på att jag aldrig har varit ofantligt rik, på att jag har fått växa upp och skapa min egen framtid samt på att jag aldrig har behövt att få mitt liv sönderfotograferat av sensationspressen. Men jag har på samma sätt svårt att känna någon samhörighet med släkten Wallenberg, eller för den delen alla de uteliggare som jag ser här hemma i Uppsala. Jag kan känna medlidande med, solidaritet med eller illvilja mot olika grupper i samhället, men samhörighet känner jag bara med de personer som jag delar mitt liv med och i den gruppen ingår varken dagens statschef eller (med största sannolikhet) framtidens statschefer.

Men när det gäller Kungens arbetsuppgifter, är de till skillnad från de flesta andras i högsta grad sammanlänkade med symbolen av honom som en figur som står över vardagens gråa slit och politikernas gnabbande. Jag anser att Kungen i det stora hela gör ett alldeles utmärkt jobb. En av folket tillsatt statschef kan vad mig anbelangar gärna ta över hans arbetsuppgifter. På samma sätt kan vi behålla all den pompa och ståt som omger statschefens offentliga framträdanden. Betänk att också en vald statschef måste ha livvakter, lön och någonstans att bo. Dessutom är de kungliga slotten viktiga historiska byggnader, som är värda att ta väl hand om även om monarkin formellt är avskaffad. Det finns också en uppsjö av institutioner förknippade med monarkin som bör få finnas kvar. Jag kan med andra ord inte se att en vald statschef skulle vara billigare i drift än vår nuvarande dito, eller ens om det är önskvärt. Men när det gäller rojalisternas och monarkisternas argument att Kungen är en viktig symbol för Sverige i utlandet och att han dessutom skulle ha rätt till sitt ämbete av tradition och hävd, så har de fel.

När jag har talat med kollegor i utomnordiska länder känner de väldigt ofta till Sverige, men de har ingen aning om att det är en monarki och de blir heller inte gråtmilda och barnsligt fascinerade av Sverige när de får veta det. Det är snarare så att de undrar hur i hela fridens namn Sverige, som i mångas ögon är ett praktexempel på en sund demokrati, kan ha ett så akaiskt ämbete som arvsmonarkens. De är alla av den uppfattningen att det inte spelar någon roll om Sverige skickar en kung, president eller överkuckun över Säffle med omnejd som representant för riket, utan att det är själva gesten att faktiskt sända landets främsta företrädare som räknas. Och jag är böjd att hålla med.

Att anföra tradition som det starkaste argumentet för att behålla en otidsenlig ordning är att förklara att ämnet inte ens bör vara öppet för diskussion på samma sätt som anhängarna av kreationismen avfärdar flera hundra års forskning med att förklara att man inte längre behöver söka efter svar eftersom det står i en bok att en gud skapat den värld vi uppfattar som vår. Men traditioner är inte statiska, de ändras hela tiden som en reaktion på trender och kulturella och etiska/moraliska strömningar i samhället. Ginge vi bara tillbaka etthundrafemtio år i tiden, skulle vi inte känna igen oss i t.ex. julfirandet, midsommarfirandet, synen på kvinnans rättigheter och synen på dödsstraffet. För bara etthundra år sedan hade vi inte ens allmän och lika rösträtt. För män! Och på samma sätt som de allra flesta av oss nu anser det vara en självklarhet att både kvinnor och män så snart de har uppnått myndighetsåldern har rätt att deltaga i allmänna val, så anser jag att den femhundraåriga traditionen att låta rikets högsta ämbete gå i arv har spelat ut sin roll. Det är dags för en ny ordning, en ordning värdig det demokratiska samhälle, som vi anser oss leva i. Låt oss tillsammans driva igenom ett avskaffande av arvsmonarkin!

Om du som jag är intresserad att föra en saklig debatt i den här frågan, med målet att låta Kungen slutgiltigt lägga ner sina regalier i ett för ändamålet avsett skrin, så gå gärna med i Republikanska Föreningen (RepF).

In i dimman

2007-10-04T19:36:00.001+02:00

Utsikter för söndagen: ca. 10 meter.

I helgen var jag upp till Östersund för att hälsa på en av mina allra bästaste vänner och hans flickvän. Pär och jag hade stora planer, fast på det lilla planet: Vi skulle vandra i fjällen, fast med måtta (givet mitt nuvarande, lätt labila hälsotillstånd). Jag hade packat min alldeles nya ryggsäck med en likaledes alldeles ny sovsäck och mina gamla, kära fältkläder som jag med anledning av min sjukdom inte hade burit på lite över ett år. Väderutsikterna talade om sol på lördagen och regn på söndagen, så vi siktade på att ta oss till en liten fjällstuga från 1896 och hoppades att den skulle vara ledig. För säkerhets skull hade Pär packat med tältet, men som fjällregn i slutet av september blir rätt kallt (ibland så kallt att det rent tekniskt sett mer är att betrakta som snö) och jag är i den yngre medelåldern (läs: lat och bekväm) korsade jag mina i lägenheten ännu varma små prinskorvar till fingrar med den förhoppningen att det skulle få stanna i obruten originalförpackning. Pär hävdar bestämt att han minsann helst av allt sover i tält, men det ser jag mest som en manifestering av hans manlighet och inte som en verklig önskan. När jag sublimerar mitt libido, gör jag det helst varm och torr och det gör nog med förlov sagt Pär också, särskilt som Sara inte var hemma och det sålunda inte fanns någon att imponera på (sådant är bortkastat på mig). Sara skulle komma hem till lägenheten på Frösön först på lördag eftermiddag, så med oss på färden följde hennes och Pärs hund, Bianca, för tillfället iklädd en orange väst för den skull någon Jägermeisterfryntlig jämtländsk jägare skulle ta fel på henne och en älg.

Lördagen var solig och rödflammande fantastisk, så länge som vi rörde på oss. Så fort vi stannade såg den vinande septembervinden till att förvandla våra kroppar till svettfrusna isglassar. Efter en stunds vandring nådde vi så Stenhyddan och kunde snabbt konstatera att den var ledig. I ett kort rus av övermod föreslog Pär att vi skulle ta en runda upp på topparna omkring stugan samt passa på att fylla våra vattenflaskor. I ett minst lika kort rus av rundhänt vänskaplighet sade jag ja till det förslaget. Vi kom ca. 50 meter, sedan vände vi. Vinden som tidigare bara gjort oss frusna, tycktes nu kunna frysa till och med urinen i våra prostatahärjade blåsor. Dessutom såg vi att en front med regn var på väg. Efter ett kort votum där samtliga parter utom Bianca deltog (hon sprang runt och bet på träbitar som stod att finna lite här och var i det annars så karga landskapet), beslöts det att vi bara skulle fylla på vattenflaskorna och det först efter att vi hade värmt oss i Stenhyddan.

Kvällen förflöt som det tarvar för två män ur TV-generationen i en nermörk fjällstuga, utan korv att grilla eller kortlekar att spela poker med, d.v.s. långsamt. Men det bekom oss inte det minsta, ty Pär hade i all sin nåd och klokhet medtagit en luxuös middag bestående av lövbiff, potatismos, bearnaissås och som avslutning chokladpudding. Till yttermera visso hade han tagit med sig sin kaffepetter och rikligt med kokkaffe, så vi hade minsann det inte så dåligt. Chokladpudding är förresten en lätt överdrift. Vi tröttnade nämligen på att vänta tills blandningen hade stelnat, så det blev något mer i stil med tjock O'Boy, och det är inte fy skam, det!

Efter en natt uppflugen på en läskigt smal brits, med Pär sovandes ungefär 150 cm nedanför mig, hade mästerfältkocken dukat upp till frukost. Gröt de luxe och kaffe. Jo, jo! Vi tyckte dock att det var lite mörkt och undrade om det möjligen var tidigt på morgonen eller om solen helt enkelt hade ledigt (det var ju ändå söndag). När vi tittade ut genom dörren såg vi varför solen inte syntes till, eller snarare: så såg vi varför vi inte såg att solen inte syntes till. Det var dimma på fjället. Tjock dimma. Sikten var visserligen god, men endast i ca. 10 meter. Dessutom regnade det. Det var bara att bylsa på sig, borra ner huvudet och försöka gissa var nästa ledmarkering stod (de står med 20 meters mellanrum, så det var lite knepigt). Men hem kom vi, visserligen blöta, men med den sköna känslan av att få ha varit ute i fält. Och dimma eller inte, fjällen är oerhört vackra i september. Ljung, blåbär, dvärgbjörk, fjällbjörk, fjällvide, krypvide, isranunkel och fjällranunkel. Alla byter de skrud till de mest underbart varma höstfärger. Starrar, gräs, mossor och lavar bryter av med gula, gröna, grå och vita färger. Wunderschönes, som min brors tysklärarinna hade sagt om hon hade varit där och pratat tyska (vilket hon inte var och därför heller inte gjorde).

Väl hemkommen till Uppsala såg jag att min hyresvärd, AP-fastigheter, hade skickat mig ett brev. "Vi ser att du inte har lämnat in den anonyma enkäten" skrev de. Om nu enkäten är anonym, hur vet de då vilka som har eller inte har lämnat in den? Jag skulle ha stannat i dimman.

Stenhyddan å traden till Västertoppen i Ovikenfjällen. 10 kr per person för vila och värme, 50 kr per person för övernattning. Vi betalade skamset ytterligare 50 kr i kråkeldningsavgift.

2 Mos 20:1	De tio budorden Detta är vad Gud sade:
2 Mos 20:2	Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.
2 Mos 20:3	Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
2 Mos 20:4	Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.
2 Mos 20:5	Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig
2 Mos 20:6	men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.
2 Mos 20:7	Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.
2 Mos 20:8	Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.
2 Mos 20:9	Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor,
2 Mos 20:10	men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer.
2 Mos 20:11	Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.
2 Mos 20:12	Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.
2 Mos 20:13	Du skall inte dräpa.
2 Mos 20:14	Du skall inte begå äktenskapsbrott.
2 Mos 20:15	Du skall inte stjäla.
2 Mos 20:16	Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
2 Mos 20:17	Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.